Obamasyndromet
Idag var jag tillsammans med en kollega på högskolan för att lyssna på en intressant föreläsning av den pakistansk-brittiske journalisten och författaren Tariq Ali. Ämnet av hans föreläsning kretsade kring hans senaste bok “Obamasyndromet“, som nyligen översatts till svenska, och världssituationen idag. Föreläsningen berörde även kopplingarna mellan ekonomin, kulturen, utbildningsväsendet, militärmakten, median och folkrörelserna.
I en smäckfull sal full av studenter, inte minst invandrare/utbytesstudenter inleddes föreläsningen med att spela upp Obamas tal dagen efter Osamas död. Tariq Ali öppnade sedan sin föreläsning med att ifrågasätta Obamas ord: att terroristerna nu äntligen ställts inför rättvisa. Vilken rättvisa? Rättvisan kräver att den anklagade skall stå inför en domstol där en jury sedan baserat på det faktiska bevismaterial som framläggs gör en dom och utmäter ett straff. Men det var inget tal om någon domstol eller rättegång i Osamas fall. Nej man valde att tillåta soldater ta lagen i egna händer och avrätta honom på plats. Världens politiker sjöng sedan lovord i kör och kände genast av hur världen blivit till en tryggare plats utan Osamas skräckinjagande närvaro. Men Tariq anmärkte att vad man egentligen har gjort är precis vad terroristerna gör: nämligen att döma och avrätta en person utan att denne har genomgått en rättsprocess. Detta trots att man strax efter 11 september 2001 konstaterade att man inte bör låta terroristerna påverka hur staten fungerar. I fallet med Osama hade man inte enbart låtit terroristerna påverka; nej man hade anammat samma metoder som dem.
En nämnvärd punkt som Tariq Ali noterade var att världen aldrig tidigare haft ett globalt imperium. De antika imperierna såsom det persiska, kinesiska m.fl. var förvisso omfattande men sträckte sig inte över hela världen. Likaså under kolonialtiden. Storbritannien var störst men spanjorerna, fransmännen och även amerikanarna lurade alla på sina håll och var rivaler av högsta grad. Men idag är USA ett globalt imperium som saknar en motpart. Det finns inget egentligt land som kan konkurrera med USA, varken ekonomiskt eller militärt. Tariq Ali avfärdade således alla hypoteser om att USA:s dagar var räknade och menade att USA är så mycket mer än enbart X antal soldater som är närvarande i Afghanistan och Irak. Därav gör de vad de vill också med eller utan FN:s, Natos, Europas eller ens Storbritanniens stöd. Tariq Ali var mer inne på att om USA:s globala dominans ska minskas måste ändringen komma inifrån, från folket själva. Sker inte det kommer USA med stor sannolikhet att fortsätta med sin världsdominans såvida inte drastiska politiska förändringar sker i stora delar av omvärlden.
Tariq Ali nämnde vidare att inte mycket har förändrats sedan Obama kom till makten. Hans slogans om change och yes we can var förvisso fina, men vad innebar de egentligen? Change? Förändring? Från vad till vad? Att gå till en lugnare utrikespolitik eller bli en ännu aggressivare krigsmaskin? Yes we can vad? Ja vi kan avsluta ett krig eller ja vi kan eskalera ett krig?
Var fick Obama alla sina pengar för sin massiva kampanj då? Det var egentligen stålar från Wall Street och företagen. När pengar och makt lever i en sådan symbios som den gör idag blir det väldigt svårt att genomföra förändringar som inte resulterar i direkt vinst. Tariq Ali pekade på utbildningen. I London har exempelvis flertalet historie- och filosofiska institut stängts ner då de slutat tjäna pengar. Vinst. Att utbildningen ska drivas med vinst är en fruktansvärd tanke. Att stora företag och diktaturer som Saudi Arabien får komma med generösa bidrag och således ha en direkt eller indirekt inverkan på vad som lärs ut i universitet runt om i Europa och USA är ännu mer skrämmande. Att fattiga inte har råd med utbildning medan rika skickar sina söner och döttrar och förväntar sig höga betyg i gengäld innebär att du skolar stora delar av vår nutida generation att acceptera ett samhälle som drivs nästan exklusivt av vinst. Samtidigt har du högerextrema politiska rörelser i exempelvis Italien, Frankrie m.fl som driver en ekonomisk linje där de anser att staten ska vädja om de fattigas sociala rättigheter såsom utbildning, vård m.m. och att de inte ska gå att gynnas av dessa sociala rättigheter är ännu en hotbild som är intressant att beakta. Och sociala rättigheter? Ja vart tog de vägen egentligen? Alla talar om mänskliga rättigheter men vem har på senare tid talat om de sociala rättighterna?
Tanken slog mig när föreläsningen led mot sitt slut: Men vad ska man då göra? Tariq Ali sätter ord på saker jag mer eller mindre redan vet. Men vad är lösningen? Jag funderade vidare på denna fråga i mitt huvud att nådde ett par insikter. Bl.a. kan en förändring inte inträffa plötsligt. Det är ofta den långdragna processen som blir varaktig, inte den plötsliga impulsen som snabbt dör ut. Att man successivt utbildar sig själv och sin omgivning, bygger en infrastruktur, skapar en plattform och utifrån detta informerar och agerar leder faktiskt till att man kan skapa historia. Men att plötsligt bli inspirerad och hoppa på första bästa demonstration på stortorget resulterar inte i något nämnvärt. Det faller tillbaka till de Islamiska värderingarna och principerna och då framförallt tålamod som är en avgörande faktor i varje rörelse.
Avsnitt 20: Kriget mot Iran
En kommentar kring Obamas senaste hot om att använda kärnvapen mot Iran.
Datum: 12 april 2010 klockan 07.44
Podcast (podcast-sv): Download (12.6MB)
