Jag satt tidigare idag och tittade på Robinson finalen. Det är en ovanlig bedrift för mig som jag fått främst från min hustru. Hon har sedan länge följt Robinson (och för övrigt konstaterat att det blir sämre för var år som går) och i takt med att jag suttit bredvid henne för att försöka förstå mig på hennes smak av film/serier har jag sakta men säkert själv funnit det ganska intressant faktiskt. Det finns många lärdomar att hämta och en hel del spännande reflektioner kring det det hela som får vänta till någon annan gång.
När jag satt och tittade funderade jag, “Om jag var på en öde ö – eller i det här fallet Robinson, vad skulle jag ha med mig för att känna styrka och motivation att fortsätta?”
Från den den stjärnklara natthimlen skiner fullmånen över ett träd. Trädet är naket. Den har inte ett enda löv som prydnad. Trädet är svart med långa grenar som sträcker sig förgäves mot de avlägsna mörka molnen.
Edward Bernays i sin bok “Propaganda” ställer frågan vem det är egentligen som styr våra smaker, våra tankesätt, våra åsikter? Vem är det som får oss att välja olika klädstilar eller skor, att titta på olika program, att äta på olika restauranger, se på vissa filmer, att rösta på vissa partier? Han kallar det för “den osynliga regeringen” som drar oss åt ett visst håll utan att vi är medvetna om det. Och vem eller vad är “den osynliga regeringen”?