
Det är gryning. Jag har bett men jag känner en enorm skrivlust, det liksom kliar i fingrarna fastän jag redan sammanställt över två A4 på diverse forum och jag känner att jag behöver skriva av mig ytterligare innan jag återvänder till sömnen.
En tanke som slagit mig är: När skall man sluta att inte vara och börja att vara?

Från den den stjärnklara natthimlen skiner fullmånen över ett träd. Trädet är naket. Den har inte ett enda löv som prydnad. Trädet är svart med långa grenar som sträcker sig förgäves mot de avlägsna mörka molnen.

Igår hade vi tvätt tid. I och med att vi hade missat förra veckans tid samt varit bortresta var det två veckors smutsiga kläder att tvätta. Så i min högra hand bar jag en tvättkorg med kläder och på min vänstra axel bar jag en blå IKEA påse med kläder. På vägen till tvättstugan började det kännas tungt och instinktivt hamnade jag i ett reflekterande tillstånd.
Människan älskar skönhet. Det märks hur hon fascineras när hon ser en vacker blomma, ett vackert landskap eller framförallt: en vacker medmänniska.
Detta beteende är synligt framförallt med motsatt kön. Men ser en man eller kvinna med ett underbart utseende och kan inte slita ögonen från denne.
Jag tittade upp. Himlen var täckt av mörka moln. Framför mig låg det grön/blåa havet med vågor som brottades med varandra fram till stranden och sedan kropp upp till mina tår. Bakom mig stod ståtliga palmer och fröjdades i sommar vindarna.