Det är gryning. Jag har bett men jag känner en enorm skrivlust, det liksom kliar i fingrarna fastän jag redan sammanställt över två A4 på diverse forum och jag känner att jag behöver skriva av mig ytterligare innan jag återvänder till sömnen.

En tanke som slagit mig är: När skall man sluta att inte vara och börja att vara?

Låt mig redogöra för bakgrunden till denna tanke. Efter att jag hade tittat på de sista avsnitten av Death Note för ett par dagar sen var jag exalterad över genialiteten i animeserien. Jag kom på ett eget tillverkat ordspråk som du gärna får citera:

“Antingen är du ett geni eller så är du en konsument”.

OK ordspråket behöver finslipas lite men budskapet är där. I Death Note-fallet var jag konsumenten som sög i mig författarens genialitet. Jag öppnade upp alla porer i mitt väsen och absorberade varje ord som författaren hade skapat och lät honom således definiera och forma en viss vrå av min existens. Geniet i sin tur var författaren som lyckats producera Death Note, frukten av många års möda där han konsumerat andra geniers verk. Det är en sluten cirkel. För att bli ett geni måste du vara en konsument. Men för att vara en konsument behöver du ett geni att intellektuellt konsumera.

Vem kom först då, geniet eller konsumenten? Som ateist kan det vara en minst lika paradoxal fråga som hönan eller ägget. Som troende är svaret dock självklart. Gud är det absoluta geniet som omfattar all kunskap och visdom och vi är endast ett smakprov av Hans genialitet. Så den först människan måste ha varit en konsument till det som det gudomliga Geniet har komponerat. Och se, det är även något som den Heliga Koranen verkar konstatera i passagen om Adams(A) skapelse:

[2:31] Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn;

Så för att återknyta till den inledande frågan: Skall man vara eller inte vara?

Ögonblicket man är, slutar man att inte vara. När jag inte är, är jag namnlös, identitetslös, null. Jag är som ett blankt papper eller som en tom bägare. Jag är fri från fördomar, förutfattade meningar och ståndpunkter. Jag befinner mig i ett idealiskt tillstånd för inlärning. Jag vandrar törstigt i den ideologiska öknen i jakten på det livets vatten och visdomens oas. Jag söker det som definierar mig. Det som får mig att bli. Men samtidigt får jag inte glömma: ögonblicket jag blir, slutar jag att inte vara. För då har jag fått ett namn, en identitet, ett värde. Jag har blivit ett skrivet papper och en fylld bägare. Jag är fast i fördomar, förutfattade meningar och ståndpunkter. Jag har delvis släckt törsten. Jag har blivit definierad, i alla fall till viss grad. I takt med att min definition ökas minskar mitt idealiska tillstånd för inlärning. Jag rör mig från konsumtion mot genialitet.

Men då jag blivit ett geni och producerat verk efter verk är det ofta en tidsfråga innan mina intellektuella resurser sinar. Jag töms på genialitet. Snart är det en tidsfråga innan jag känner mig tom och utbränd. Ögonblicket jag tappar originalitet och har inget kvar att ge börjar jag gå från genialiteten tillbaka till konsumtionen. Kanske kan följande vers ur den Heliga Koranen vara relevant i sammanhanget:

[2:156]…”Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända”

Det är en sluten cirkel. Att vara eller inte vara?

Jag avslutar med att citera Shakespears “Hamlet“. Denna monolog utspelar sig i akt tre, scen ett som Hamlets första replik:

”Att vara eller icke vara – frågan betyder: är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt? Att få dö – att sova, inte mer, och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar som köttet fått till sin arvedel – det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om. Att dö, att sova, sova, kanske drömma – ja, det är stötestenen! Vilka drömmar ger dödens sömn när vi har kastat av oss allt jäkt, och kapat livets ankartross? Den tanken hejdar oss, och det är den som gör eländighetens liv så långt. Vem skulle tåla världens gisseldrag, tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet, fröaktad kärleks pina, lagens tröghet, ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten? – Vem tålde livet om han kunde göra sig kvitt allt detta med en dolk? Vem skulle dra på bördorna och stöna och svettas under livets ok, om inte vi fruktade för något efter döden, det oupptäckta landet från vars gräns ingen har återvänt? Det lamslår viljan, och hellre bär vi våra vanda plågor än flyr till andra som vi inte känner. Den inre rösten gör oss alla fega. Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över, och företag av högsta vikt och flykt kan falla platt och mista namnet handling. Se där! Ofelia, den fagra! – Nymf, inneslut min synd i dina böner!”

På den längsta grenen högst uppe i trädet sitter en ensam varelse. Det är en färglös ljudlös näktergal. Han sitter där tyst och tittar ut över den upptagna omvärlden där alla rusar omkring stressade och måste hålla diverse tider som inte uppfyller någon egentlig djupare mening.

En gång i tiden var han den mest eleganta näktergal vars melodi hänförde alla lyssnare. Men allt eftersom han trängde djupare in i materialismens synvillor insåg han även dess falskhet och tomhet. Han miste meningen med livet och tappade alla sina fjädrar. Han såg nämligen inte längre något syfte med att sjunga och skryta om sin prakt – vad skulle det leda till? Mer mat? Fler honor att tjusa? Fler män att överglänsa? En temporär självbekräftelse? Men sen då? Vad fanns det för egentlig mening med allt? Varför kämpa?

Han kände sig som en hamster i ett hjul som sprang runt runt runt utan att nå någonvart. Visst blev han en levande generator som alstrade lite energi och tände en glödlampa men so what? Vad skulle det göra för skillnad i världen om han var tänd eller släckt? Alla var ju så upptagna med att hålla sina tidscheman ändå och tänka på sina egna små liv och tro att de var några viktiga personer som uträttade mirakel i världen. Vem skulle lägga märke till honom?

Näktergalen grubblade vidare och i takt med att fjädrarna föll som tårar mot asfalten, föll även hans respekt hos stammen. Det dröjde inte länge innan han blev utstött och utlämnad att klara sig själv.

Fjäderlös som han var kunde han inte längre flyga. Så han lämnade skogen till fots och promenerade längst en landsväg. Långt inne på natten när orken var ett minne blott såg han plötsligt kullen där det ensamma nakna trädet stod under månskenet. Äntligen hade han funnit någon som sig själv – hans nya hem! Med en sista kraftansträngning krälade han uppför kullen. Väl vid trädens stam började han dra sig upp för trädet med sin näbb och sparkade på med sina små fötter tills han slutligen nådde toppen, utmattad och sårad.

Han satte sig tillrätta på trädet. Vad ska han göra nu? En näktergals lycka i livet är att sjunga lovord till sin älskade. Men när ingen älskade finns, vad är då poängen med allt? Utan kärlek, vilken drivkraft ska då motivera en? Och när man väl sitter ensam, skadad och orörlig på toppen av ett träd – hur ska man då söka och finna kärlek?

Näktergalen blundade. Djupt inom sig skulle han finna svaret. Hur visste han bara inte…

Igår hade vi tvätt tid. I och med att vi hade missat förra veckans tid samt varit bortresta var det två veckors smutsiga kläder att tvätta. Så i min högra hand bar jag en tvättkorg med kläder och på min vänstra axel bar jag en blå IKEA påse med kläder. På vägen till tvättstugan började det kännas tungt och instinktivt hamnade jag i ett reflekterande tillstånd.

Jag tänkte att visst är det tungt att bära 2 veckors smutsiga kläder, men hur tungt är det inte då att bära en livstids smutsiga synder på Domedagen?

Ens handlingar är nästa livs bagage, vad man gör här bär man med sig där. Ju mer man bär med sig ju tyngre och svårare blir det.

Tankarna fortsatte vidare. Vart är jag på väg? Till tvätten. När jag tvättar så blir dom smutsiga kläderna rena. Vad kan jag göra för att ha rena handlingar med mig i nästa liv? vad är den andliga tvätten som kan göras för att rena dom andliga smutsiga kläderna? Det är ånger (tawbah). En uppriktig tawbah är som en tvätt tid där de smutsiga lager av slöjor som täcker hjärtat tvättas rena och får hjärtat att tindra.

Jag tänkte vidare. Om jag inte hade missat förra veckans tvätt tid hade jag haft hälften så mycket att bära på nu. Detta gäller även den andliga tvätt tiden. Ju oftare man gör Tawbah ju snabbare går det och ju mindre blir det att bära på. Likaså om man missar sin tvätt tid flera veckor i sträck blir fläckarna en del av kläderna och måste skrubbas om och om igen för att rengöras. Det tar längre tid, är betydligt tyngre att bära och beytdligt svårare. Dessutom i och med att man antagligen inte har tillräckligt med kläder kommer få tvingas bära smutsiga kläder när man går till jobbet och skolan vilket gör att folk kommer ta avstånd från en för dom tycker man luktar äckligt och har äckliga kläder på sig.

Desamma gäller om man skjuter upp tawbah. Ju längre man skjuter upp det ju svårare blir det att lyckas med en korrekt tawbah och rena sin själ, ju mer blir det att bära och ju längre tid tar det. Dessutom kommer man jaga bort änglarna med sin stinkande syndiga lukt och locka till sig demoner istället. Awliyah kommer ta avstånd från en och Urefa som ser med inre vision kommer kasta bort blicken. Om man skulle dö i ett sådant tillstånd skulle det vara förfärligt.

Även om man inte leker i leran är det naturligt att man råkar få fläckar på kläderna ibland för man varit lite oförsiktig. Detsamma gäller synder, man råkar ibland medvetet eller omedvetet göra misstag, felsteg och synder som gör att själen fläckas ner. Om man då har en regelbunden tvätt tid kan man ändå bevara renheten och ödmjukheten, gör man inte det är risken stor att man slutligen förvandlas till en gående andlig soptipp.

Jag kom slutligen fram till tvättstugan och måste säga att jag började tvätta med en helt ny insikt i frågan som jag inte tidigare haft.

Detta beteende är synligt framförallt med motsatt kön. Men ser en man eller kvinna med ett underbart utseende och kan inte slita ögonen från denne.

Den här längtan efter skönheten inom oss är egentligen en längtan efter perfektion som driver oss att utveckla oss själva till nya höjder.

Men den kan också vara farlig. För när vi ser en vacker man eller kvinna och inte kontrollerar ögonen utan väljer att smeka henne från topp till tå med vår blick utsätter vi oss genast för andligt kval. Konsekvens av för mycket tittande är att ett begär skapas i ens hjärta. När begäret skapats har vi två alternativ:

1) Anstränga oss till det yttersta för att rensa bort begäret.
2) Ta vad vi vill ha

Alternativ ett är betydligt jobbigare än att kontrollera sin blick från första början, därför är den enda logiska slutsatsen att anstränga sig 5% och inte titta alls än att anstränga sig till 50% för att upprota begäret.

Alternativ två å andra sidan kan vara lite tricksigare. Antingen får man det man vill ha genom korrekta medel eller genom felaktiga medel. Den ena vägen leder till gudomligt välbehag och andlig harmoni – den andra leder till gudomlig vrede och andligt helvete.

Imam Jafar Sadiq(A) beskriv hela processen väldigt fint:

“Whenever the eye looks at something forbidden, a knot of desire is tied in the person’s heart, and that knot will only be untied by one of two conditions: either by weeping out of grief and regret in true repentance, or by taking possession of what one desired and looked at. And if a person takes possession unjustly, without repentance, then that will take him to the Fire.”

(Imam Jafar Sadiq(A), “Lantern of the Path“, Section 3 On Lowering the Gaze)

Det bör tilläggas att i slutändan är det ändå Allah som skänkt människan hennes skönhet. Ser du en vacker människa som du attraheras av bör du ha i baktanken att hon endast är en stråle av skönhet från Allah som är absolut skönhet. Egentligen är du förälskad i Allah men eftersom du inte kan se Honom med dina kroppsliga ögon så nöjer du dig med en smula skönhet som samlats i en människa.

Det intressanta är också att lika snabbt det går att få en kvinna, lika kort tid varar njutningen oftast. Men Allahs kärlek som kräver möda och uppoffring att uppnå å andra sidan varar en evighet och är den kärleken som kommer vara ett ljus i nästa liv. Kärleken till Profeten(S) och Ahl al-Beit(A) faller under samma kategori. De älskas för att Allah har beordrats oss att älska dem. De älskas för i dem reflekteras Allahs kärlek till högsta möjliga mänskliga nivå. Likaså bör kärleken till vår partner grundas på samma värdering; kärlek för Allah. Om källan av kärlek till varandra är den outsinliga källan av gudomlig nåd så kommer kärleken bara spira och växa sinsemellan, och under dispyter och svårigheter dominerar harmoni istället för vrede eftersom man är tålamod för Allahs skull (för att uppnå Hans kärlek).

Summan av kardemumman är alltså att människans längtan till skönhet leder henne till längtan efter Allah och det är i Allahs kärlek som lösningen till alla våra världsliga och andliga problem ligger.

Inspirerad av platsen vände jag mig mot min kära livskamrat och sade: Vi måste omvärdera vår Islam.

- Hur menar du?

Ja, vad menar jag egentligen?

Islam i Sverige har dött ut i människornas hjärtan. Muslimer rör sig bort från Islam. Allah och religionen har blivit ett tråkigt ämne. Moskéer och bönelokaler inspirerar inte utan stöter bort utövarna. Varför?

Det är sannerligen inte brist på Islam som är den fulländade och mest perfekta vägen till andligt förverkligande och närhet med Allah som all perfektion strömmar från.

Bristen tror jag snarare ligger i vår förståelse och vårt utövande av Islam. Vi har lärt oss Islam från våra föräldrar, de i sin tur har lärt sig från sina hemländer i mellanöstern. Och den formen av Islam som utövas där håller tyvärr inte måttet i Sverige. Så vad gör vi? Vi vänder oss till våra moskéer och församlingar. Men vad sker där? Sheikherna som talar bor ofta inte i Sverige/Väst och kan således inte till fullo förstå sig på den svenska mentaliteten och levererar en Islam som passas mellanöstern smak.

Konsekvensen blir ett gap där ungdomar rör sig bort från Islam och troende kämpar igenom andliga kval och oförmögenheten att få smaka på sötman av gudomlig närvaro och mystisk vision. De lyckas inte leva upp till den Sanna Islams ideal, ännu mindre sprida den till andra och väcka dem ur slummer och mörker. Hur kan man visa en annan människa en väg man påstår leder till harmoni och frälsning när man själv i sin handling visar att man inte nått det stadiet, eller ens är på väg åt det hållet?

När jag säger omvärdera vår Islam menar jag att den Islam vi lärt oss har inslag av kulturell innovation, personligt tyckande, västerländskt och österländskt tänkande och annat som gör att den förvanskas och mister sin ursprungliga renhet och styrka som kan leda oss till toppen.

Med omvärdera vår Islam menar jag att vi måste befria den från dessa ingrepp och låta den vara fri att fullständigt ta över våra liv så vi må gå den rätta vägen och bli föredömen för andra att följa våra fotspår.

Och se där, nu regnar det och Allahs nåd öser ner, men vi är rädda att bli blöta och sjuka så vi stannar inne och går miste om känslan att vara vid liv. På samma sätt om vi fegar oss i andliga frågor och väljer att stänga in oss själva i huset av våra påhittade och felaktiga tankar, begrepp och uppfattningar kommer vi aldrig uppleva känslan av andligt liv…

Online föreläsning på Paltalk 27 mars 2009.

• Ladda ner: 2009.05.08.paltalk-en.andlig.krigares.vag-ehsan.mp3

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn

Inledning

Vem är du? Vad gör du här? Varför lyssnar du på mig? Hur mår du egentligen? Mår du verkligen bra, innerst inne i din själ?

Lyssna till vassflöjten när den berättar
hur den berättar om ensamheters lidanden:
Alltsedan jag blev avskuren och skild från vassriket
har min klagan väckt sorg i mannen och kvinnan.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag blottat smärtan i deras kärlekslängtan.
Vem som än vistas fjärran från sitt ursprung
åtrår sin egen återförenings stund.
(Rumi, Mathnawi)

Det är så Rumi börjar sin berömda poetiska samling ”Mathnawi”. Den här inre osäkerheten och tomheten som driver oss till att söka vårt ursprung finns hos alla människor. När vi inte med full säkerhet vet vad vi gör här på denna vida jord och inte är bekanta med vårt syfte och hur vi ska uppnå detta syfte, och vi inte heller strävar efter att nå denna insikt och förståelse vad finns det då för mening med att leva?

Med andra ord är vi antingen döda eller levande andliga krigare placerad i en värld full av korsningar där otaliga fiender och diken väntar. Vilka beslut vi tar och vilka vägar vi väljer är således avgörande för huruvida vi kommer segrande ur denna kamp eller inte.

Skapelsen av människan

Låt oss börja med att ta reda på vad den Heliga Koranen säger om människans skapelse:

[2:30] وَإِذْ قَالَ رَبُّكَ لِلْمَلاَئِكَةِ إِنِّي جَاعِلٌ فِي الأَرْضِ خَلِيفَةً
[2:30] OCH SE, din Herre sade till änglarna: “Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.”

Jag vet inte hur många föreläsningar jag har baserat på denna Koranvers hittills, men den är så djup med flera olika nivåer av mening vilket gör den till en källa av inspiration att vända sig till om och om igen. Så vad säger versen? Den sammanfattar syftet med din skapelse till en term: khalifatAllah, Guds kalif. Vad innebär detta?

Ordet kalif är synonymt med vikarie eller ställföreträdare, i detta fall Allahs ställföreträdare och vikare. Vem är då Allah? Han är kungarnas Konung, hela universum beror på Hans existens, om Han för ett ögonblick skulle dra tillbaka Sin välvilja över skapelsen skulle den rasa samman och förintas. Och vad säger Han? Han säger att Han har valt dig som Sin vikarie på jorden – dvs. den materiella dimensionen av vår värld som vi tillsammans med alla djur och växter lever i. Människan har alltså som vikarie fått tillåtelsen till den oinskränkta makten att administrera denna värld.

Men beviljas denna oinskränkta makt till vem som helst? Vad tror ni skulle hända om Hitler likt Profet Musa(A) kunde resa på haven? Vad tror ni skulle hända om amerikanerna likt Profet Jesus(A) kunde väcka dom tusentals döda soldater till liv som krossats av motståndsrörelser runt om i världen? Ni kan ju själva se med egna ögon hur fienden förstör världen enbart med världsliga medel, om de då fick tillgång till den andliga dimensionen också skulle det sluta i en ren självvållande armageddon.

Syftet med skapelsen

Syftet med vår närvaro på jorden är alltså att vara gudomliga vikarier men uppenbarligen måste vi förverkliga detta syfte inom oss själva. Det måste betonas här att vi inte föddes som mästare påklädda med svarta bälten utan vi föddes med potentialen, förmågan och möjligheten att nå den höga rangen men sen är det upp till oss huruvida vi vill göra det eller inte. Och detta är den andlige krigarens väg – nämligen att leva upp till syftet med sin skapelse – alltså att bli khalifatAllah, Guds kalif.

Och vad innebär det att vara en andlig krigare, en gudomlig kalif? Vad vill man göra egentligen? Vad är ens syfte? Hela konceptet med khalifatAllah kan verka så komplext och ibland t.o.m för abstrakt för en med så många involverande faktorer att man inte riktigt kan begripa det. Jag funderade och sökte länge efter en enkel och konkret förklaring som sammanfattar det hela på ett konkret sätt. Och så, för tre veckor sen under ett Kung Fu läger klarnade plötsligt allting upp.

Sifu Gregorz hade kommit från Polen för att träna oss. Han är bland dom högst rankade i hela världen inom Choy Lee Fut Kung Fu och har vigt sitt liv till denna kampsport som han tillägnat över 30 år. När han frågade oss, ”Vet ni vad syftet med Kung Fu är” förblev vi alla tysta, fastän vi tränat i flera år. Han sade, ”Syftet med Kung Fu:n är inte att skada eller döda din motståndare, inte heller är det att försvara dig själv – syftet med Kung Fu:n är att kontrollera din motståndare.”

Och hur uppnår man denna kontroll? Det är inte den som har mest muskelmassa som kontrollerar motståndaren som exempelvis anabola överdoserade Hollywood gorillor försöker hjärntvätta oss med. Bästa sättet att manövrera och kontrollera råstyrka är genom mjukhet och smidighet, det är exempelvis på den filosofin som den japanska kampsporten Aikido bygger där de vänder styrkan från motståndaren mot honom själv, så ju hårdare han slår ju hårdare kommer han falla då man för hans knytnäve i en bana som rubbar hans balans. Kontroll över motståndaren uppnås snarare genom en kombination av mental och fysisk styrka ackompanjerat med smidighet, snabbhet, teknik och listighet. Ni som sett filmen ”Hero” med Jet Li kanske kommer ihåg scenen där Jet Li skall möta en motståndare men i det slaget utdelas inte en enda knytnäve eller spark. Vad som händer är att dom ställer sig mitt emot varandra och sedan blundar och hela kampen utförs mentalt i deras tankar i en form av meditation. I slutändan inser en av krigarna att den andres mentala styrka är överlägsen och lämnar således krigsfältet. Han har alltså mentalt blivit kontrollerad och på så vis förlorat, utan att en droppe blod behöver spillas!

När Sifu Gregorz yttrade denna mening smälte den in och det gick plötsligt upp för mig att khalifatAllah kan sammanfattas i ett enda ord: kontroll. Hela den andliga krigarens strävan går ut på en sak, att uppnå kontroll och när han uppnår kontroll har han uppnått ranken av khalifatAllah.

Definition av kontroll

Vid det här laget måste en sak tydliggöras: kontroll över vad?
Kontroll över på det individuella och sociala planet eller i andra ord kontroll över jaget och omgivningen. Och denna kontroll är multidimensionell. Låt mig förklara hur.
Vad gäller kontrollen av jaget finns det flera aspekter. Kontroll över ens känslor. Det finns en mängd hadither om detta. Exempelvis kontrollen av ilska:

Profeten(S): ”Den starkaste av er är den som kontrollerar sin ilska.”

Eller motsatsen, kontrollen av glädje:

Imam Jafar Sadiq(A): ”En troendes skratt är endast ett leende.”
(Miskhkatul Anwar fi Ghurar il-Akhbar, sid. 476)

Men det är inte endast kontroll över känslorna, det är kontroll över hela ens väsen och hit tillhör ens tankar, inte endast att förhindra onda tankar men även att inte slösa bort dem på meningslösa tankar. Speciellt äldre har problem med detta. De lägger sin mentala kapacitet på tankar som, ”tänk om detta händer, tänk om detta händer” och detta skapar en oro inom dom vilket i sin tur påverkar deras hälsa negativt. Resultatet av kontrollen över ens tankar är ett sunt psyke och en hälsosam kropp.

Detsamma gäller kontroll över ens handlingar, inte att endast förhindra sig själv från synder – men även att inte kasta bort ens tid och energi på meningslösa handlingar. Muslimer idag är drabbade av denna sjukdom. De må vara religiösa och inte bryta nämnvärt mot Sharia, de går säkerligen till moskén också – men utöver det, vad gör de egentligen? Vad skiljer dem från otroende förutom i frågor om alkohol och kost? Muslimer idag lägger all tid på att njuta av livet, ha kul, låta tiden gå – och resultatet av detta blir passivitet i frågor som verkligen gäller. Islam kom för att väcka dig O muslim att bli en andlig krigare som kämpar sig upp till khalifatAllah, inte för att programmera dig till en religiös robot som somnat i materialism.

Har den andliga krigaren kontroll över sina känslor, sina tankar och sina handlingar så kommer de interagera på ett smidigt sätt vilket upprättar en harmoni inom honom. Med denna inre harmoni kan han sedan kontrollera sin omgivning och forma den efter sig själv. Vad menas med att kontrollera sin omgivning då? Jo om du exempelvis befinner dig ute i skogen under en iskall vinter dag och det är dags för bön. Du vet samtidigt att du inte kommer hinna hem innan solen går ner och din bön blir försenad, så vad gör du? Kontrollerar du omgivningen eller låter du den kontrollera dig? Med din viljestyrka kan du omforma omgivningen efter dig genom att tina upp snön, göra wodho och be trots att det innebär kyla och svårigheter. Detta innebär att kontrollera sin omgivning, inte att på något mirakulöst sätt peka på solen så den stiger fram och smälter all snö åt dig, då är det solen som gör jobbet inte du!

Nackdelarna med en obalanserad kontroll

Vänta, vänta! Stanna upp! Jag vet vad ni tänker, vadå kontroll? Handlar hela islam om kontroll? Är syftet med min skapelse att få kontroll? Kom igen, dom som har kontroll missbrukar den bara och förtrycker andra ju.

Det stämmer. Precis som allt annat kan makt också missbrukas. Således måste den andlige krigaren vara ytterst vaksam på ett mycket farligt dike: nämligen att hans kontroll blir obalanserad, vilket är mycket lätt hänt. Kontrollen i ens hjärta är som vattnet i ett glas, du ska bära detta glas genom ett krigsfält fullt av fiender och minor, du kan ju tänka dig hur extremt svårt det är att lyckas med detta utan att vattnet ska gunga alltför mycket. På samma sätt kan mot- eller medgångar i ens liv liksom influenser från ens omgivning enkelt rubba ens kontroll ur balans så den tippar över till ett av två tillstånd:

1) För mycket kontroll. Man grips av ett maktbegär, en önskan att i ens kontroll rubba andras kontroll och dominera över dem, med andra ord trampa på deras rättigheter och frihet. Det är hit tyranner och förtryckare räknas, men även mannen som fängslar sin fru eller mamman som kväver sitt barn. Det finns väldigt många subtila tecken i vårt uppförande som signalerar att vi har fått ett för stort kontrollbegär. Det kan exempelvis vara att man kör över andra, i diskussioner har svårt att respektera den andres åsikt, att man alltid vill få som man vill och blir besviken om det inte händer osv. Allt detta tyder på att man har en obalanserad kontroll där man lutar åt förtryck i större eller mindre former.

2) För lite kontroll. Man blir passiv och underkuvad andras vilja, man blir nertrampad utan att säga ifrån nämnvärt. Precis som det är fel att förtrycka är det likaså fel att tillåta sig själv att bli förtryckt. Men detta är givetvis ett val man gör och styrkan ligger i att göra detta val samtidigt som man är beredd på att ta konsekvenserna. Ett realistiskt exempel var Irak under Saddams regering. Människor, speciellt Shia muslimer och kurder, blev kraftigt förtryckta och tyranniserade. De som gjorde motstånd fängslades, torterades eller dödades. Vad ska man göra i detta fall? Det är fel att låta sig själv bli förtryckt och man har rent islamiskt en skyldighet att upprätta rättvisa, men under Saddams tid blev konsekvensen av att jag ställde mig upp att exempelvis min familj blev trakasserade. Det är ett val jag måste göra och en konsekvens jag måste ta för att göra det rätta. Å andra sidan om alla hade en andlig krigares mentalitet så skulle inte vissa familjer behöva ge martyrer medan andra satt passiva och såg på förtrycket – hade den andlige krigarens mod härjat i hela befolkningens hjärtan hade Saddams regering krossats som ett snigelskal och då hade USA aldrig heller ockuperat landet idag vilket resulterat i miljontals döda samtidigt som hela landets tillgångar går till att tanka den sionistiska krigsmaskinen. En andlig krigare ser längre än sina egna fötter, han tittar på horisonten och tänker långsiktigt och då inser han att hans offrande av sig själv och sin familj idag leder till att hans barnbarn kan leva i frid imorgon.
Vägen till kontroll

Så långt så gott. Men hur uppnår man kontroll då? Vad är den korrekta vägen till kontroll över en själv och sin omgivning?
Mitt under träningslägret med Sifu Gregorz efter att ha tittat på våra rörelser och tekniker så stannade han upp oss och frågade oss vad vi höll på med egentligen. Och så lärde han oss en läxa. Vi verkade sömniga och viftade lite grann i luften, så han undrade vad vi ville åstadkomma egentligen? Ett slag är mycket mer än en knuten näve som kastas ut av armen, ett sådant slag kommer smeka motståndaren snarare än att skada honom. Den yttersta knogen är kopplad till den yttersta tån på din fot. Dina tår måste röra sig, din fot måste vinkla sig, dina knän måste balansera sig, din höft måste röra sig, dina axlar måste vrida sig – gör du allt detta så slungas knytnäven ut helt naturligt. Men det är inte allt, andas du fel blir du både andfådd och minskar kraften i din rörelse. Och skulle du andas rätt men tittar ner i marken som en blyg oskuld så kommer motståndaren att skratta åt dig så se rätt in i honom med eldiga tiger ögon och skräm hans innersta vrå bara med blicken. Men även om du gör allt detta räcker det inte, du måste koppla in ditt sinne och ha fokus och medvetenhet i din handling. Han sa till oss att om vi inte slår med en avsikt och medvetenhet så har vårt slag ingen själ och kommer inte stärkas eller utvecklas. Då finns det ingen mening med att han ska besöka oss igen om ett år för vi kommer stå kvar på samma ruta utan att rört på oss.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vill betona hur viktig helheten är i allt man gör. Jag kan läsa en bilbok och införskaffa en mängd fakta kunskap om hur bilar och körning fungerar, men samtidigt måste jag ha en korrekt förståelse av kunskapen och det får jag genom att reflektera, fundera och även diskutera och bolla idéer med andra, kanske mer kunniga inom området. När jag väl fått en korrekt förståelse för hur bilen och körningen fungerar så måste jag tillämpa den. När jag väl tillämpat den har jag vunnit en kontroll över bilen. Vi behöver införskaffa oss fakta men den måste vi behandla och analysera så vi uppnår en korrekt förståelse, då har vi nått ilm, kunskap. Men för att uppnå insikt, marifah och visdom måste vi tillämpa kunskapen.

Faror på vägen

En fara på vägen till kontroll är felaktiga slutsatser under processen av inlärning och ju tidigare felet kommer ju svårare är det att rehabilitera det. Det är ju exempelvis svårare för en som fått i sig felaktig fakta och grundar hela sitt handlande efter det att helt rasera sin grund och bygga upp allt på nytt än en som exempelvis tillämpar något han förstått fel, där räcker det oftast bara med några justeringar för att det ska sluta bra.

Det är här konstant självkritik, ifrågasättning och modet att vara öppen för möjliga infallsvinklar som strider mot ens nuvarande uppfattning är extremt viktigt. I början av min andliga resa kom jag i kontakt med en filosof som illustrerade det här med självkritik väldigt genialt och jag skulle vilja dela med mig av hans exempel till er så även ni drar nytta och kan inspireras. Han skrev att om du har en kartong med äpplen, vad gör du för att urskilja dom mogna äpplena från dom ruttna? Du måste ta ut alla äpplen, granska dem en och en och sedan stoppa tillbaka dom som är mogna medan du lägger åt sidan dom som är ruttna, eller hur?
På samma sätt har du som människa en kartong med olika ståndpunkter och föreställningar i din hjärna. Dessa har du samlat på dig genom ditt liv och de är olika baserat på vilka böcker du läst, vilka människor du kommit i kontakt med, vilka upplevelser du haft, vilken miljö du levt i, hur du uppfostrats etc etc. Bland dessa finns det båda korrekta och felaktiga ståndpunkter och slutsatser, men för att urskilja dom korrekta från dom felaktiga måste du förkasta allihop, ta avstånd från allt, och sedan börja granska och analysera var och en och på så sätt ta till dig det som är korrekt.

Jag tycker att vi muslimer brister katastrofalt på denna punkt, speciellt många av oss som fått en strikt religiös uppfostran. Vi blir redan från blöjåldern inmatade en version av världen som är baserat på våra föräldrars tolkning, vari det finns många felaktiga slutsatser, samtidigt som vi inte lärs att ifrågasätta och tänka själva. När vi sedan växt upp orkar vi inte upprota allt från grunden vilket resulterar i att vi får en felaktig förståelse och tappar kontrollen över våra liv. Om något olyckligt drabbar oss förklarar vi det med att det var qadha, qisma, förutbestämt, ödet. Om det sker konstigheter i vårt hem som vi inte kan förklara vetenskaplig vänder vi oss till religionen och tror det vara djinn eller änglar. Under Muharram går vi till moskén och även om vi är proppmätta trycker vi i oss en tallrik med ris och köttfärs för vi tror att det kommer ge oss shafa och gudomlig förmedling, fastän hadither uttryckligen säger att den som aldrig äter sig helt mätt inte kommer drabbas av sjukdomar. Vad gäller barnen leder den felaktiga förståelsen av hijab till att killen får göra i stort sett vad han vill, det visar ju bara att han blivit en man och är självständig, medan tjejen inte får sätta sin fot ute fastän hon bär fullständig hijab eftersom någon bekant kanske ser henne och då blir det eib och skam att ens dotter varit ute ensam.

Så vad är den största, eller i alla fall en av dom största farorna på vägen till kontroll? Jag skulle vilja påstå en inbillad falsk trygghet och därtill lathet. När man byggt upp sin föreställning av världen kräver det enorma mentala resurser att rasera den eller förändra den. Om du bara har en ryggsäck med alla dina ägodelar och ett tält är det lätt att flytta från plats till plats, men har du skaffat dig en villa, en bil, en familj och ett jobb är det helt plötsligt mycket svårare för dig att flytta. Vad du kanske gör då är att måla och tapetsera om, men det löser inget om hela grunden till huset är fel. Få är dom som är starka nog att åstadkomma en sådan radikal förändring i sina liv, i alla fall när de väl slagit sig till ro, och det leder till att större delen av mänskligheten inte själva kontrollerat sitt liv utan blivit kontrollerade till en viss riktning baserat på omgivningen och kulturen. Du är idag muslim men om du hade fötts i en religiös katolsk familj i hjärtat på kristendomen i Italien – tror du verkligen att du skulle varit en muslim idag? De flesta människor, muslimer som icke-muslimer, är alltså egentligen slavar av en påtvingad illusion som de omedvetet anslutit sig till då det helt enkelt är lättare att slippa tänka och istället acceptera något tillgängligt som inte är fullkomligt bra men ändock tillräckligt bra för att tillfredsställa ens behov och målsättningar.

Resultatet av kontroll

I all denna röra var är då dom andliga krigarna? Om den lata människan insåg resultatet av kontrollen som hon kunde få om hon bara la maken till och ansträngde sig lite skulle hon tappa hakan. Som vi sade i början är den andlige krigarens mål att bli khalifatAllah, och saken är den att en som vunnit kontroll över sig själv och sin omgivning har också nått högt upp i den andliga dimensionen och blivit värdig att krönas med nycklarna till himlarnas och jordens skatter.

I boken ”Vårtider”, som översatts till svenska av Den Väntades vänner citeras följande hadith:

‘Ibad ibn Basri berättar att han frågade Imam Baqir(A): “Vad är den troendes rättighet inför Allah?”
Imamen vände bort ansiktet utan att svara. Jag upprepade min fråga tre gånger innan han svarade: “Bland rättigheterna som den troende har inför Allah är om han säger till palmträdet därborta “Kom”, då skall trädet komma”. ‘Ibad säger: “Jag svär vid Allah att trädet som Imamen hade pekat mot började röra sig mot honom. I det ögonblicket pekade Imamen mot det trädet och sade: “Stanna där du är, för jag menade inte dig!”
(”Al-Khara’ej wal Djara’h”, s. 196)

Till denna hadith noterar författaren ett par tänkbara punkter:

1) Imamen sade: “den troendes rättighet”, inte “Imamens rättighet”, vilket betyder att denna incident inte tillhör Imamats höga ställningen exklusivt, utan det inkluderar alla som tror på det.

2) Återberättarens fråga var en sammanfattning: “den troendes rättighet” vilket betyder rättigheten som den troende har hos Allah. Hursomhelst var Imamens svar följande: “bland de rättigheter som den troende har”, alltså en av många rättigheter som den troende har hos Allah, vilket betyder att den troendes rättighet hos Allah är mycket högre än detta och han har endast nämnt en gren och fraktion bland den troendes rättigheter, men eftersom nivån på frågeställarens förståelse och andliga kapacitet inte var djupare än så, gavs ett sådant svar. Om en man som Salman Farsi eller Kumail ibn Ziyad hade ställt den frågan så är det okänt vilket svar som hade getts!

Fulländad kontroll

Så här långt måste en sista sak klargöras. Ranken khalifatAllah är inte så svart-vitt som den kan verka. Vi kan nå till grader som representerar denna rank men det måste ändock finnas en specifik ultimat ledare som är utvald av Allah att vara Hans minister över jorden och dom ultimata ledarna är Profeterna(A) och Imamerna(A). Varje tid har sin ledare och varje ledare har fått uppgiften av Allah att administrera universum. I vår tid är detta Imam Mahdi(AJ) och om det inte vore för Imam Mahdis(AJ) välsignade fotspår på denna jord skulle ordningen i universum rasa samman. Därför säger hadithen att det måste finnas ett Guds argument, en hujjat Allah dvs en khalifatAllah, en utvald minister av Allah varje tid på jorden – dör en ersätts han av en annan. Den andliga och världsliga dimensionen är sammanflätade. För att regn ska ske har Allah lagt upp fysiska och metafysiska lagar. Vatten måste avdunsta, moln måste bildas och dessa måste kylas för att det ska regna – det är den yttre aspekten av regn. Men den inre aspekten av regn är att khalifatAllah måste ge tillåtelse till regn då han har blivit utsatt att administrera jorden. Det är därför vi läser i Ziyarat Jamiah om Imamerna(A):

Bikom jonazzel-ol gheith,
Wa bikom jomsek-ol sama’ an taq’a ’alal ardh illa bi idhni

På grund av er skickade Allah ner regn,
Och på grund av er förhindrar himlen sig från att falla ner över jorden genom Guds tillstånd.
(Ziyarat Jamiah)

Tyvärr har det gjorts mycket propaganda mot konceptet med khalifatAllah och speciellt Imamernas(A) ställning hos Allah där det stämplats som shirk och polyteism av en del muslimska inriktningar som exempelvis Wahabismen. I ”Man and Universe” har Shaheed Ayatollah Mutaheri(RA) ett bra och starkt svar till dessa påståenden. Han skriver:

“De [Wahabierna] anser att tron på övernaturliga faktorer motsvarar att tro på en annan styrkekällan än Allah. Men dessa folk överser faktumet att övernaturliga handlingarna av någon vars hela existens är beroende av Allah och som inte har någon självständig status av sig själv, tillskrivs Allah före de tillskrivs han själv. Han är endast ett medium varigenom den Gudomliga nåden förmedlas. Är det polyteistiskt att tro att ängeln Jibril är mediet för uppenbarelse och kunskap, att Mikail är mediet för liv, Israfil är mediet för Domedagen och Izrail är mediet för att föra bort själarna?

Till skillnad från rådande uppfattning är Wahabismen inte en doktrin som endast motstrider Imamat utan den motstrider också monoteism och mänskligheten. Den är anti-monoteistisk eftersom den tror på handlingar är uppdelade. [...] Den är anti-mänsklig eftersom den inte ger någon uppmärksamhet till mänsklig talang och förmåga som har gjort människan överlägsen även änglarna. Som uttryckligen nämnts i den Heliga Koranen så är människan Allahs ställföreträdare och änglarna beordrades att falla på marken inför honom. Men Wahabismen vill fortfarande nedgradera människan till nivån av ett vilt djur.”

(Ayatollah Murtadha Mutaheri(RA), ”Man and Universe”, s. 94-95)

Sista ord

Beskrivelsen av den andliga krigarens väg i denna föreläsning lider nu mot sitt slut. Jag hoppas det har varit en inspirerande och lärorik färd som ni mina kära resekamrater har dragit nytta av. Visst är resan lång och svår men det ska inte förhindra oss som Imam Khomeini(RA) så vackert beskriver det: ”När målen är fantastiska måste svårigheterna att nå dem försummas!”
Vi får inte låta ängsla och nervositet förhindra oss att ta steget ty vi är inte ensam på vägen, som Imam Khomeini(RA) så vackert beskriver det: ”Frukta inget, när Gud är med dig är allting med dig!”

Jag skulle vilja avsluta föreläsningen med följande tänkvärda ord av författaren och mystikern Paulo Coelho:

”Även om jag har gått igenom allt det jag har gått igenom, ångrar jag inte alla dom svårigheter jag mött, ty det var dom som förde mig till den plats som jag önskade att nå!”
(Paulo Coelho, ”Manual of the Warrior of Light”, s. 30)

Idioten är en av Fjodor Dostojevskijs allra främsta romaner. Dess hjälte, furst Myskin, (kallad enbart fursten genom boken) är en av den ryska litteraturens mest betagande karaktärer – en överkänslig livsfrämling i en självisk och brutal omgivning. Fursten, just hemkommen från en sjukdomsvistelse i Schweiz, kastas in i Petersburgs socitetsliv. Där förälskar han sig i Natasia och Aglaja – två av världslitteraturens mest fascinernade kvinnogestalter. Inför öppen ridå utspelas fruktansvärda tragedier, groteska farser och häpnadsväckande dramer, allt med en ytterst realistisk toning.

Fursten är epileptiker som fått behandling i fyra år i Schweiz där han även utbildats i nobel moral. När han återvänder och träder in i den ryska elitens sociala kretsar gör han ett intryck på alla med sitt oskuldsfulla uppförande och naiva visdom. Han befinner sig konstant på rätt plats vid rätt ögonblick och det i sin tur orsakar vardagliga mirakel i hans omkrets liv.

Dostojevskijs skildring av fursten är berörande och man grips om och om igen av hans karaktär. En vardaglig hjälte som vinner hjärtan med sitt uppförande, inte minst läsarens. Många skymfar honom som idiot men samtidigt känner de medlidande och kärlek till honom som om han vore ett oskyldigt barn.

Det rena med fursten är att hans kärlek till både Natasia och Aglaja är en andlig kärlek där han inte åtrår som av personliga begär utan snarare älskar dom för deras egen skull. Lite egendomligt att återberätta men något man omedelbart förstår som läsare.

Dostojevskij berättarstil är väldigt realistiskt. Man grips framförallt av den oerhörda komplexa psykologiska gestaltningen av berättelsens karaktärer. Han gräver djupt in i människans olika mentala lager och redogör en imponerande analys av vilka tankar och känslor som karaktärerna genomgår vid valet av olika handlingar. Att en författare kan tänka så mångfaldigt är kanske en av orsakerna till att Dostojevskij hyllats som en av de stora ryska författarna. Hans fullständiga redovisning leder dock också till en hel del onödiga detaljer och utdragna konversationer vilket kan kännas lite långtråkigt ibland genom bokens nästan 600 sidor.

Jag upplevde att boken i sin helhet var lite av det tyngre laget och skriven i dalar och toppar så under vissa period greps man av spänningen och inte vill lämna boken åt sidan medan under andra perioder läste man bara för att plöja igenom till intressantare passager. Det är lite mer än ett tiotal olika karaktärer man måste hålla reda på, var och en med sitt egendomliga ryska namn, där Dostojevskij inte underlättar för läsaren genom att ibland kalla dem vid deras förnamn, ibland efternamnet, ibland båda och ibland ett smeknamn. Detta kan bli lite förbryllande ibland vilket gör att Idioten är en bok man egentligen borde läsa regelbundet. Samtidigt då boken är lite trög ibland går det inte alltid så smidigt med läsandet. Jag började läsa boken över julen och blev klar först nu, då jag lade boken åt sidan ibland i flera veckor vilket gjorde att jag var tvungen att läsa ett helt kapitel för komma in i berättelsen igen.

En annan aspekt jag greps av var den otroliga realismen som speglades i Dostojevskijs skrivande. Historien var inte för sagolik utan den där dystra gråa vardagen fanns alltid där i bakgrunden. Furstens karaktär som Dostojevskij byggde upp genom 3/4 av boken ingav en respekt hos mig som läsare, men vid upplösningen i slutet av boken gjorde fursten en serie handlingar och val som man som läsare inte kunde rättfärdiga. I dom skedena gjorde Dostojevskij det på ett genialiskt sätt tydligt för läsaren att fursten liksom alla andra var en vanlig dödlig människa, som även om han besatt ädla egenskaper, ändock kunde göra fel och detta är charmen med hans personlighet – att han känner till och erkänner sina brister samtidigt som han tillåter sig själv att handla storsint på ett ödmjukt vis. Slutet på boken likaså var inte en fånig Hollywood registrerad kärlekssaga utan det var som taget ur verkligheten, kanske inte vad många läsare skulle förvänta sig och uppskatta – men ändock inget mer än en klar osminkad återgivning av ett realistiskt scenario.

Och däri låg min tystnad. Jag uppskattade att jag är en människa: en med unika känslor som samspråkar i ett komplext system och påverkar mitt sätt att vara. Detta komplexa system som administreras av hjärnan kan leda till interna konflikter som dominerar mina val i en viss riktning som inte alltid är det rätta, men i slutändan är jag inget annat än människa och jag har möjligheten att skona misstagen jag gjort eller leva vidare med dem som en visare man. Livet behöver inte färgas upp med fantasifulla melodier och bilder utan det är underbart som det är i sin sanna klädsel och kropp – inte en supermodells kropp utan en helt vanlig naturlig kropp.

Det är härligt att kunna känna både smärta och glädje för båda påminner mig om att jag lever och är människa. Istället för att bedöva dem med giftiga drycker och temporära njutningar, varför inte uppskatta dom och ta vara på dom få moment som får oss att känna oss vid liv?

Jag tror inte jag kommer läsa Dostojevskij mer på ett bra tag men man måste erkänna att han påverkat min livåskådning. Den dos av realism och mänsklighet som han har gett mig med Idioten kommer räcka gott och länge, och med det nöjer jag mig tills vidare. Gud vilken underbar känsla!