Föreläsning i Malmö 6 november 2011.

• Ladda ner: 2011.11.06-malmo-islams.andliga.dimension-ehsan.mp3

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn

Inledning

“Många har leds vilse av Koranen,
genom att klänga sig fast vid det Repet har många fallit i brunnen.
Det är inget fel på Repet, O svaga människa,
för det är du som inte önskar nå toppen.”

(Rumi, Jewels of Remembrance : A Daybook of Spiritual Guidance : Containing 365 Selections from the Wisdom of Rumi (1996) översatt av Camille och Kabir Helminski, III, 4210-11)

De flesta av oss som lyssnar på denna föreläsning har idag varit muslimer i flera år vid det här laget. Någonstans i vårt muslimska liv fick vi ett andligt uppvaknande och beslöt oss att nå längre än att “bara vara muslimer”. Vi började praktisera Islam mer allvarligt och seriöst. Vi omvärderade våra ideal, förfinade vårt uppförande, stärkte vår dyrkan, skärpte vår klädsel och försökte ta avstånd från det världsliga.

Vi börja se på oss själva som troende. Vi började umgås med andra troende. Vi hittade till moskén. Vi avstod från haram. Vi började rätta andra. Vi var ju på den rätta vägen! Alla andra var vilsna! Det dröjde inte länge innan vi innerst inne betraktade oss själva som Paradisets arvingar.

Och här sitter vissa av oss idag, med denna bakgrund och denna föreställning.

Jag vill inte krossa era hjärtan mina syskon; men denna föreställning är helt fel. Den är en illusion, en fantasi.

Varför? För att vi har inbillat oss att vi har nått mållinjen när vi inte ens kommit till startpunkten.

Varför? För ingen har berättat för oss att det finns ett djup, en andlig dimension, bortom det ytliga och fysiska.

Och det är vad den här föreläsningen är till för. Att ge en glimt av den värld som väntar under skalet av Islam. Vi har vaknat ja men vi måste börja röra på oss. Tiden är inne mina syskon, tiden är inne.

En andlig ungdom på Profetens(S) tid

En gång efter att Profeten(S) hade avslutat gryningsbönen (fajr) i moskén vände han sig om och tittade på sina följeslagare. Bland leden av de äldre följeslagarna fanns en smal blek ungdom som verkade helt slut och utmattad. Profeten(S) frågade honom, “I vilket tillstånd är du ungdom?”
Han svarade, “Jag är i tillståndet av fullständig övertygelse (yaqin) O Profet!”
Profeten(S) svarade, “Alla tillstånd har sina tecken. Vad är tecknen för din övertygelse?”
Ungdomen svarade, “O Profet! Jag är i ett tillstånd där jag ser Paradisets gårdar framför mig, jag känner Helvetets lågor under mig, jag upplever Domedagen i varje ögonblick”. Ungdomen fortsatte på detta sätt och beskrev sitt tillstånd. Ungdomen sade sedan, “Jag kan till och med i detta ögonblick se vilken av dina följeslagare som är i helvetet och vilka som är i paradiset.”
Vid detta tystade Profeten(S) ungdomen och sade, “Det är inte bra för dem att veta deras öden.”
Profeten(S) sade sedan till följeslagaran som var där, “Titta på denna ungdom och lär er.”

Detta är ett exempel på vilken andlig dimension ens dyrkan kan ha och vilket djup den kan nå.

Effekten av vår dyrkan

Låt oss titta på oss själva. Vi ber fem gånger om dagen, vi fastar 30 dagar om året, vi begränsar oss själva från att äta eller dricka allt det goda som världen har att erbjuda, vi kontrollerar oss själva från att ha på oss alla sorters kläder, vi tar inte alla sorters jobb, vi går inte på alla sorters fester, vi ger inte släktingar och familj en rak höger när dom lägger näsan i blöt och skapar problem i våra liv utan vi försöker behärska oss, vi respekterar våra föräldrar fastän dom ibland gör de mest vansinniga sakerna – vi gör allt det här och mycket mer – TILL VILKET SYFTE?

VARFÖR gör vi allt detta? Anta att du ber 52 rakat om dagen som en troende (mo’men), att du fastar varannan dag som Profet Dawood(A), att du memoriserar hela Koranen, att du har Hijab extra deluxe, att du har XXL skägg, att du avstår från allt haram – sen då? Är det syftet med Islam? Har du då nått målet med ditt liv?

Detta problem finns hos Wahabier och Salafier som har en väldigt torr och ytlig version av Islam. Först avstår de från allt det förbjudna och gör allt det obligatoriska. Sen utökar det med memorisering av Koranen, förlängning av skägget, hänga i moskén, göra daw’ah, skaffa flera fruar, göra Hajj flera gånger – sen då? När du gjort allt detta? Ok nu finns inget kvar att göra, men jag har inte nått den högsta nivån än så spränger mig själv och blir martyr och får 72 kvinnor i Paradiset och blir den ultimata muslimen. Jag blir en riktig Islamisk Rambo.

Det är därför som Imam Ali(A) kallar Muawiyahs barn för ett folk utan blod i venerna. Deras Islam är tom för den saknar den andliga dimensionen.

Det är också en av anledningarna till att vi har det motsatta också: folk som gett upp hoppet på traditionell Islam för att den är torr och dogmatisk och bara fokuserad på haram/halal. Så de blir Sufier istället, eller börjar med Yoga och meditering eller lyssnar på flummig musik för att nå Guds närhet.

Men det är precis som Rumi säger som jag citerade i inledningen. Koranen är Guds rep, vi håller fast vid den ja, men det är vårt fel att vi inte anstränger att gå uppåt, vi tror det räcker att hålla fast oss därför hänger vi i brunnens mörker och kommer ingenvart.

Därför respekterade syskon är vår Islam minst lika tom när vi begränsar den till bara ytliga handlingar. Och som Rumi säger,

“Det finns ingen värre sjukdom för själen,
O du som är stolt, än denna inbillning om perfektion.”

Vikten av Wilayah

Abu Hamza Thumali som var en av Imam Sajjads(A) närmsta studenter säger att Imam Sajjad(A) en gång frågade oss, “Vilken plats är den bästa platsen?”
Vi svarade, “Gud, Hans sändebud och sonen till Hans sändebud vet bäst.”
Imam Sajjad(A) svarade, “Den bästa av platser är mellan rukn och maqam (mellan Kabah och Ibrahims böneplats). Om någon skulle leva lika länge som Nuh som levde bland sitt folk i tusen minus fem år, och spenderar den tiden i fasta under dagen och bön under natten på den platsen och sedan möter Allah utan att ha accepterat vårt förmyndarskap (Wilayah) skulle han inte dragit någon nytta av den dyrkan överhuvudtaget.”

Det finns flera orsaker till detta. Om du inte accepterar Ahl al-Beits(A) lära har du ingen andlig ledare som får dig att upptäcka Islams andliga dimension och då börjar du tro på en torr, tom, skelettliknande Islam som inte gynnar din själ.

När vi pratade om Imam Sajjad(A) under månaden Ramadhan nämnde vi att han i vissa perioder av sitt liv bar 1000 rakat om dagen. Hur kan man be så mycket utan att tröttna? Vissa tycker Thohor-Asr bönerna är jobbigast för det är hela 8 rakat att be, “Åh, måste man be så mycket!”. Vad var det Imam Sajjad(A) hade, vad var det han upplevde som fick han att be 1000 gånger utan att få sin törst släckt?

I sin “Adabu Salat” säger Imam Khomeini:

“Det är därför som våra böner i 40 eller 50 år inte ger något resultat i våra hjärtan förutom mörker och smuts; och det som skulle leda till vår uppstigning och närhet till Allahs närvaro och medlet för oss att bli bekanta med Hans helighet blir istället det motsatta och leder oss bort från Hans närhet och tar oss mil ifrån att att stiga upp och bli bekanta med Hans närvaro.”

(Imam Khomeini, Adabu Salat, “Explaining that Loving this World Causes Distraction of the Mind”)

Syftet med livet

Kort och gott: Syftet med våra liv är INTE att maximera antalet böner vi gör. Våra liv är INTE ett TV-spel där vi ska samla massa poäng och nå högre banor. Syftet är något helt annat och allt som Allah sagt till oss att göra och inte göra är för att uppnå detta syfte.

Så vad är syftet med livet? Den Heliga Koranen besvarar denna fråga i Surah Dhariat (De stigande vindarna);

وَمَا خَلَقْتُ الْجِنَّ وَالْإِنسَ إِلَّا لِيَعْبُدُونِ
[51:56] Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna enbart för att de skall dyrka Mig.

I en hadith från Ibn Abbas sägs det att ordet dyrkan (“y’abedon”) i denna vers betyder att lära känna (“y’arefon”). Syftet med våra liv är alltså att lära känna Allah. Och varför ska vi göra det?

Syftet med att lära känna Allah finner vi i Surah Baqarah (Kon):

وَإِذْ قَالَ رَبُّكَ لِلْمَلَائِكَةِ إِنِّي جَاعِلٌ فِي الْأَرْضِ خَلِيفَةً
[2:30] OCH SE, din Herre sade till änglarna: “Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.”

Alltså: Allah vill sätta oss på jorden som Hans ministrar, som Hans representanter och för att vara en representant måste man känna den man representerar därav måste vi lära känna Allah.

Syftet med dyrkan

All dyrkan vi gör är till för detta syfte. Vad är det första vi säger innan vi börjar be? “Jag ber för att söka Allahs närhet”. Om du börjar be utan att ha avsikten att be är din bön ogiltig. Samma sak med fastan, med Hajj, med khums och zakat och all annan form av dyrkan. Syftet är Allahs närhet.

Vi trycker ansiktet mot marken 34 gånger om dagen, vi pressar vår näsa där folk trampar 34 gånger om dagen, för att lära oss att bli underkastade Allah – om den här underkastelsen inte fortsätter när vi lämnat bönen har vi bett en bön utan effekt och eftertanke. Då blir det som Imam Khomeini säger att vi spenderar 40-50 år utan att ha nått den rank som var tänkt.

En hadith säger att det finns 70 eller 70’000 slöjor som täcker Allahs ljus. Om dessa slöjor inte fanns där skulle hela skapelsen brännas bort från ljuset av Allahs existens. Den här materiella värld vi lever i är den längsta av världar. Just nu i detta ögonblick finns det en ängel bredvid mig som skriver ner varje ord jag yttrar, men ni ser inte den. Varför? För att era hjärtan är täckta av slöjor. Den finns men vi ser inte.

Människan är uppbyggd av två delar; själen och kroppen. Stärker du kroppen försvagar du själen, försvagar du kroppen stärker du själen. Själen mår därför som bäst när egot begränsas och tämjs. Då blir själen starkare. När själen blir starkare kan den se igenom dessa slöjor.

Slöjorna finns för vår skull. En hadith säger exempelvis att Paradisets kvinnor är så vackra att om en av dem skulle visa sig i sin himmelska form för världen skulle människornas invånare dö av att inte orka se denna skönhet.

Och det motsatta: En annan hadith säger att om en bit från Helvetet placerades på jorden skulle hela jorden smält. Om en droppe av Zaqqum, det ruttna trädet i Helvetet, skulle droppa i vattentillgångarna på jorden skulle hela världen dö från stanken. (Källa: Imam Khomeini, 40 hadith, “First Hadith: On the Tradition of the Forty Ahadith”)

I Surah ‘Araf läser vi att när Allah skulle uppenbara Sin storhet för Profet Musa(A) så svimmade han. Och han var Profet.

En affärsmans vision

En gång efter att Imam Khomeinis andlig amentor Ayatollah Shahabadi hade hållit en föreläsning i moskén kom en affärsman fram och bad om en ‘amaal, ett andligt program. Vad det var för ‘amaal är det bättre att inte nämna just nu för vissa skäl. Hursomhelst berättar affärsmannen att han utförde denna ‘amaal seriöst i ett par månader. En dag gick han till moskén för att be bönen i församling. Under bönens gång märkte han att Sheikhen som ledde bönen ibland blev osynlig och ibland blev synlig. Han blev chockad. Efteråt gick han till Sheikhen och berättade om sin vision. Sheikhen berättade att innan han kom till bönen hade han stött på några familjeproblem och han kunde inte koncentrera sig ordentligt under bönen. Det var första gången som denna affärsman fick en mystisk upplevelse; en andlig vision. Att Sheikhen blev osynlig när han tappade fokusen var alltså en symbolik för att när den bedjande tappar fokus så är han inte heller i Allahs närvaro.

När vi stärker själen förbereds den och tränas för att kunna se det andliga. Och för att stärka själen behöver vi inte meditera och syssla med Yoga och söka oss till New Age-innovationer. Allt inom Islam är det perfekta för att uppnå sann andlighet. Bönen, fastan, avstå från haram, ha slöja i samhället, lämna musiken, akta sig för att titta på snygga tjejer etc – allt det här stärker viljan och stärker själen. Men om vi gör allt detta utan eftertanke, vi gör det bara för vi är tvungna, för att vi är rädda för helvetet, för vi är rädda för folks tungor, då kommer vi ingenvart. Och 40-50 år går utan att vi får ens en glimt av det osedda.

Allt har ett yttre och ett inre

Allt inom Islam har ett yttre och ett inre.

Titta på fastan. På utsidan innebär fastan att kroppen ska känna hunger. På insidan innebär fastan att själen ska avskiljas från det materiella. Att själen ska bli hungrig efter Allah precis som kroppen är hungrig efter mat.

Titta på slöjan. På utsidan innebär hijab att kroppen ska täckas från alla utom ens älskade. På insidan innebär hijab att hjärtat ska täckas från allt utom Allah.

Titta på allmosan. På utsidan innebär allmosan att du hjälper en fattig. På insidan innebär allmosan att du offrar dig själv i Allahs väg.

Titta på Helvetet. På utsidan innebär Helvetet att du straffas för dina handlingar. På insidan innebär Helvetet att du med egna händer och fötter har gått från Allah, att du har separerat dig från Honom.

Titta på Paradiset. På utsidan innebär Paradiset evig belöning. På insidan innebär Paradiset att Allah är nöjd med dig; att du får förenas med den du längtade efter och bad till hela ditt liv.

Titta på bönen. Det var inte stora yttre skillnader mellan Imam Alis(A) bön och Muawiyahs bön. Både gjorde ruku och sojood. Båda sade Allahu Akbar. Men på insidan var skillnaden som himmel och jord. Därför säger Imam Khomeini i sin 40 hadith:

“Jag svär vid Ali ibn Abu Talibs(A) station att även om alla ärkeänglar ohc alla Guds Profeter, förutom den Sista av Profeterna(S) som var mästare till Ali(A) och alla andra, om [alla] dessa försöker att yttra en enda takbir (Allahu Akbar) som Ali skulle de inte lyckas. Deras hjärtans inre tillstånd är känt enbart för dem själva och okänt för andra.”

(Imam Khomeini, 40 hadith, kapitlet om Ujb)

Skillnaden ligger i hjärtat, i insikten, i marifahn. En person kom till Imam Sadiq(A) och sade, “Jag har en granne som fastar hela dagen och ber hela natten.” Imam Sadiq(A) sade, “Hur mycket insikt (marifah) har han?”
Mannen svarade, “Inte mycket” och Imam Sadiq(A) svarade, “Hans belöning kommer vara i proportion med hur mycket han förstår.”

Allt inom Islam har en inre andlig dimension. Men om vi bortser från den och fastnar vid skalet; då är det som vi nöjer oss med och tuggar på skalet av en apelsin istället för att tränga igenom skalet och smaka på den ljuvliga juicen.

Vägen till andlighet

Så vad är då vägen till den andliga dimensionen?

I sin diktsamling “Mathnawi” säger Rumi,

“‘Det finns inget mod!’, sade Profeten, ‘innan kriget har börjat.’
Berusade skryter om deras mod när du talar om krig.
Men i krigets flamma skingras de som möss.
Jag häpnas över människan som vill ha renhet,
Men ändå darrar när reningens hårdhet börjar.
När en människa slår en matta om och om igen,
Är det inte mattan han attackerar utan smutsen i den.”

(Rumi, Mathnawi)

Den Heliga Koranen säger,

وَأَمَّا مَنْ خَافَ مَقَامَ رَبِّهِ وَنَهَى النَّفْسَ عَنِ الْهَوَىٰ
[79:40] Och vad gäller den som bävar att stå i sin Herres närvaro och förbjuder sitt ego från [låga] begär.

فَإِنَّ الْجَنَّةَ هِيَ الْمَأْوَىٰ
[79:41] Är då sannerligen Paradiset boningen.

Dvs. om man kontrollerar sina begär blir ens själ starkare och då upplever man Paradiset.

En annan vers säger:

وَمَا تُقَدِّمُوا لِأَنفُسِكُم مِّنْ خَيْرٍ تَجِدُوهُ عِندَ اللَّـهِ ۗ إِنَّ اللَّـهَ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ
[2:110] …och det goda ni sänder framför er till er själva skall ni återfinna hos Gud; Gud ser vad ni gör.

Dvs. tiden ni lägger på era själar, det goda ni lägger på er själva, resultatet av detta blir hos Allah – det leder alltså till Allah.

Ännu en vers säger:

بَلَىٰ مَنْ أَسْلَمَ وَجْهَهُ لِلَّـهِ وَهُوَ مُحْسِنٌ فَلَهُ أَجْرُهُ عِندَ رَبِّهِ وَلَا خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلَا هُمْ يَحْزَنُونَ
[2:112] Ja! Den som med hela sitt väsen underkastar sig Gud och som gör det goda har sin belöning från sin Herre och det finns ingen fruktan för dem och inte heller ska de sörja.

Dvs. underkastelsen inför Allahs vilja leder återigen till en belöning hos Allah. Och när ska den här underkastelsen ske? Den Heliga Koranen säger:

وَلِلَّـهِ الْمَشْرِقُ وَالْمَغْرِبُ ۚ فَأَيْنَمَا تُوَلُّوا فَثَمَّ وَجْهُ اللَّـهِ ۚ إِنَّ اللَّـهَ وَاسِعٌ عَلِيمٌ
[2:115] Öst och väst tillhör Gud och vart ni än vänder er [finner ni] Guds anlete. Gud når överallt och Han vet allt.

Alltså vart vi än vänder oss finner vi Allah, därav måste vi vara underkastade Honom överallt. Och denna underkastelse måste ackompanjeras med åminnelse och djupare insikt. Den Heliga Koranen säger:

الَّذِينَ يَذْكُرُونَ اللَّـهَ قِيَامًا وَقُعُودًا وَعَلَىٰ جُنُوبِهِمْ
[3:91] de som minns Gud när de står, när de sitter och när de lägger sig till vila,

Alla människor, från den arbetslöse invandraren i Rosengård till den välbärgad Bratzen på Stureplan, är i ett av tre tillstånd: Antingen står de, eller sitter de eller ligger de. Och Koranen säger att människan i alla dessa tre tillstånd måste minnas Allah.

Dvs. att underkasta sig Allah på alla platser och minnas Honom i alla tillstånd leder till Allahs närhet. Detta är den andliga dimensionen av Islam; att i alla lägen se sig själv som i Allahs närvaro. Därför har vi duaa för varje tillstånd. Vi har duaa innan och efter man ska plugga, vi har duaa när man lämnar huset, vi har duaa när det åskar, vi har duaa när man köper nya kläder etc etc. Allting fungerar som en påminnelse för Allah. Allting är ett medel att tränga igenom skalet, att passera genom muren, genom porten för att träda in i den inre heligheten.

Det var med den vetskapen som Imam Hossein(A) stod i Karbala, modig, tapper och ensam. Imam Hossein(A) såg inte 30’000 soldater framför sig i Karbala; han såg Allahs närvaro, han såg Allahs välbehag och han agerade efter detta. Varje spjut som träffade hans kropp var en kärleksförklaring från honom till Allah; varje droppe blod han spillde var en dikt till hans Älskade; med varje steg han tog ville han säga Ya Allah ser du mig? Allt det här är för Din kärlek! Accepterar du mig?!

Rumi liknar detta vid en död kropp i havet. Människan som träder in i den andliga dimensionen av Islam och underkastar sig Allahs vilja fullständigt i alla lägen blir till slut likt en död kropp i havet; precis som den döda kroppen inte rör sig av egen vilja utan det är vågorna som rör honom rör sig inte den andliga troende själv utan det är Allahs vilja som rör honom.

Kom ihåg detta nästa gång det känns jobbigt att läsa Koran. Det är ingen konst att läsa Koran när du känner för det; effekten kommer först när du läser Koranen medan ditt ego vill lata sig i soffan. Tänk på detta nästa gång du blir diskriminerad för din hijab. Att ha hijab i muslimska länder är inte svårt; det är här i Sverige som du med motgångarna krossar ditt ego och stiger närmare Allah. Tänk på detta nästa gång du känner dig utanför för att du inte har flickvän och inte går på fester som all andra. Det är i denna utanförskap som du finner gemenskap med Allah.

Avslutning

يا غَايَةَ آمالِ الْمُحِبِّينَ أَسْأَلُكَ حُبَّكَ وَحُبَّ مَنْ يُحِبُّكَ، وَحُبَّ كُلِّ عَمَل يُوصِلُنِي إلى قُرْبِكَ

O det Ultimata Målet för älskarens hopp! Jag ber av Dig; kärlek till Dig, kärlek till de som älskar Dig, kärlek för varje arbete som kommer att föra mig till Din närhet,

وَأَنْ تَجْعَلَكَ أَحَبَّ إلَيَّ مِمَّا سِواكَ وَأَنْ تَجْعَلَ حُبِّي إيَّاكَ قآئِداً إلى رِضْوانِكَ، وَشَوْقِي إلَيْكَ ذآئِداً عَنْ عِصْيانِكَ

och att Du gör Dig själv mer älskad av mig än något annat än Dig och gör att min kärlek till Dig leder mig till Din goda tillfredsställelse, och att min längtan efter Dig bevarar mig från att vara olydig mot Dig!

(Imam Sajjad(A), Älskarnas viskande bön)

Föreläsning på PalTalk 8 juli 2011.

• Ladda ner: 2011.07.03-paltalk-haqqiqah.forenandet.med.sanningen-ehsan.mp3

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn

Inledning

Tänk dig att du tämjt ditt nafs inom ramarna av Sharia. Tänk dig att du sedan följt vägen av moralisk förfining förbi djurens stadium till vägkorsningen mellan mänskliga och himmelska attribut. Du befinner dig nu i Sanningens närvaro. Vad som händer härifrån och bortom är något som inte kan förstås med intellektet utan måste upplevas med det mottagliga hjärtat. Men genom Koranverser, hadither och visioner av Urefa kan vi få en beskrivning av vilka tillstånd som väntar. Att kontemplera över dessa ger åtminstone två effekter: dels inser man hur avlägsen man är den andliga klimax som Islam har i åtanke för människan och dels blir man motiverad att försöka nå längre på den andliga resan. Därav har vi valt att ta upp detta ämne under dagens föreläsning som ett smakprov och en varningsklocka att börja röra på sig.

Profet Musa(A) och Allah

Låt oss inleda med att analysera en berättelse i den Heliga Koranen som är mycket märklig.

I Surah A’raf berättas det att Profet Musa(A) en gång gjorde duaa att få se Allah:

وَلَمَّا جَاءَ مُوسَىٰ لِمِيقَاتِنَا وَكَلَّمَهُ رَبُّهُ قَالَ رَبِّ أَرِنِي أَنظُرْ إِلَيْكَ ۚ ١٤٣
[7:143] Och när Moses kom till det möte Vi hade utsatt och hans Herre talade till honom, sade han: “Herre, visa Dig för mig, så att jag får se Dig!”

Vad är detta för duaa som Profet Musa(A) gjorde? I Ljuset inom mig har Imam Khomeini en intressant kommentar till denna vers. Han säger att uppenbarligen kan inte en stor och framstående Profet som Musa(A) be om det omöjligt. Allah har ingen kropp så Han ska kunna ses med det fysiska ögat. Alltså var Profet Musas(A) önskan något annat.

Vad svarade Allah?

قَالَ لَن تَرَانِي وَلَـٰكِنِ انظُرْ إِلَى الْجَبَلِ فَإِنِ اسْتَقَرَّ مَكَانَهُ فَسَوْفَ تَرَانِي ۚ
[7:143] [Gud] sade: “Du kan inte se Mig; men se på berget – om det står kvar stadigt där det står, skall du få se Mig.”

Vad menas med berget här? Betyder det Sinai berg? Betydde det att den härlighet som inte kunde avslöjas till Moses(A), kunde avslöjas till detta berg? Om några andra personer varit närvarande vid Sinai berget på den tiden, kunde de också se uppenbarelsen av Allahs(SWT) härlighet? Meningen ”Fäst blicken vid berget” innebär ett löfte. Allah(SWT) sade: ”Du kan inte se mig. Men fäst blicken vid berget. Om det står still på sin plats, kommer du att få se Mig” (surah al-A’raf 7:143). Det är möjligt att berget här kunde ha betytt de rester av egoism som fortfarande fanns kvar i Moses(A).

Så vad händer sen? Den Heliga Koranen avslutar berättelsen med följande ord:

فَلَمَّا تَجَلَّىٰ رَبُّهُ لِلْجَبَلِ جَعَلَهُ دَكًّا وَخَرَّ مُوسَىٰ صَعِقًا ۚ فَلَمَّا أَفَاقَ قَالَ سُبْحَانَكَ تُبْتُ إِلَيْكَ وَأَنَا أَوَّلُ الْمُؤْمِنِينَ ﴿
[7:143] Och då hans Herre visade Sig för berget krossades det till en grushög och Moses föll medvetslös till marken. Men när han kom till sina sinnen sade han: “Stor är Du i Din härlighet! Jag vänder tillbaka till Dig i djup ånger och jag är den förste att tro på Dig.”

Alltså som ett resultat av uppenbarelsen av härligheten krossades berget. Om berget är en symbolik för spår av egoism som Imam Khomeini nämnde innebär det att efter manifestationen på berget försvann alla spår av egoism ur Musas(A) hjärta. ”Och Moses(A) föll ner medvetslös.” Vissa Korantolkare säger att Profet Musa(A) t.o.m dog och fick återupplivas för han inte tålde denna manifestation.

Detta är vägkorsningen mellan det mänskliga och det himmelska som jag nämnde i inledningen. Imam Khomeini säger att innebörden av denna vers är att Profet Musa(A) hade nått stadiet för utplånandet av sina mänskliga attribut.

För oss är detta bara en berättelse. Men för Profet Musa(A) var det en upplevelse. Han föll medvetslös fysisk pga. en andlig metafysisk upplevelse. När vi hör det här påverkar de oss inte mer än att vi blir smått imponerade men när Profet Musa(A) såg det här svimmade han. Orsaken är att våra hjärtan är svarta, avskärmade och belastade med synder, egoism och världslighet. Därför är detta bara en historia för oss, men om vi hade ett hjärta lika mottagligt som Hamams som dog när Imam Ali(A) berättade om Mottaqin är det inte klart vilka effekter denna berättelse skulle ha på oss.

Den Gudomliga Viljan

Att nå stadiet av att lämna de mänskliga attributen och anamma de gudomliga attributen innebär i praktiken att ge upp den personliga viljan som jobbar för överlevnaden av egoismen för att handla fullständigt enligt den gudomliga viljan.

Därför kallas detta stadium för fana’ eller fana’ fi Allah; dvs. utplånandet av ens Nafs i Allah. Rumi förklarar detta stadium väldigt vackert i form av en liknelse med en död kropp i havet. En person som uppnått fana’ är som en död kropp i havet som saknar någon rörelse från sig själv och styrs fullständigt av havets vågor. En vanlig människa som du och jag med en egen vilja å andra sidan plaskar och rör sig fritt oavsett och vilket håll vågorna vill ta henne.

Frivilliga böner

I Usul al-Kafi finns det en hadith al-qudsi rapporterat där Allah säger:

“När tjänaren närmar sig Mig genom sina frivilliga handlingar (nawafil) älskar Jag honom och när Jag älskar honom blir Jag hans öron som han hör med, och Jag blir hans ögon som han ser med, och Jag blir hans tunga som han talar med och Jag blir hans hand som han tar med.”

(Usulul Kafi vol. 4, s.53, “Boken om tro och otro’, kap. “Den som skadar muslimerna och skymfar dem”, hadith 7)

Uppenbarligen är kvalitén på dessa nawafil och extra böner av en helt annan dimension än den som du och jag erbjuder Allah. Vi har problem och svårigheter i våra obligatoriska böner och drar inte ordentlig nytta från dem; om inte våra obligatoriska böner förändrar och förbättrar våra liv, hur ska våra frivilliga böner då göra det?

Extra böner ger bäst effekt när den är som ett komplement och tillägg till den obligatoriska bönen. Hursomhelst talas det i denna hadith om att de som verkligen närmar sig Allah med sina frivilliga böner och handlingar blir älskade av Allah till sådana grader att Han blir deras ögon, öron, tunga och händer.

I en hadith säger Imam Ali(A), “Jag är Allahs öga och Hans sannfärdiga tunga och Hans hand”. Detta betyder Gud förbjude inte att Imam Ali(A) är en inkarnation av Allah upphöjd vare Han. Nej vad som syftas är just den här hadithen. När Allah ser genom dig innebär det att du slutar se dig själv och se skapelsen istället. När skapelsen är i behov tvekar du inte att offra dig för du ser inte dig själv.

Att din hand styrs av Allah innebär att endast kheir och godhet kommer ur din hand. Du äter inte haram med en sådan hand utan ger halal till andra att äta. Du lyfter inte fjärrkontrollen och tittar på en dålig film utan du lyfter istället en lärorik bok och läser om det som för dig närmare din kärlek. Du skadar ingen med din hand utan du bygger upp och förbättrar.

Denna hadith beskriver samma tillstånd som Rumi liknar vid en död kropp i vattnet.

Allt är Allahs tecken

Imam Ali(A) säger i en hadith, “Det finns ingenting utan att jag ser Allah i det, framför det och bredvid det.”

En vars ögon ser genom Allah ser också Allahs tecken i allt. Varför? För att hela skapelsen är egentligen ett tecken för Skaparen. När en sådan person ser en vacker kvinna tittar han inte på henne med begär och lust, tvärtom säger han sobhanAllah vilken vacker Skapare jag har som skänkt en droppe av Sin skönhet till en bit lera.

I Ljuset inom mig liknar Allamah Tabatabai detta vid det röda trafikljuset. Vi har blivit intränade att det röda trafikljuset symboliserar fara, därför stannar vi vid rött. Det är alltså vad rödheten symboliserar som är av vikt hos oss och inte trafikljuset i sig.

På liknande sätt om vi reflekterar över skapelsen inser vi att de är tecken för Skaparen. Vi fastnar då inte vid det ytliga, vid själva skapelsens form utan i den ser vi enbart Allahs tecken. Det innebär att egentligen är vi alla Ayatollor, vi alla är tecken för Allah och den Heliga Koranen säger:

فَتَبَارَكَ اللَّـهُ أَحْسَنُ الْخَالِقِينَ
[23:14] …Välsignad vare Gud, den bäste Formgivaren!

Därför får en muslim inte skada skapelsen, eller svära åt skapelsen, en muslim får inte baktala eller förtala en annan människa, varför? För alla dessa är Allahs tecken. När du skadar skapelsen har du trampat på ett av Allahs tecken. När du svär och talar illa om en annan har du svurit och talat illa om Allahs tecken.

Skapelsen lyder dig

När man läser om hur Profeterna(A) eller Imamerna(A) gjorde mirakel förundras man ibland. I Khaybar-kriget lyfte Imam Ali(A) på Khaybars port med en hand och höll den som en sköld när han stormade fortet. Han kastade sedan porten åt sidan. En källa rapporterar att 40 män tillsammans sedan försökte lyfta samma port utan att lyckas en annan källa rapporterar så mycket som 70 män. Ha i åtanke att Imam Ali(A) är samma man som vanligtvis åt två brödskivor om dagen; alltså inga anabola, träningsdrycker eller annat.

Så hur kommer det sig?

Ja om Imam Ali(A) är Allahs hand är det väl inte särskilt märkligt. Imam Ali(A) själv säger att han lyfte porten genom sin Herres styrka och inte genom sin mänskliga styrka. Desamma gäller alla andra mirakel. När en människa når så högt att hans ord blir Allahs ord och hans vilja blir Allahs vilja ja då kan människan säga till något att vara och det blir genom Allahs tillåtelse. En Hadith Qudsi berättar att till dessa sorters människor kommer Allah att skicka ett brev till i Paradiset där Han säger till dem:

“Jag är Skaparen som säger till något Var! och det blir. Nu ger Jag er samma förmåga så säg ni till något Var! och det kommer att bli!”.

Hur förenas man med Sanningen?

Om vi ska binda ihop tråden och de tre föreläsningarna så bör vi besvara frågan: Hur förenas man med Sanningen?

Ett svar i en enda mening på denna fråga är:

Lev sannfärdigt i alla aspekter av ditt liv!

En person frågade Ayatollah Jawad Amuli eller Misbah Yazdi, “Varför drömmer jag inga sanna drömmar?”

Och fick svaret: “Du lever hela din vardag i en lögn, hur förväntar du dig då att din sömn ska vara sann?!”

Och det är verkligen så. Att leva sannfärdigt betyder att vara sann och ärlig mot sitt samvete. Du vet själv av vilken anledning du ber: är det för att bli av med den för att kunna göra annat? Du vet själv av vilken anledning du väljer en viss färg eller ett visst mönster på din hijab: är det kanske för att du ska känna dig en smula finare och attraktivare framför andra? Du vet själv varför du inte gör alla olika sorters mustahabat, varför du inte ber några extra böner, duaa, Koran osv: är det av lathet?

Ja ni förstår nog vad jag menar med att leva sannfärdigt. Det är inte något som är lätt då majoriteten av denna kamp förs inom en själv där ingen ser eller hör förutom Allah. Därför kallas denna kamp även för Jihad al-Akbar, den största kampen.

Avslutning

إِلَهِي فَلَكَ أَسْأَلُ وَ إِلَيْكَ أَبْتَهِلُ وَ أَرْغَبُ وَ أَسْأَلُكَ أَنْ تُصَلِّيَ عَلَى مُحَمَّدٍ وَ آلِ مُحَمَّدٍ
Min Herre, jag ber Dig och ber till Dig i ärlighet, jag begär och önskar att DU visar Ditt favör mot Mohammad och hans familj,

وَ أَنْ تَجْعَلَنِي مِمَّنْ يُدِيمُ ذِكْرَكَ وَ لا يَنْقُضُ عَهْدَكَ وَ لا يَغْفُلُ عَنْ شُكْرِكَ وَ لا يَسْتَخِفُّ بِأَمْرِكَ
gör mig till en av dem som alltid minns Dig och aldrig kränker löftet som de gav Dig, som inte misslyckas med att visa Dig sin tacksamhet och inte tar löst på Dina kommandon.

إِلَهِي وَ أَلْحِقْنِي بِنُورِ عِزِّكَ الْأَبْهَجِ فَأَكُونَ لَكَ عَارِفا وَ عَنْ سِوَاكَ مُنْحَرِفا وَ مِنْكَ خَائِفا مُرَاقِبا يَا ذَا الْجَلالِ وَ الْإِكْرَامِ
Min Herre, låt mig fästas vid Ljuset av Din Majestätiska Ära, så att jag lär känna endast Dig, blir borta från andra (innerligt), och får ett hjärta som fruktar Dig och ett öga som är vaksamt mot Dig.

وَ صَلَّى اللَّهُ عَلَى مُحَمَّدٍ رَسُولِهِ وَ آلِهِ الطَّاهِرِينَ

Må Allahs välsignelser och fred vara över Mohammad och de bland hans familj som är rena.

(Munajat Sha’baniyah)

Online föreläsning på Paltalk 27 maj 2011.

• Ladda ner: 2011.05.27-paltalk-tariqah.vagen.till.sanningen.mp3

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn

Inledning

Vilka kommer att vara Imam Mahdis(AJ) närmaste anhängare och vänner? Är det dom som enbart implementerat Shari’ah till högsta möjliga nivå eller krävs det mer ifrån dem? Om det krävs mer ifrån dem; borde jag då inte anstränga mig för att gå längre än bara till Shari’ah ytterpunkt? Borde jag inte påbörja själva vandringen på vägen som leder till målet med Shari’ah?

Med dessa frågor avslutade vi föregående föreläsning om Shari’ah och lovade att besvara dessa. Vi nämnde att Shari’ah inte är mållinjen men startlinjen att påbörja vägen.

Så vad är då denna väg? Vart tar den mig? Och hur går jag den?

Vad är vägen?

Shahid Mutaheri skriver i Ljuset inom mig:

‘Urafa tror att den mystiska aspekten av Shari’ah är Vägen, Tariqah.

Tariqah behandlar alltså den inre aspekten av Shari’ah. Vad innebär det? Om vi tar bönen som exempel pratar Shari’ah om bönens villkor, hur den utförs, hur många rakat det är, vad man gör i varje rakat, vad man gör om man hamnar i tvivel under bönen, var man får utföra bönen etc. Shari’ah behandlar alla yttre aspekter av bönen. Tariqah å andra sidan behandlar de inre aspekterna av bönen. Imam Khomeini i introduktionen till sin Adabu Salat skriver:

Du ska veta att för bönen (salat), förutom dess form, finns en mening, och förutom dess yttre finns det ett inre; och precis som dess yttre har sina regler, varav att inte observera dem skulle leda till att bönens yttre form blir ogiltig och ofullständig, har dess inre sina specifika andliga regler, varav att inte observera dem skulle leda till att den andliga bönen blir ogiltig och ofullständig; medan att följa dem skulle blåsa in en himmelsk själ i bönen.

Moral

I en välkänd hadith säger Profet Mohammad(S):

“Inni bo’etho li otamimma makaram al-akhlaq”
“Jag skickades för att fullända människans moral”

Ett av Profetens(S) syften var alltså moral.

Och vad är då moral?

Är det föreskrifter för hur man ska handla? Är det ett set handlingar man ska utföra?

Om så är fallet: Innebär det att exempelvis den som ber Salat al-Layl är bättre än den som inte ber?

Ur den islamiska synvinkeln är Akhlaq större än så. En nobel hadith säger:

Och avsikten är större än handlingen, eller snarare är det så att avsikten är själva handlingen!

S’adi berättar i sin diktsamling Golestan att han en gång gick upp på natten med sin far. De bad Salat al-Layl, efteråt sade S’adi till sin far: “Kolla pappa hur alla ligger och sover och missar Salat al-Layl!”

S’adi sade: “Min son det vore bättre för oss att också sova än att vara vakna och se ner på dem.”

En gång under Shahr Ramadhan när var yngre och bodde hemma var det Laylat al-Qadr. Självklart hade jag tänkt vara uppe hela natten också men min mor sa till mig, “Ehsan var inte uppe för länge.”

Jag hamnade i ett moraliskt dilemma. Vad ska jag göra? Det är Laylat al-Qadr, natten bättre än 1000 månader, natten bättre än 83 år, klockan är strax efter midnatt och det vad under vintertiden när fajr inföll vid 5-6 på morgonen. Jag fortsatte göra amaal i någon halvtimme till och sedan gick och lade mig fastän jag inte var trött och verkligen hade sett fram emot den här natten. Jag tänkte att min mor kan inte veta när jag lagt mig men ändå är det obligatoriskt för mig att lyda henne medan dyrkan under Laylat al-Qadr inte obligatoriskt, starkt rekommenderat och väldigt belönande, men inte obligatoriskt.

Jag frågade senare en ‘Aref jag kände på den tiden om det jag gjorde var rätt och han svarade: Om du hade varit vaken hur länge till hade du dyrkat? 3-4 timmar? Din mors hjärta skulle vetat att du hade varit vaken men nu gjorde du henne nöjd istället och det är värt hela nattens dyrkan och mer.

När hadithen säger att avsikten är tyngre än handlingen är detta ett tydligt exempel: Avsikten att lyda sin mor för Allahs skulle fastän man inte vill är tar dig närmare Allah än att dyrka hela natten för att man själv vill.

Är moral viktigare än Shari’ah?

En viktig fråga uppstår här: Är Shari’ah viktigare än moral, är de lika viktiga eller är moral viktigare?

Den allmänna åsikten bland muslimer verkar vara att Shari’ah är det viktigaste av allt. Man lägger full fokus på att hålla sig till exakt det som Shari’ah säger och gör sedan saker och ting som är rent förkastliga. Exempel på detta när män som rakat skägget för att en del Ulema inte verkar vara så explicita och hårda med skägget i deras Fiqh-böcker och dessutom lägger till klausulen att under vissa svåra omständigheter är det ok att raka av skägget. Desamma gäller handskakning med motsatt kön. En gång när var jag i en Hosseiniyyah någonstans i Sverige kom en man i min fars ålder och ställde mig frågan: “Jag tänkte åka till Marocko en vecka, är det ok om jag gör mut’ah medan jag är där?” Det sorgliga med denna fråga var att den här mannen hade fru och fyra döttrar.

Visst Shari’ah säger att du får göra mut’ah, majoriteten av Fuqahah verkar anse att det är ok även om man redan har en permanent fru – men på detta sätt?

Så hur är det? Räknas det som en synd om jag gör något som enligt Shari’ah är korrekt men som rent moraliskt är fel? Kommer jag straffas för det?

Så länge vi inte värdesätter moral lika högt som vi värdesätter Shari’ah kommer muslimer fortsätta att missbruka Shari’ah för personliga syften utan att få ångest för det och tvärtom till och med tro att de gör rätt! Så vad är lösningen på detta problem?

Jag hade en diskussion om detta med en vän för några år sedan som hade Professor Mohammad Legenhausen som sin handläggare. För er som inte vet är Legenhausen en av professorerna i den internationella hawzan i Qom. Min vän berättade att Legenhausen var av den åsikten att den enda lösningen på dessa sorters problem och felaktiga föreställningar hos muslimer är genom att värdesätta moral lika högt som Shari’ah.

Dvs. om jag väljer att åka till Egypten på en solresa i en vecka och ingå i ett temporärt äktenskap av rent sexuella skäl bakom min frus rygg utan hennes vetskap har jag i verklighet begått zina och sexuell otukt.

Vi nämnde bönen tidigare. Om jag inte ber har jag enligt Shari’ah begått en stor synd och kommer att garanterat straffs på Domedagen. Men vad händer om jag ber korrekt rent Shari’ah-mässigt men med fel avsikt? Jag ber för att folk ska se mig som religiös, för att jag är rädd för mina föräldrar? Eller tvärtom försenar min bön för att mina arbetskollegor inte ska veta att jag ber? Eller om jag ber men tänker på annat?

Det finns en hadith som är väldigt allvarlig. Den säger att tredje gången som den bedjande tappar koncentrationen och tänker på annat tar Allah bönen och kastar den tillbaka i ansiktet på den bedjande.

Likaså i Surah Ma’un läser vi:

فَوَيْلٌ لِّلْمُصَلِّينَ ﴿٤﴾ الَّذِينَ هُمْ عَن صَلَاتِهِمْ سَاهُونَ ﴿٥
[107:4] Det skall gå dem illa som ber
[107:5] utan att deras hjärtan deltar i bönen

W’ail är en nivå i Helvetet. Alltså Helvetet väntar de som ber medan deras hjärtan springer efter annat.

Men Helvetet väntar även den som inte alls ber. En hadith säger att det första som kommer examineras på Domedagen är dina böner, om bönerna accepteras accepteras också resten men om de inte accepteras så accepteras inte heller dina andra handlingar.

Ja vilken slutsats kan man dra av det här? Tänk själv. Vågar du säga att den som inte ber är likvärdig men den som ber med fel avsikt? Tror du verkligen på det? Den som inte ber har redan fel avsikt, men på vilket sett är den som ber med fel avsikt bättre?

I exemplet med Mut’a verkar det nästan självklart hur allvarligt och likt det är med Zina. Men när det kommer till bönen blir situationen genast annorlunda.

Men är inte detta konsekvensen av att värdesätta moral lika högt som Shari’ah?

Denna föreläsning ämnar inte ge svar på frågan om huruvida Tariqah eller Shari’ah är viktigast. Syftet är snarare att väcka frågan för vidare efterforskning.

Återgår vi till citatet från Shahid Mutaheri som vi nämnde i början förstår vi att Shari’ah är utsidan och Tariqah är insidan av en och samma verklighet.

Detta citat i sig bör räcka för att i alla fall betona vikten av den andliga vägen mot Sanningen.

Fakhrudin Razis tafseer av Surah Asr

Vi nämnde att ikhlas, den rena avsikten, är den mest vitala motoriken för att gå framåt i den andliga vägen. Det finns en kort och koncist Surah som sammanfattar Tariqah på ett väldigt vackert sätt. Det är en Surah som vi alla kan och läser ofta. I den säger Allah:

بِسْمِ اللَّـهِ الرَّحْمَـٰنِ الرَّحِيمِ
وَالْعَصْرِ ﴿١﴾ إِنَّ الْإِنسَانَ لَفِي خُسْرٍ ﴿٢﴾ إِلَّا الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ وَتَوَاصَوْا بِالْحَقِّ وَتَوَاصَوْا بِالصَّبْرِ ﴿٣
VID DEN flyende tiden! (103:1) Människan förbereder helt visst sin egen undergång, (2) utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra [att hålla fast vid] sanningen och råder varandra [att bära motgång med] tålamod. (3)

Korantolkaren Fakhrudin Razi berättar att när han skulle skriva tafseeren till denna Surah stannade han upp och visste inte hur han på bästa sätt kunde förklara denna Surah. Han satt i timmar utan att lyckas. Han bestämde sig för att gå ut en sväng för att få inspiration. Han gick till marknaden och såg ett stånd skrika ut under den heta solen: “Skynda att köpa is innan den smälter!”

Plötsligt gick det upp för Fakhrudin Razi att detta var den bästa liknelsen och förklaringen till denna Surah. Våra liv är som is i solen: Vi måste skynda oss att ta vara på den innan vi smälter bort och dör!

Tariqah handlar om att ta den rena avsikten och handla efter den konstant i alla aspekter av ditt liv. Inte en eller två gånger. Vissa ber Salat al-Layl i 3 dagar sen tror de att de blivit sin tids Salman al-Farsi. Vissa går från minikjol till Niqab och dagen efter nedvärderar alla som inte har hijab. Vissa blir aktiva i Islam och islamiska församlingar och sedan tror att de blivit värsta ambassadörerna för Islam och med sin bristande Akhlaq för bort andra från Islam. Detta är en verklighet mina syskon.

Tariqah handlar om ikhlas, att handla enligt ikhlas och att vara ståndaktig i sin handling därför säger Suran håll fast vid Sanningen och håll fast vid tålamodet om du vill nå fram!

‘Aref ungdom

Sheikh Daneshmand, en av de mer kända föreläsarna i Iran, berättar själv att han en gång gick nerför gatan när en äldre man med två efterföljare kallade på honom vid hans fullständiga namn. Han tänkte, antagligen har han väl sett någon video med mig eller varit delaktig i någon av mina föreläsningar och på så sätt vet om mitt namn.

Mannen drog Daneshmand åt sidan och sade sedan två saker om Daneshmand som ingen utom han själv och Gud visste om. Sheikh Daneshmand säger att jag tappade hakan hur han kunde veta dessa två saker om mig.

Hur visste han?

Mannen sade att han varit student till Allamah Tabatabai i 16 år och Ayatollah Behjat särskilda student i 10-14 år.

Han gav sedan Daneshmand två råd som Daneshmand inte nämner vad det var.

Sheikh Daneshmand berättar: Jag fick upp ögonen för den ene av hans efterföljare. Han var en ungdom i 20-års åldern men han lyste som en måne. Han var så vacker, jag kunde inte slita blicken från honom. Jag tyckte han påminde om någon men kunde inte sätta ordet på vem. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte sätta ord på hans utseende. Mannen läste mina tankar och sade: “Ska jag säga till dig vem han liknar? Han liknar Isa ibn Maryam! Det är fyra år nu som han hittat vägen och han har nått så långt att när han går in i sojood stämmer hans torbah, hans bönematta och väggarna in med honom och prisar Allah samtidigt som han. Han tillsammans med hela rummet säger tillsammans ‘Sobhana Rabbi al-’Alaa wa bi hamde!’”

Den här ungdomen mina syskon var i er ålder. Han stannade inte vid Shari’ah, han stod inte still vid startlinjen, han gick vidare och fyra år senare på vägen blev detta hans tillstånd.

Avslutning

Vi kan också likt denna ungdom resa ur den världsliga dyngan, vi kan också växa till att bli mer än enbart aktiva muslimer som anordnar lite majalis och sprider lite Islamiskt material, vi kan också börja flyga men då kräver det att vi slutar vara fast i Dunya och sluta göra Islam till vår världsliga angelägenhet. Islam är mer än prestige, popularitet och att folk ser upp till dig, Tariqah är att gå i mörkret där ingen ser, inte att gå i rampljuset där alla ser. Att du i din ensamhet formar dig själv efter din Herres attribut. Tariqah är resan från att vara blott ett djur, förbi änglarnas rank till att bli den perfekta människan och Allahs minister på jord och det är där någonstans som Imam Mahdis(AJ) sanna vänner och följeslagare väntar: de som kommer bli representanter till Allahs kalif runt om i världen. Må Allah hjälpa oss alla!

Online föreläsning på Paltalk 6 maj 2011.

• Ladda ner: 2011.05.06-paltalk-shariah.sanningens.skal-ehsan.mp3

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn

Inledning

Tänk er att ni befinner er i en öken. Torka, hetta och törst plågar er. Faror och vilseledning hotar er. I denna situation har ni två val:
1) Antingen försöka på er egen hand att finna ett vattenhål med stor sannolikhet att ni går vilse och dör av törst
2) Gå den väg som utstakats för er av de som vet vägen till vattenhålet

Vad väljer ni att göra?

Den Heliga Koranen säger:

ثُمَّ جَعَلْنَاكَ عَلَىٰ شَرِيعَةٍ مِّنَ الْأَمْرِ فَاتَّبِعْهَا وَلَا تَتَّبِعْ أَهْوَاءَ الَّذِينَ لَا يَعْلَمُونَ ﴿١٨
[45:18] Därefter har Vi visat dig [Muhammad] en väg till förverkligandet [av trons] syfte; följ därför denna väg och fäst dig inte vid de okunnigas önskningar.

I “The Spirit of Islamic Law” skriver professor Bernard G. Weiss:

“I traditionell arabiska betyder termen Shari’ah ‘vägen till vattenhålet’. När vi betraktar vikten av en väl använd väg till en källa av vatten för människor och djur i ett torrt ökenområde kan vi förstå hur denna term i muslimsk användning har kommit att bli en metafor för en hel livsstil utstakat av Gud.”

(Källa: Bernard G. Weiss, The Spirit of Islamic Law. Alta Mira Press, 1998, s. 17)

Shari’ah betyder alltså vägen till vattenhålet i en omgivning av andlig torka.

Shari’ah i praktisk form

Rent praktiskt innebär Shari’ah en serie lagar och regler inom de flesta livsområden. Utöver strikt religiösa handlingar såsom hur bönen, fastan, pilgrimsfärden och liknande ska utföras behandlar Shari’ah även politiska och sociala frågor såsom handel, arv, giftermål, slaveri, skilsmässa, abort, droger, misshandel, våldtäkt m.m.

Det gör att de flesta världsreligioner har någon form av Shari’ah; även om den är som mest utmärkande i Islam. Orsaken är att Shari’ah i många religioner idag innebär enbart hur olika sorters andaktsövningar och ritualer ska utföras och spelar således ingen central roll i den stora massans liv. Istället läggs större betoning på det innerliga, och det andliga på det individuella planet: hur jag som individ ska bli upplyst och en trevlig människa. De flesta religioner har alltså sekulariserats.

Men innan vi analyserar konsekvenserna av att ta bort Shari’ah från en religion låt oss ställa en fråga:

Vad är syftet med Shari’ah?

Om Shari’ah är vägen till vattenhålet; innebär det att Shari’ah är syftet med en religion? Är det så att meningen med Islam är enbart hur bönen ska utföras och att muslimer sedan utför den?

Många muslimer säger att dom vill bli bättre muslimer. Frågan man vidare vad detta egentligen innebär brukar svaret ges att man blir en mer praktiserande muslim. Dvs. en bättre muslimer = en muslim som handlar mer efter Shari’ah. Men är syftet med Islam verkligen att man ska praktisera Shari’ah till maximal gräns?

Det finns två tankeskolor i denna fråga. Shahid Ayatollah Mutaheri i “Ljuset inom mig” skriver att de rättslärda (fuqaha) tolkar Shari’ahs mål att innehålla vissa saker som leder människan till att vara välmående, det vill säga nå den högsta möjliga nivån av förmån av Guds materiella och andliga ynnest mot människan.

Mystikerna (‘Urafa’) å andra sidan, tror att alla vägar leder till Gud, och att alla mål och verkligheter är blott medlen, orsaker och förmedlingar som driver fram människan i riktning mot Gud.

Vilken av dessa två tankeskolor stämmer? Har Fuqaha rätt eller ‘Urafa?

Om Shari’ah innehåller de mål som för människan till den högsta nivån av Guds favör; innebär det då inte att den är bäst muslim som är mest praktiserande muslim? Alltså att Shari’ah själv är målet för människans andliga resa? Konsekvensen av detta tankesätt hos den stora massan är en ytlig syn på Islam. Dvs. en som bär hijab är bättre muslim än en som inte bär hijab; en som ber 2 böner är bättre än en som ber 1 bön; en som går till moskén mer är bättre än en som går till moskén mindre osv.

Detta synsätt förklarar varför Salafier och Wahabier lyckas infiltrera Sunni-församlingar och ses som super muslimer med sitt långa skägg och sin dishdasha. De implementerar Shari’ah till punkt och pricka och rättar t.o.m folk som inte ber med att inte äta med vänsterhanden.

Detta synsätt förklarar också den religiösa arrogans som sorgligt nog härjar i flera församlingar. De ansvariga och aktiva ses upp till då de ytligt är mest religiösa och trots allt aktiva i moskén som är Guds hus; samtidigt visar de upp en moral och akhlaq och har en nedvärderande syn på de som ytligt sätt inte verkar lika religiösa som de att det är absurt. När torra och ytliga religiösa personer inte vidgar sina vyer utanför sin torra grupp resulterar det ofta i att man ser ner på andra som inte delar ens synsätt eller gemenskap. I brist på termer skulle man kunna kalla detta religiös inavel vars barn är fanatism. Missförstå mig inte; jag menar inte att man ska umgås med vilken stolle som helst under vilka omständigheter som helst, jag menar bara att faran med att stänga in sig i ett trångsynt sällskap blir en religiös arrogans som är väldigt svår att befria sig själv ur och ännu värre för bort andra från Islam som inte är lika inne i tron som en själv.

De flesta av oss har nog kommit i kontakt med en hel del muslimer som har detta synsätt på Shari’ah. Men är det verkligen så att Gud älskar dem som gör mest?

Låt oss granska ‘Urafas synsätt istället. Om Shari’ah och allt annat är en väg som leder till Sanningen innebär det att en bön under en viss omständighet kan ta mig lika nära Gud som 1000 böner under en annan omständighet. Då är det plötsligt inte de yttre faktorerna som är avgörande utan snarare de inre faktorerna. I boken “Khomeini: Life of the Ayatollah” skriver författaren Baqer Moin att Imam Khomeini sade att om det finns någon bön han gjort som han tror accepteras är det den bönen han gjorde i pansarbilen i sittandes position med Tayyamum när Savak körde han till Teheran för att skicka honom i exil. Imam Khomeini ansåg alltså att den lilla bönen vägde tyngre än alla hans böner i Mashhad, i Mecka, i Medina, i Najaf, i Jamkaran och bakom alla Urefa, Ulema och Maraj’e.

En som har memoriserat hela Koranen är nödvändigtvis inte bättre än en som knappt kan en vers utantill för den Koranen han memoriserat kan i sig ha blivit en slöja som avskiljer honom från Sanningen och för bort honom från sitt mål, dvs. Gud, där han utnyttjar Koranen för personliga bruk – medan den som inte kan en enda vers kanske har en längtan och en strävan efter Gud som i sig leder honom närmare målet och syftet.

Men konsekvensen av en överbetoning av det andliga blir att den stora massan börjar tolka saker och ting efter eget huvud, eller snarare eget hjärta, och går på det som känns bäst för dem då de inbillar sig att det tar dem närmare Gud. En bär inte Hijab då syftet med hijab är ett rent hjärta och den kan hon uppnå på annat sätt, en annan lyssnar på musik då musiken får honom att känna gudomliga och religiösa känslor osv.

Samtidigt kan man begrunda en fråga i sammanhanget som Allamah Tabatabai ställer:

Vissa Sahaba som Salman al-Farsi och Abu Dharr al-Ghifari; varför grät dom som dom gjorde? Varför hade dom det levnadssätt dom hade? Varför hade de ett tillstånd som ingen annan av Sahaba hade. Var det enbart genom en fullständig implementering av Shari’ah som de nådde extas? Eller var det snarare att de såg på Shari’ah som det ultimata medlet för att nå det ultimata målet och lyckades med det så portar öppnades för dom som vanligt folk som är fast i det ytliga inte ser?

Shari’ah är skalet

Den Heliga Koranen säger:

كَذَٰلِكَ جَعَلْنَاكُمْ أُمَّةً وَسَطًا لِّتَكُونُوا شُهَدَاءَ عَلَى النَّاسِ وَيَكُونَ الرَّسُولُ عَلَيْكُمْ شَهِيدًا
[2:143] Och Vi har gjort er till ett mittens samfund, för att ni skall stå som vittnen mot alla människor och Sändebudet vara vittne mot er.

Så om vi ska ta det bästa av båda världar och förena Fuqahas ståndpunkt med ‘Urafas når vi slutsatsen att Shari’ah är inte målet för människans resa, det är inte bergstoppen av andlig rank man kan nå; men den är det bästa och ur Islams synvinkel den enda legitima väg att gå för att nå Sanningen.

Shari’ah är således en yttre form, eller som jag kallat denna föreläsning Sanningens skal, som utövaren måste anamma och tränga igenom för att nå juicen och vattenhålet; dvs. Sanningen.

Med metaforen att Shari’ah är ett skal kan vi även besvara den tidigare frågan vad konsekvensen blir av att föra bort Shari’ah från en religion.

Tänk er en apelsin. En apelsin har ett skal för att skydda den från att bli smutsig och förorenad. De som tar bort Shari’ah från religionen tar bort skalet från en apelsin. Precis som apelsinen blir blottad för all ohyra blir religionen då blottad för att bli kontaminerad och förorenad av alla möjliga sorters orena tankar och vilseledande åsikter. Det gör att svenska kyrkan i 1000 år förbannar homosexualitet och sedan välkomnar den. Vem gjorde fel i 1000 år då homosexualitet var förbjudet? Var det kyrkan eller de homosexuella? Droger, alkohol och sexuell otukt som leder till otaliga samhällsproblem är andra exempel på konsekvenser när Shari’ahs roll tappar inverkan i en religion.

Å andra sidan de som begränsar Islam till enbart Lagen; de är som en som tar apelsinen, tittar på den och hurrar över att han har en apelsin. Yes! Jag har en apelsin! Ok…vad ska du göra nu då? Titta på den? Umm…det vet jag inte men jag har en apelsin! Nu är Gud nöjd med mig!
Men skalet var till för att skydda apelsinen; när du gör skalet till ditt mål istället för juicen då är det som du gör medlet till ditt mål istället för målet.

Därför skriver Imam Khomeini gång på gång i flera av sina böcker att den största slöjan mellan människan och Gud är kunskap. Men kunskap är väl bra? Kunskap är bra så länge den för dig närmare ditt mål, dvs. Sanningen och Gud. Men när kunskap blir en distraktion, när kunskap får dig att spendera din tid i meningslösa diskussioner bara för diskuterandets skull, när kunskap får dig att känna dig som om du vet något – då har samma kunskap blivit en enorm slöja som är väldigt svår att slita itu.

Attack mot Shari’ah

Det har nog inte undgått någon att Shari’ah har en väldigt dålig klang i media och generellt i västvärlden. Hur kommer det sig? Hijab, halal, skägg, handskakning – allt förknippas med Shari’ah och de som sysslar med sånt är islamister och islamister är farliga för de vill införliva Shari’ah i Sverige!

Varför har Sufism en sådan applåderad roll i det liberala väst? Varför beskriver Amazon.com Hafez som “The Persian love machine” trots att han var en som memoriserat hela Koranen och följde Shari’ah till punkt och pricka medan typer som Imam Khomeini är tokstollar, fanatiker, talibaner!

Varför är den Islamiska kulturen vad gäller konst, mat, musik, moral och andlighet uppskattad medan Shari’ah är förkastat?

Orsaken är rätt simpel egentligen: Inget under skalet går i konflikt med det liberala samhället. Andlighet, harmoni, god individuell moral, kärlek, poesi – inget av dessa är ett hot mot det liberala samhället och dess livsstil. Men Shari’ah, åh Shari’ah är något helt annat.

Shari’ah är som ett stängsel runt en flock får. Shari’ah håller kvar människan inom den minimala gränsen av vad som är möjligt för att nå Gud. Shari’ah stänger in människorna så de inte går vilse i skogen och sedan pekar mot slottet i mitten av det avspärrade området och säger: gå dit! Dit ska du gå om du vill nå Kungen!

Men utanför Shari’ahs gränser; vem vet vilka faror som lurar där eller vilka vargar som finns.

Det liberala samhället förespråkar maximal individuell frihet medan Shari’ah begränsar den individuella friheten till förmån för det långvariga individuella och sociala välbehaget.

En odisciplinerad liberal som går direkt in kärnan av Islam, dvs. Irfan, är som en fluga som slipper tränga igenom skalet och hoppar in i juicen direkt. Samma fluga som kom åt juicen lämnar apelsinen och hoppar till annan juice istället utan vare sig reform eller renhet. Liberalen blir tillsagd: “Älska skapelsen” och han tolkar det som att ha sex med allt som rör sig för att han associerar kärlek med fysisk kontakt som tillfredsställer hans ego. Irfan säger; bli berusad! Han går och dricker på och röker på och prisar Gud för vilket tillstånd han nått!

Shari’ah är inte mållinjen

De största offren av attacken mot Shari’ah är muslimerna själva. Trist nog har mållinjen av Islam idag blivit Shar’iah när Shari’ah egentligen är startlinjen för att påbörja vägen mot Sanningen. Det har resulterat i att muslimer blir ytliga i sin tro och inte drar den andliga nytta av sin dyrkan som de borde göra. För att citera Imam Khomeini i Adabu Salat är det verkligen konstigt hur vi kan be eller läsa Koran i 40-50 år utan att slöjorna går åt sidan och utan att vi får en glimt av Sanningen. Det ytliga synsättet leder till att muslimer dödar varandra baserat på vilken rättsskola den andre följer; de gör takfir, förbannar och tar avstånd från varandra för att de inte inte delar samma juridiska åsikter eller religiösa trosfrågor. Utomstående som blir förälskade och fascinerade i Islam och accepterar Islam som levnadssätt fastnar i samma träsk och deras kärlek till Islams hjärta renderas till kärlek till Islams ansikte.

Avslutning

I föreläsningen nämnde vi de rättslärdas syn på Shari’ah och ‘Urafas syn på Shari’ah. Från denna föreläsning borde vi ta med oss följande två frågor som relaterar till båda synsätten:

1) När Imam Mahdi(AJ) kommer, vilken lag kommer han att implementera? Är det Shari’ah eller någon annan lag? Om det är Shari’ah är det då inte min plikt att jag redan idag förbered mig för hans återkomst och hans styre genom att vänja mig att leva efter Shari’ah i mitt vardagliga liv? Borde jag inte ge ett löfte att redan från imorgon börja implementera Shari’ah i alla delar av mitt liv så jag lever på det sättet som Imamen(AJ) kommer styra enligt när han kommer imorgon?

2) Vilka kommer att vara Imam Mahdis(AJ) närmaste anhängare och vänner? Är det dom som enbart implementerat Shari’ah till högsta möjliga nivå eller krävs det mer ifrån dem? Om det krävs mer ifrån dem; borde jag då inte anstränga mig för att gå längre än bara till Shari’ah ytterpunkt? Borde jag inte påbörja själva vandringen på vägen som leder till målet med Shari’ah?

Men vad är då denna väg? Vart tar den mig? Hur går jag den? Det är en fråga som vi kommer besvara i nästa del av denna föreläsningsserie inshaAllah!

Föreläsning i Malmö 3 april 2011.

• Ladda ner: 2011.04.03-malmo.utanforskap-ehsan.mp3

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn

Inledning

Har du någonsin känt en tomhet? En längtan? En känsla som hur mycket du än försöker inte kan tysta? Har du någon gång känt dig utanför? Fastän du är bland vänner och familj? Fastän du går bland människor? Att det är något som saknas i ditt liv? Att det är ett tomrum i ditt hjärta?

Den persiska poeten och Arif:en Jalaludin Rumi inleder sitt mest kända poetiska verk Mathnawi med att beskriva just denna känsla av längtan.

Lyssna på vassens sång
hur den klagar över separation:

“Ända sedan jag skildes från min vassbädd
har min sorgliga sång fått män och kvinnor att gråta.
Jag söker de hjärtan som är rivna av separation
för endast dom förstår smärtan av denna längtan.
Vem som än skiljs från sitt hemland
Längtar efter dagen då hon återvänder.”

(Första biten ur ”Vassflöjtens sång”)

Detta är en känsla som alla människor flera gånger i sitt liv känner; oavsett om de är rika eller fattiga, glada eller ledsna, ensamma eller i sällskap. Som troende känner du denna känsla av utanförskap och hemlängtan ännu oftare.

Varför uppstår denna känsla?

Men varför denna känsla? Varför uppstår den? Varför känner jag den trots att mitt liv verkar fullbordat?

Rumi besvarar denna fråga redan i början av sin dikt. Vassen skiljs från vassbädden och det orsakar hennes längtan tillbaka. När en del skiljs från det hela uppstår en känsla av separation och utanförskap. När barnet skiljs från föräldrarna uppstår denna känsla av tomhet; att något saknas i ens liv.

Alla vi är skapade av Allah; vår existens har strålat ut från Allahs Absoluta Existens. Men sedan sattes vi i denna fysiska värld och känslan av separation och hemlängtan uppstod. I en tid, före våra liv, i vårt skapelsetillstånd, var vi i Allahs närvaro och sedan separerades i denna värld. Detta orsakar att vi får en hemlängtan, en känsla av utanförskap. Som troende känner vi den oftare då vi påminns om vårt ursprung och hem oftare och vi inser denna världs brister mer.

När någon dör, vad brukar man säga? ”Inna lillah wa inna ilayhi rajeon”. Det kommer från Koranen, från Surah Baqara, och det betyder ”Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi”.

Vi kom därifrån och vi ska tillbaka dit.

Rumi säger också:

”Till slut tröttnar hjärtat på allt utom själens resa till Gud.”

Och det är av samma anledning som hemlängtan till Allah inte kan ersättas med rikedom, med kläder, med hus, med bilar, med pojkvänner och flickvänner eller annat. Dom sakerna är som droger, som Koranen kallar det ”fitnah”, som får dig att glömma Allahs Heliga Närvaro och bli upptagen med denna värld, men dom läker inte din smärta.

Om du får en kniv i bröstet får du smärta. Om du proppar i dig massa Alvedon och morfin slutar du känna av smärtan; men det innebär inte att du slutar blöda eller att du har en kniv i bröstet. På samma sätt läks inte din längtan i ditt bröst av rikedomar, den får dig att glömma din längtan men förr eller senare kommer den till ytan igen. Det är en av orsakerna till varför en del rika människor som verkar ha det hur bra som helst ändå begår självmord.

Synders verklighet

Ni alla har hört berättelsen om Profeten Adam(A) flera gånger. Till skillnad från dom kristna och våra Sunni syskon anser vi inte att Adam(A) syndade utan att han gick en omväg. Vad säger den Heliga Koranen?

Återigen i Surah Baqarah säger Allah:

[2:30] وَإِذْ قَالَ رَبُّكَ لِلْمَلاَئِكَةِ إِنِّي جَاعِلٌ فِي الأَرْضِ خَلِيفَةً
[2:30] OCH SE, din Herre sade till änglarna: “Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.”

Allah säger detta innan Han ens skapat Adam(A). Vad betyder det? Det betyder att Allah redan innan människans skapelse hade bestämt att människan är till jorden, inte till himlen. Så oavsett om Adam(A) hade ätit från trädet eller inte hade han lagts på jorden. När någon syndar så straffas personen med Adam(A) straffades aldrig, han sattes på jorden vilket han ändå skulle gjorts om han inte hade ätit! Omvägen låg i att han kom dit lite i förväg eftersom han missförstod Allahs kommando och trodde att Allah menade att han inte skulle äta av just det trädet, men ett annat träd av samma sort gör inget.

Hursomhelst vad händer när han hamnar på jorden? Profet Adam(A) gråter sönder sig av ånger. Han får ärr under ögonen av alla tårar. Titta vilken älskare mina syskon, vilken intensiv och extrem kärlek till Allah. Profet Adam(A) ska skiljas från din Herre men med ett litet missförstånd skiljs han några minuter tidigare än vad som var bestämt; över denna lilla tid gråter han i ånger.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jag vill säga er mina kära syskon, mina älskade syskon, att allt i denna värld som inte görs för Allahs skull ta bort er lite grann från Allahs närhet och den här känslan av utanförskap och separation stärks lite grann. Och allt som görs för Allahs skull tar er lite närmare Allahs närhet.

Detta är vad synd handlar om. Det som är haram det skadar dig för det första, skadar din omgivning för det andra och för bort dig från Allahs närhet. Detta är syndernas verklighet. När du för ett ögonblick tittar på en snygg tjej eller kille; i det ögonblicket har du glömt Allah och Hans skönhet.

Nu kanske vissa protesterar: men om jag lyssnar på exempelvis musik minns jag Allah mer. Men detta är en illusion min vän. Om musiken är av haram sort är det en synd; om det är en synd innebär det att den är skadlig för dig fastän verkar god. Om jag tar smutsigt vatten och blandar den med saft tycker du att det smakar gott och det släcker din törst, men vattnet är smutsigt och en vecka senare blir du magsjuk utan att förstå varför.

Därför säger Profeten Mohammad(S):

”Ska jag informera om er sjukdom och ert botemedel? Er sjukdom är synder och ert botemedel är ånger (tawba)”.

Varför separation?

Nu uppstår en fråga här: varför skildes vi från Allahs närvaro och närhet från första början? Varför ville Allah sätta oss på jorden när Han visste att vi skulle få denna känsla av hemlängtan?

Om vi återgår till exemplet med föräldrarna och barnet; varför väljer föräldrarna att lägga barnet på dagis eller i skolan? De vet ju att det kommer leda till längtan och separation. Så varför? För barnets skull, för att barnet ska utvecklas. Föräldrarna ger barnet ett uppdrag, dom säger: ”Mitt älskade barn, gå till skolan, gå och utbilda dig” – skulle det varit blatte föräldrar hade dom säkert sagt – ”gå och bli doktor eller ingenjör”. Barnet får ett uppdrag. Sen är ett upp till honom om han pluggar eller väljer att hamna i gäng, skolka, gå med dåliga kompisar och förstöra sin framtid. Då har han både svikit sig själv och sina föräldrar. När han sade till dom att han älskar dom var denna kärlek inte stark nog i handlingen för hans kärlek till cigaretter och fester och tjejer och mobbning och alkohol var starkare än hans kärlek till sina föräldrar.

Fallet med Allah och människan är liknande. Allah placerar människan i en skola som kallas Dunya, världen. Människan får ett uppdrag, att bli en gudomlig ambassadör, att ta hand om världen och varandra. Sedan väljer människan om hon tar vara på sin utveckling eller om hon springer efter synder och går bort från sitt mål istället. I det fallet är människans kärlek till lek och synd starkare än till Allah.

Ånger

Det är här som ånger också kommer in i bilden. Ånger är ett resultat av känslan av separation hos människan. När människan gör fel och avviker från den rätta vägen får hon ångest, hon ångrar sig för hon vet att hon har gjort fel och hon känner separationen starkare från Allahs närhet. Den här ångern driver henne att komma närmare Allah och tillbaka på spåret.

Om du sårar en vän känner du hur er relation förstörs, hur ni skiljs åt. Men eftersom du älskar din vän ångrar du dig, går köper honom en present och säger förlåt – ångern gör så ni försonas igen. Men en del fortsätter att synda och synda och synda till den här känslan av ånger dör ut. Den sortens människor blir som Saddam eller som Qaddafi som kan avrätta sitt eget folk och sedan gå och äta mat utan att bry sig. Den värsta sortens människa är den som inte känner ånger. Han är helt död på insidan.

Utanförskap

Men vi har det motsatta också. Ibland känner man utanförskap inte för att man syndat, men för att man gjort något bra. Exempelvis: Man tar på sig hijab men känner att man inte är som dom andra, man känner sig utanför och ensam. Man går inte på festerna i skolan och känner sig utanför och ensam. Börjar man jobba skakar man inte hand och känner utanförskap. Denna utanförskap mina syskon är en helig utanförskap eftersom den är för Allahs skull och den driver er mot Hans närhet. Den visar så vackert hur avskild och hjälplös du är! För om du tar av dig hijaben smälter du in bland dom andra, men du mår inte bra för du vet att det är fel. Så du tar på dig den, men då är du inte som dom andra. Men eftersom du inte har kommit tillräckligt nära Allah heller känner du dig ensam och hjälplös. Varför? Eftersom Hijab, bönen, att avstå från alla synder osv – allt det här är till för att föra dig närmare Allah. Du ska tillbaka till ditt ursprung, du ska nå helheten.

Tänk dig att du har en supersnygg Ferrari-bil. Du sätter dig i den varje dag, men du kör inte den. Vad har du för nytta av den då mer än att den skyddar dig mot regn? Då kan du lika bra använda ett paraply, du behöver inte en Ferrari för det. Ferrarin uppfyller sitt syfte när du kan röra dig med den. Om du inte kör Ferrarin eller om Ferrarin inte har en motor vad ska du då ha den till?

Hijab, bönen, fastan allt i islam egentligen är som olika andliga sportbilar; det är Ferraris och Lamborghinis och McLarens och Mercor och BMW:are som kan ta dig närmare Allah blixtsnabbt. Men om du bara sitter i dem utan att göra något, har de inte hjälpt dig. Häromdagen såg jag exempelvis en tjej på ett café som frågade vad som var gris i buffén för hon ville inte äta gris men samtidigt var hon där med sin pojkvän. Hur går det ihop? Vissa har t.ex. Hijab men dom gör alla möjliga sorters idiotiska saker. I sin Hijab baktalar dom, ljuger, flörtar, konspirerar, lyssnar på musik, har pojkvän etc etc. Hind, Abo Sufiyans fru, hade också Hijab men vad för Hijab? Hon hatade Profeten(S) så mycket att hon skar upp hans farbror Hamzas(A) lever och åt den rå i Uhud-kriget.

Samma sak är det med vissa som ber. Visst är det bra att du ber men bönen måste leda dig närmare Allah och tvätta dig från synder. Om du blir smutsig och går och duschar går du inte och medvetet smutsar ner dig igen. Men det är vad du gör om du medvetet går och syndar efter du bett, du slutar inte med synden, du ångrar sig inte och du fortsätter. Först står du på bönemattan säger Allahu Akbar framför alla änglar sen går du ut och spanar in alla tjejer.

En del tänker nu: men ok då har jag inte hijab då, jag slutar ber. Men hallå, det är ju tvärtom. Ta på dig hijab och fortsätt be men försök förändra dig, sitt inte bara still i din Ferrar, kör den!

Iradah

Ni vet syskon; den här känslan av utanförskap är egentligen det första steget i människans andliga resa mot Allah. I boken ”Ljuset inom mig” skriver Shahid Mutaheri att första steget är iradah, alltså en känsla av utanförskap som leder till att människan vill återvända till sitt ursprung. Ibn Sina, känd som Avicenna i väst, en av våra stora islamiska filosofer på 1000-talet skriver att iradah är ett begär och en längtan som, efter att människan känt djupa känslor av utanförskap, ensamhet och främlingskap, visar sig hos människan och motiverar henne att söka förening med Verkligheten; en förening som får slut på alla känslor av utanförskap, ensamhet och hjälplöshet.

Resan är en cirkel

Men här uppstår ännu en fråga. Sa du inte Ehsan att vi var i Allahs närhet och sattes i denna värld och därför längtar tillbaka till Honom? Jo det gjorde jag. Sa du inte att vi är som barnet som föräldrarna lägger i skolan för att han ska utvecklas. Ja det stämmer. Men barnet återvänder ju aldrig till föräldrarna; han blir ingenjör, skaffar sig villa, fru, Volvo och undulat och lever vidare med sitt liv. Så hur återvänder vi igen till Allah då? Varför kan vi inte bara gå bakåt istället för framåt?

Aha! Shahid Mutaheri förklarar detta jättefint i Ljuset inom mig. Han säger att det är för att vår resa till Allah inte är linjär, den är cirkulär. Vår resa till Allah är inte på följande sätt:
Start |————————————————| Slut
Nej vår resa är på följande sätt: O

Vad betyder det?

Det betyder att vi börjar från en punkt; vår födelse. I takt med att vi utvecklas rör vi oss runt cirkeln. Vi kommer längre och längre bort från startpunkten tills vi når halva cirkeln. Då är vi så långt borta från startpunkten som det går. Men sen kommer vi bara närmare och närmare till vi slutligen når slutpunkten som är startpunkten!

Vi är som droppar. Droppar avdunstar från havet. Blir till moln. Molnen flyttas av vinden. Sedan börjar det regna. Dropparna faller ner på marken, skilda från havet. Dropparna växer, blir en bäck, växer, blir en flod och slutligen rinner ut i havet igen.

Vi var i Allahs närhet men Allah satte oss i denna värld för att vi skulle utvecklas. Vi är i början av vår andliga resa, därför känner vi utanförskap och separation. Men tar vi vara på känslan, utvecklas andligt och kommer närmare Allah så kommer vi till sist att börja närma oss Honom mer och mer tills vi slutligen förenats igen. ”Inna lillah wa inna ilayhi rajeon!”

Avslutning

SobhanAllah vad vackert. Vilken Nåderik och Kärleksfull Herre vi har! Tänk på det syskon, nästa gång ni känner er utanför, tänk att det är ett SMS från Allah att det är dags nu Min tjänare; hur länge ska du springa omkring när du hör hemma här? Börja med din andliga utveckling, sluta med synderna och återvänd till Mig. Varje känsla av utanförskap som du får är en bekräftelse att Allah fortfarande bryr Sig om dig och tittar på dig. Varför försöker du fånga andras uppmärksamhet? Varför söker du andras bekräftelse? Du har kungarnas Konung som tittar på dig, du har de himmelska änglarna som ger dig uppmärksamhet, så lämna denna värld och sök Allah istället. I en Hadith Qudsi säger Allah:

O Adams son [barn]!
Minns Mig med ödmjukhet och Jag kommer att minnas dig med Mina välsignelser.
Minns Mig genom att bekämpa ditt ego och Jag kommer att minnas dig genom att titta.
Minns Mig på jorden och Jag kommer att minnas dig i graven.
Minns Mig i välstånd och god hälsa och Jag kommer att minnas dig i fattigdom och svårighet.
Minns Mig med sanning och renhet och Jag kommer att minnas dig i den upphöjda himlen.
Minns Mig genom att vara vänlig mot fattiga och Jag kommer att minnas dig i himlen, tillflyktsorten.
Minns Mig med underkastelse och Jag kommer att minnas dig med gudomlighet.
Minns Mig med genom att gråta och Jag kommer att minnas dig med nåd.
Minns Mig genom att lämna denna värld och Jag kommer att minnas dig genom räddning i nästa värld.
Minns Mig i svårigheter och Jag kommer att minnas dig med en perfekt frälsning.

Online föreläsning på Paltalk 7 januari 2011.

• Ladda ner: 2011.01.07-paltalk-vad.ar.nafs-ehsan.mp3

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn

Inledning

Sedan urminnes tider har människor stridit med varandra över det som kallas ”Dunya” – världen. Otaliga krig har förts och miljontals liter blod har spillts för att man ska nå tronen och ett herravälde som är synonymt med och innebär makt, pengar, land och kvinnor. Den Heliga Koranen säger:

[102:1]  أَلْهَاكُمُ التَّكَاثُرُ
[102:1] NI FINNER ert nöje i att överglänsa varandra i rikedom och världsliga framgångar
[102:2]  حَتَّى زُرْتُمُ الْمَقَابِرَ
[102:2] ända till dess ni står vid gravens rand.

Men det är inte när soldater möts öga mot öga på krigsfältet som kriget börjar. Det är inte när järn slungas mot järn som kriget börjar. Det är inte när fallna kroppar blandas med jord och blod som kriget börjar. Nej, det sanna kriget var långt över för länge sedan. Den dagen då människan valde att ge in för sina begär, den dagen förlorade hon kriget. Vilket krig talar jag om? Jag talar om kriget om hjärtats tron. Kriget på insidan. Det andliga kriget där ego och begär bekämpar samvetet och intellektet för att sitta på hjärtats tron.

Jag välkomnar er härmed till en serie föreläsningar med temat ”Nafs”. Vad är nafs? Vad säger Koranen om Nafs? Vilka tillstånd har Nafs? Hur kan Nafs tyglas? Vi kommer behandla frågor likt dessa för att förhoppnings öka vår förståelse kring detta viktiga ämne. Varför är ämnet viktigt? För att en korrekt förståelse av Nafs lär oss hur vi ska hantera och förstärka Nafs positiva egenskaper. Det i sin tur kommer förverkliga våra mänskliga attribut och föra oss närmare perfektion och den Älskades Heliga närvaro.

Så lyssna noga och lär känna dig själv så du må vara segrande på insidan och således även segra på utsidan!

Vad är nafs?

Första definitionen vi måste ha klart och tydligt för oss är: Vad är Nafs? Är Nafs det vi kallar ”hjärtat”? Eller är det ”själen?” Eller ”egot”? Eller kanske ”Jag:et”? Eller vad sägs om ”psyket”? Eller är Nafs alla dessa? Eller kanske en kombination av dem? Eller är Nafs i ett tillstånd kallat ”egot” och i ett annat ”själen”? Är Nafs ont eller gott? Om Nafs är gott, hur kan det då kallas ”egot” som är synonymt med själviskhet? Om Nafs är ont, hur kan det då kallas ”själen”? Eller är Nafs en kombination av både gott och ont? Eller är Nafs ont i ett tillstånd och gott i ett annat? Byter det då även beteckning, namn och titel beroende på om det är i ett ont eller gott tillstånd?

Är du förvirrad? Oroa dig inte, det är jag också, men det är inte så konstigt med tanke på vilken komplex sak Nafs är.

När vi utannonserade denna föreläsning hade den fått namnet ”Själens tillstånd”. Jag funderade vidare på saken och alla dessa frågeställningar regnade in i mitt huvud. Jag insåg att det skulle kunna få folk att blanda ihop ordet Nafs med Roh. Ibland översätts nämligen både ”Roh” och ”Nafs” till själ, men de är inte samma sak. Roh är en sak, Nafs en helt annan. Om Roh säger den Heliga Koranen:

[17:85]  وَيَسْأَلُونَكَ عَنِ الرُّوحِ قُلِ الرُّوحُ مِنْ أَمْرِ رَبِّي وَمَا أُوتِيتُم مِّن الْعِلْمِ إِلاَّ قَلِيلاً
[17:85] DE FRÅGAR dig om själen. Säg: “Själen hör till det som är min Herre förbehållet – av [all] kunskap har bara en obetydlig del fallit på er [lott].”

Vår föreläsning handlar om Nafs, inte Roh. Därför har föreläsningen fått namnet ”Vad är Nafs?”. Varför? För att jag obetydlig som jag är med den lilla smula kunskap jag blivit skänkt inte kunnat komma på en korrekt översättning av ordet ”Nafs” till svenska. Vissa översätter det som ”Ego” men ego kopplas samman med egoism och blottar enbart en aspekt och ett tillstånd av Nafs. Nafs är mer än så. Kanske är synonymer som ”Jag:et” eller ”Psyket” mer passande för ”Nafs”, men jag valde att använda den originala arabiska termen så inga felaktiga kopplingar dras. Låt oss istället definiera vad ”Nafs” är för något.

Det arabiska ordet ”Nafs” är besläktad med det hebreiska ordet ”Nefesh”. Det arabiska ordet har en allmännare generellare betydelse och en djupare specifikare betydelse. Vad gäller den allmänna betydelsen så innebär ”nafs” något tings essens, väsen eller natur – alltså hur något tings verklighet är. Den djupare andliga innebörden är dock att Nafs är samlingen av olika Latif komponenter. Latif är ett arabiskt ord som betyder ungefär subtilt, icke-materiellt. Vad menas med Latif komponenter? Det är framförallt två komponenter och fakultet:

1) Den animaliska naturen och de djuriska instinkten som driver människan mot det materiella

2) Den intellektuella benägenheten och det änglalika ljuset mot det andliga och gudomliga

Nafs är alltså samlingen och kombinationen av dessa två subtila fakultet. Det är därför man brukar säga att människan är till hälften djur, till hälften ängel.

Låt mig illustrera vad jag menar med en bild. Detta är en väldigt lärorik bild men samtidigt även väldigt skrämmande. Konstnären har verkligen lyckats gör en bild av vad Nafs är. Titta på denna bild och se ditt eget Nafs:

Att Nafs är till hälften djur, till hälften ängel reflekteras även i språken. I svenskan exempelvis kan man säga till en envis person: ”Var inte som en åsna!”. Eller till en person som äter mycket: ”Du äter som en häst!”. I arabiskan kan vi läsa i Den Heliga Koranen säger om en del människor vars nafs är i ett djuriskt tillstånd:

لَهُمْ قُلُوبٌ لاَّ يَفْقَهُونَ بِهَا وَلَهُمْ أَعْيُنٌ لاَّ يُبْصِرُونَ بِهَا وَلَهُمْ آذَانٌ لاَّ يَسْمَعُونَ بِهَا أُوْلَئِكَ كَالأَنْعَامِ بَلْ هُمْ أَضَلُّ أُوْلَئِكَ هُمُ الْغَافِلُونَ
[7:179] …de har hjärtan som ingenting förstår, ögon som ingenting ser och öron som ingenting hör. De är som kreatur, nej, de är ännu vilsnare: de är de tanklösa, de likgiltiga.

Likaså kan vi läsa hur Imam Hossein(A) jämför Yazids armé som vargar i ett av sina tal. Varför just varg? De lärda säger att orsaken är att när vargar attackerar för att äta skadar de allt som kommer i sin väg. De är inte som exempelvis lejonen som ger sig på en gasell och nöjer sig med det. En vargflock kanske behöver ett får för att stilla hungern men ändå skadar de flera stycken vid en attack, precis som Yazids armé gjorde där de inte besparade ens kvinnorna och barnen. Till sådana grader att Shimr(LA) inte nöjde sig med Imam Hosseins(A) huvud utan fortsatte sitt tyranni och drog av Sakinah bint Hosseins(A) öronhängen också. SobhanAllah.

Nafs är alltså benägen till både gott och ont. Nafs är till hälften djur, till hälften ängel. Rumi har två fina beskrivningar av Nafs. I Fihi Ma Fihi säger han under en föreläsning:

”I människan finns en orm och en fågel. Ormen vill dra människan under jorden och fågeln vill lyfta människan till himlen!”

I ”Mathnawi” säger han:

”Nafs har en tasbih och en Koran i sin högra hand medan den har en dolk i ärmen.”

Detta är något som även den Heliga Koranen vittnar till. Allah säger i Surah Shams:

[91:1]  وَالشَّمْسِ وَضُحَاهَا
[91:1] VID SOLEN och dess [bländande] sken,
[91:2]  وَالْقَمَرِ إِذَا تَلَاهَا
[91:2] och vid månen, när den lånar dess ljus!
[91:3]  وَالنَّهَارِ إِذَا جَلَّاهَا
[91:3] Vid dagen, när den gör [jorden] synlig,
[91:4]  وَاللَّيْلِ إِذَا يَغْشَاهَا
[91:4] och vid natten, när den sveper [världen] i mörker!
[91:5]  وَالسَّمَاء وَمَا بَنَاهَا
[91:5] Vid himlen och Den som har rest dess [valv],
[91:6]  وَالْأَرْضِ وَمَا طَحَاهَا
[91:6] och vid jorden och Den som har brett ut dess [yta]!
[91:7]  وَنَفْسٍ وَمَا سَوَّاهَا
[91:7] Vid människans väsen och Den som har format henne [med sikte på den uppgift som hon skall fylla],
[91:8]  فَأَلْهَمَهَا فُجُورَهَا وَتَقْوَاهَا
[91:8] och nedlagt i henne både syndfullhet och gudsfruktan.
[91:9]  قَدْ أَفْلَحَ مَن زَكَّاهَا
[91:9] Helt visst skall det gå den väl i händer som [i detta liv] strävar efter att rena [sin själ],
[91:10]  وَقَدْ خَابَ مَن دَسَّاهَا
[91:10] men den som begraver den [i synd och mörker] skall gå mot fördärvet.

Allah svär vid ”Nafs”! Han säger vidare, ”Falhammaha” – dvs. Han har gjort ilham till Nafs, dvs. Han har inspirerat Nafs både om ont och gott. Sedan lovar Han att den segrande är den som renar sin Nafs medan den går förlorad som låter den begravas i mörker.

Det intressanta i denna Surah är att innan Allah tar upp ämnet med Nafs så svär Han vid vadå? Vid solen! Vid månen! Vid dagen! Vid natten! Vid himlen! Vid jorden! Allah radar upp 6 stora mästervärk i Sin skapelse! Alla dessa är enorma, komplexa, antika och fenomenala skapelser. Om alla världens vetenskapsmän och ingenjörer samlas idag för att skapa något liknande så misslyckas de. Tvärtom är dagens vetenskap och teknik fokuserad på hur de ska dra maximal nytta av exempelvis solens energi, men kan de skapa en sol?! Mitt bland alla dessa storslagna gudomliga verk så nämns även Nafs – kanske är det en indikering och antydning på hur vidd, komplex och djup Nafs är! SobhanAllah! Om man tänker på det: Varför springer vi runt efter Dunya och tröttar ut oss själva när vi har ett helt universum inom oss att upptäcka?!

Nafs är som en häst, en kameleont och en hund!

Vi har så långt definierat Nafs som en samlingsplats där de djuriska och änglalika komponenterna är samlade. Nafs är alltså resultatet av djur och ängel. Vad är Nafs för sorts skapelse? Då hjärnan har lättare att förstå koncept via exempel ska vi dra fram tre liknelser för Nafs:

1) Nafs är som en otämjd häst!

En vanlig symbolik bland irfani litteratur är att likna Nafs vid en vild åsna eller otämjd häst. Om du låter den vara så kommer den förbli vild och kasta dig än hit, än dit. Men om du tränar den så kan den föra dig mot dit mål!

Rumi illustrerar detta underbart i sin Mathnawi när han berättar en händelse ur Majnuns liv. Han säger att Majnun en dag satt på sin kamel i jakt efter Layla. Resan var lång och Majnun var trött. Så fort Majnun somnade till så vände sig kamelen om och ville tillbaka hem för den hade en nyfödd unge som den saknade. När Majnun vaknade till drog han tag i kamelens tyglar och vände henne återigen i Laylas riktning. Och så höll det på fram och tillbaka. Vad vill Rumi säga med detta? Han vill säga att nafs är som en kamel, om du låter den vara går den sitt håll. Majnun å andra sidan är som intellektet, om du låter den istället leda så kommer den leda dig till målet för din kärlek.

2) Nafs är som en kameleont!

Nafs egenskaper är väldigt likt en kameleonts. En kameleont skiftar färg beroende på sin omgivning. På samma sätt skiftar Nafs sina färger beroende på sin omgivning för att dölja sina verkliga färger. Varför gör den det? För att precis som kameleonten överleva i sitt fria och vilda tillstånd. I moskén bland de religiösa tar Nafs skepnaden av den bästa troende . Bakom religionens mask döljer Nafs sitt hyckleri och arrogans. Om den inte upptäcks och tämjs är det en tidsfråga innan den börjar froda och stärka sig själv genom riya i dyrkan. Låt var och en titta på sig själv. Om du ber på ett bättre sätt eller uppför dig på ett bättre mer religiöst sätt framför andra än när du är ensam och ingen tittar på, var då säker på att Nafs har maskerat sig i skenhelighetens färger.

Bland syndarna och världsdyrkarna tar Nafs skepnaden av en materialist. Om du märker att du njuter av vänners sällskap i skolan när de är upptagna med synd, såsom att flörta med killar eller tjejer, att lyssna på musik, att baktala och snacka skit om andra osv – var då säker på att ditt Nafs har maskerat sig i dunyas färger. Till en början kanske ditt samvete säger ifrån men i takt med att du umgås i syndig omgivning utan att säga ifrån, i samma takt försvagas ditt samvete och din inre ängels röst samtidigt som ditt inre odjur tar över, dräper rösten och stärker ditt Nafs och förvandlar det till ett djuriskt tillstånd. Var säkra syskon: Att vara likgiltig mot synd är att ha ett dött hjärta. Ibland går det inte att säga ifrån eller göra något, men bevara i alla fall ditt hjärtas renhet och fördöm och ta avstånd med hjärtat som Profeten(S) säger. Om du går med killarna i skolan medan de angriper tjejerna med sina orena blickar utan att bry dig och kanske naudho billah till och med tycker det är roligt, var då säker på att dom tjejerna är döttrar och systrar till någon och om din egen mor, din egen syster, din egen fru eller din egen dotter hamnar i vägen för dessa killar så kommer även dom bli utsatta och nertittade.

Nafs är som en kameleont så vi måste ständigt vara uppmärksamma. Är vi inte det så kan exempelvis samma Salat al-Ghufayla som förlåter alla ens synder vara orsaken till ens förbannelse.

3) Nafs är som en hund!

Imam Khomeini i sin ”40 Hadith” skriver följande under hadith 2 om Riya:

I min respekterade lärares ord så är Shaytan vakthunden utanför Guds domstol: han skäller inte på och stör inte den som är nära Gud. Precis som en vakthund inte jagar bort sin mästares vänner från huset, på samma sätt känner Shaytan också igen Guds vänner och tillåter inte någon främling närma sig Honom. Således, varje gång du inser att Shaytan lägger sig i dina affärer så bör du omedelbart veta att dina handlingar inte är gjorda med en ren avsikt eller för Guds skull.

(Imam Khomeini, 40 hadith, Hadtih 2: Riya)

Detta var en passage som fastnade när jag läste 40 hadith för flera år sen. Häromdagen besökte jag en troende ungdom som hade en hel uppsjö av andliga upplevelser och frågor som han ville berätta för mig. Vi kom in på ämnet om Nafs och jag kom ihåg denna passagen från 40 hadith, men jag hade glömt att Imam Khomeinis lärare, dvs. Ayatollah Shahabadi, talade om Shaytan – utan kopplingen jag gjorde till Nafs istället. Och om man funderar på det så är det verkligen så. Nafs är som en hund. Tränar du den och disciplinerar den så blir den din bästa vän. Den blir som Ashab al-Kahfs hund som följer dig vart du än går. Den blir som vakthunden vid ditt hjärta som skyddar den från att Shaytani-armeér ska stiga in eller viska och förvirra. Men om du låter den vara så kommer den förvandlas till en vildhund, en best, ett odjur som styckar ditt hjärta i tusen bitar och sår.

Nu vet jag inte om den här historien är sann men då budskapet är kopplat till vårt ämne berättar jag den i alla fall. I boken ”Hallaj: Mystic and Martyr” av Louis Massignon berättas det att en person en gång såg mystikern Mansur Hallaj komma gåendes med två svarta lydiga hundar i koppel i varsin hand. Den här personen blev förbryllad och förstod inte hur en person som Hallaj kunde ha hundar. En Aref som var närvarande förklarade då att det var egentligen inga riktiga hundar som han hade sett utan det var Hallaj Nafs som han hade disciplinerat och manifesterat på ett sätt som en tyglad hund.

Det motsatta exemplet hittar vi i den Heliga Koranen i berättelsen om Bal’am ibn Baur. Det är en väldig intressant och lärorik berättelse som om ni vill höra den kostar någonting. Vem vet? En Salawat!

Bal’am var en av Awliyah, en av Ulema, en av Urefa – en av dom som kunde Ism Adham. Koranen själv kallar honom vid en av dom som hade fått ta del av Allahs tecken. Han var Profet Musas(A) lärjunge i 30 år. Folk kom till honom för att få shifa och läkning. Han hade 12’000 studenter.

Det finns små variationer i berättelsen om Bal’am men det väsentliga är samma. Allah beordrade Bani Israel att bekämpa ett förtryckande folk. Dessa förtryckare visste att Bal’am kunde Ism Adham och kom till honom och bad honom om hjälp mot Bani Israel. Bal’am svarade att att Profet Musa(A) var på deras sida och det är omöjligt för honom att använda Ism Adham mot en Profet. Förtryckarna insisterade så pass mycket att Bal’am till sist gjorde en istikhara i frågan. Men isikharan kom ut dåligt och förbjöd honom från att göra det så han avstod. Förtryckarna tog då reda på vilken svaghet som Bal’am hade och insåg att det var pengar. De bjöd då Bal’am till sig och kastade en stor säck med guld mynt framför honom.

Bal’am sålde sin själ för en säck med pengar och satte sig iväg för att förbanna Profet Musa(A). SobhanAllah kolla till vilken nivå människans arrogans och kärlek till dunya kan driva honom!

Bal’am sätter sig på sin åsna men hur mycket han än slår och piskar den vägrar den röra sig. Till sist skriker han ut: ”Rör på dig din förbannade åsna!”
Imam Baqir(A) säger att Allah ger då åsnan tal. Åsnan säger till Bal’am: ”Du är en större åsna än mig! Du har varit Profet Musas(A) student i 30 år! Hur kan du förbanna honom?! Gå och förbanna honom själv, jag tänker inte vara delaktig i detat!”

Bal’am blev så arg över detta att han slog sin åsna så mycket att den till sist dog. I detta vredesutbrott glömde Bal’am bort Ism Adham. En hadith i ”Tafsir Thaqalayn” berättar att en av dom djuren som kommer få stiga in i Paradiset är just Bal’ams åsna! SobhanAllah att en åsna kan vara bättre än en människa!

Bal’am fortsätter på egen hand, klättrar upp för ett berg och når slutligen toppen. Men när han börjar förbanna Profet Musa(A) omvänder Allah hans tunga så han börjar förbanna den förtryckande nationen istället. Dessa får i sin tur panik och förgörs med hjälp av sina egna händer! SobhanAllah!

يَمْكُرُونَ وَيَمْكُرُ اللّهُ وَاللّهُ خَيْرُ الْمَاكِرِينَ
[8:30] …Ja, de smider sina planer, men Gud smider [också] Sina planer och Gud smider bättre planer än någon annan!

Lyssna nu vad den Heliga Koranen säger om honom i Surah Araaf:

[7:175]  وَاتْلُ عَلَيْهِمْ نَبَأَ الَّذِيَ آتَيْنَاهُ آيَاتِنَا فَانسَلَخَ مِنْهَا فَأَتْبَعَهُ الشَّيْطَانُ فَكَانَ مِنَ الْغَاوِينَ
[7:175] Och berätta för dem vad som hände den man som Vi hade gett del av Våra budskap och som sköt dem ifrån sig. Djävulen följde honom hack i häl och han blev [till sist] en av dem som, efter att själv ha vilseletts, leder andra på avvägar.
[7:176]  وَلَوْ شِئْنَا لَرَفَعْنَاهُ بِهَا وَلَكِنَّهُ أَخْلَدَ إِلَى الأَرْضِ وَاتَّبَعَ هَوَاهُ فَمَثَلُهُ كَمَثَلِ الْكَلْبِ إِن تَحْمِلْ عَلَيْهِ يَلْهَثْ أَوْ تَتْرُكْهُ يَلْهَث ذَّلِكَ مَثَلُ الْقَوْمِ الَّذِينَ كَذَّبُواْ بِآيَاتِنَا فَاقْصُصِ الْقَصَصَ لَعَلَّهُمْ يَتَفَكَّرُونَ
[7:176] Om Vi hade velat kunde Vi ha låtit honom resa sig [ur förnedringen] med hjälp av [budskapen], men hans hela håg stod till jordiska ting och han ville bara följa sina egna begär. Han kan liknas vid en hund som flåsar med hängande tunga vare sig du kommer hotfullt emot honom eller lämnar honom i fred. Detta är liknelsen om dem som påstår att Våra budskap är lögn. Berätta därför denna historia – kanske skall den [väcka] dem till eftertanke.

Avslutning

Vi har med denna föreläsning definierat vad Nafs är. Nafs är å ena sidan till hälften djur, till hälften ängel och å andra sidan som en otämjd häst. Låter du den vara och syndar så kommer den att ta skepnaden av ett djur. Tränar du den och lär upp den så kommer den att ta skepnaden av en ängel. Den kan bli ditt hjärtas mörka fängelsehåla eller ett gudomligt ljus. Men mellan mörker och ljus är det flera stadium som måste passeras. Vilka stadium är, vilka tillstånd Nafs kan ha och hur det påverkar dig som person sparar vi till nästa föreläsning inshaAllah. Vi nämnde även att Nafs är som en hund, antingen din värsta fiende eller din bästa vän. Bal’am ibn Baor var ett exempel på en vars Nafs tog skepnaden av en hycklande motbjudande hund. Men vet ni syskon, Bal’am var inte den enda vars Nafs sålde honom till Dunya. I Karbalas slätt finns tusentals andra exempel. Imam Hossein(A) krigade inte mot människor. Nej, han attackerades av en stor flock blodtörstiga vargar.

What’s the most resilient parasite? An idea. A single idea from the human mind can build cities. An idea can transform the world and rewrite all the rules. Which is why I have to steal it.

So I just watched the movie Inception at the cinemas. Another intellectually brilliant movie by my favourite director Christopher Nolan. This post isn’t a review. Nolan’s movies don’t need reviews, they are great as they are. What they need are expositions.

When I was watching the movie I couldn’t help drawing some spiritual and mystical parallels which I would like to elaborate on. Everything you have experiences has left a trace somewhere in your conciousness. These experiences to certain degrees defines your way of thinking and so also your dreams. As you sleep the mask falls off and your conciousness is entirely undressed, often unveiling the most intimate, private and embarrassing emotions and ideas which has been locked deep down inside you. Usually negative feelings, such as guilt, pain, regret, insufficiency and the like are also suppressed.

People often narrate their dreams to me and by doing so they are unknowingly exposing their true nature. Understanding your dreams could really help understanding yourself and deal with the emotions that you have subconsciously suppressed within yourself.

Anyhow the concept of inception as explained in the movie was that an outsider could plant an idea deep into the mind of a subject thus making him think he has came up with it himself. The trick is not directly tell him to do this but rather to pull some psychological strings which would make the subject reach the desired conclusion himself based upon the effect of the psychological manipulation. This is a very brilliant idea that Nolan has come up.

So if we play a bit with the concept of inception we will realize there are a number of levels of inceptions. In reality we humans can affect each other on the physical level. There are two ways to make another person do what you want. Either you tell them to do it and hope they listen, or the better, you challenge them intellectually to think outside the box and reach the conclusion himself. You could pull all sorts of emotional, psychological and logical strings to drive the person to reach the conclusion you want and thus you have indirectly driven the person to reach the idea himself. A good debater would for example set forth his arguments in such a way that the subject would imagine he reached the conclusion himself while in reality it was the debater who knowingly planted the trails for him to reach where he reached. It is said that the greek philosopher Socrates was a master in this field, putting forth counterquestions and forcing the subject to rexamine his logic, ultimately reaching the same conclusion that Socrates had from the first beginning. This I’d like to call inception on the physical level.

In the movie they explore inception on the subconscious and dream level. As far as I know there are no dream sharing machines currently as used in the movie. However hypnosis does exist and it wouldn’t be surprising if a skilled hypnotist could plant ideas in the subject and thus performing inception on him. In a January 2001 article in Psychology Today Harvard psychologist Deirdre Barrett wrote:

A hypnotic trance is not therapeutic in and of itself, but specific suggestions and images fed to clients in a trance can profoundly alter their behavior. As they rehearse the new ways they want to think and feel, they lay the groundwork for changes in their future actions. . .

(“The Power of Hypnosis” by Deirdre Barrett, Psychology Today, Jan/Feb 2001)

We also have research into hypnosis in military applications. The most notorious among these are perhaps Project MKULTRA, the illegal human research program conducted by the CIA where they experimented with utilizing LSD and hypnosis for mind control. Many of these programs were done domestically and on participants who were not informed of the study’s purposes or that they would be given drugs (Congressional Hearing by MKULTRA, The Black Vault).

But these would still be a level above the type of inception in the dream since the subject would be a subconscious while the inceptor would be awake (in the movie both are asleep roaming inside the subject’s dream). Hypnosis could be called inception on the semi-physical level if you would so like.

But there is at least one type of inception left which I would like to reason around and that is spiritual and mystical inception. Spiritual visions, mystical unveilings and glimpses of the unseen world is not something restricted to the mystical path of Islam commonly referred to as Irfan. It is found within all major religions; Hinduism, Buddhism, Judaism and Christianity. I suppose even in the science of psychology there are notions of how to explain these type of religiously experienced phenomena.

Now the interesting question is: Could or does such a thing as “spiritual inception” exist?

Possible spiritual inceptions could be of three origins:

1) God
2) Saint
3) Man

Several verses in the Holy Quran speak of how God plants the idea into the heart of a creature to do something which many times go against the common intellect. For example it is said regarding the mother of Prophet Musa(A) (Moses):

And We (wahi) to Musa’s mothers, saying: Give him suck, then when you fear for him, cast him into the river and do not fear nor grieve; surely We wi!l bring him back to you and make him one of the messengers. (Quran 28:7)