Vad är lycka egentligen?

En fråga som leder till en myriad av följdfrågor där varje följdfråga leder till en genuin slutsats som i sin tur påverkar ens liv på sitt egendomliga vis.

Är lycka att vara nöjd med det man är eller fortsätta sträva efter högre?

Jag kan ju vara nöjd med det jag har nu men förvisso vet jag att om jag skulle fått det lite bättre skulle jag blivit lite lyckligare. Exempelvis är jag nöjd med min lön men skulle jag få en löneförökning skulle jag inte förneka att det skulle göra mig en smula lyckligare. Varför? Antagligen för att jag drar slutsatsen att med den extra tusenlappen kan jag spendera på att utöka min lycka ännu mer. Bara den vetskapen i sig utökar min lycka, oavsett om jag verkligen förverkligar den eller bara låter pengarna fylla mitt bankkonto. För jag vet ju att jag närsomhelst kan växla ut pengarna och spendera dem på min utökade lycka. På samma sätt om mitt konto skulle frysas så möjligheten för mig att växla ut pengarna försvinner skulle det minska min lycka.

Så insikt eller vetskap i sig är en ingrediens för att utöka alternativt minska ens lycka.

Men ursprungsfrågan – att vara nöjd med det men har eller sträva efter bättre – leder i sin tur till en djupare fråga. Är lycka en konstant variabel eller är den oändlig? Alltså är det så att jag för närvarande med min lön befinner mig på 21% av lycka och med löneförökningen når jag 22% varav ultimat lycka är när jag når 100%? Eller är lyckan absolut och obegränsad och således onåbar för en temporär och begränsad prick i skapelsen som jag själv?

Om lyckan är begränsad – varierar den från person till person? Dvs. motsvarar 21% lycka hos mig 42% lycka hos någon annan? Om jag är 21% lycklig med min nuvarande livssituation, där lönen utgör en del, innebär det att en fattig person i Afrika skulle stiga i lycka från 2% till 42% om han fick min lön?

Om lyckan varierar – vilken eller vilka faktorer avgör dess storlek? Är det individens aspirationer och potential? Dvs. ju högre potential en person har desto högre grad av lycka kan han uppnå i takt med att han förverkligar denna potential? Men det i sin tur leder till frågan: Är potential i sådana fall statisk eller är även den dynamisk och växande? Har den en gräns eller är den också oändlig? Om potentialen kan utökas och lycka definieras som mängden potential man förverkligar så är ju även mängden lycka utökningsbar och blir bara mer och mer i takt med ju lyckligare man blir. Lyckan blir då oändlig och strävan att nå det oändliga för en ändlig varelse kan ironiskt nog enbart resultera i misslyckande.

En kanske viktigare fråga än mängden lycka är vad lycka är för något? Hur uppnår man lycka? Är det genom att bli vad man är skapad för? Det skulle innebära att det finns ett specifikt syfte med just min skapelse och att jag är skapad för en viss sak. Hur ska jag då veta vad den saken är? Och hur kan jag urskilja mitt verkliga syfte från det syfte som mitt största intresse projicerar för mig? För ett par år sedan var jag varken förtjust i manga eller anime. Idag är den situationen det motsatta. Tänk om mitt kall i livet är att bli mangaka (mangaritare)? Hur vet jag att det var med den avsikten jag blev skapad och inte att den drömmen är resultatet av mitt personliga aktiva val att fodra, nära och utöka min passion av manga?

Om mitt syfte inte är specifikt definierat av min Skapare – är då lycka att jag uppnår det ultimata syfte som jag på eget initiativ upprättat för mig själv? Men det syfte kan ju komma att radikalt förändras med tidens lopp. Förändras då även vägen till att uppnå lycka? Och anta att jag uppnår detta syfte och förverkligar mitt högsta möjliga mål – vad är då nästa steg?

I den verklighetsbaserade filmen “Into the Wild” letar karaktären efter lycka. Efter över 2 timmars letande motsvarande flera år av karaktärens liv där han lämnar ett framgångsrikt liv i staden för vildmarkslivet inser han hur man uppnår lycka på sin dödsbädd. Insikten han når är följande:

“Lycka uppnås genom att dela med sig”

.
Buddha menar desamma. Han säger:

“Tusentals ljus kan tändas från ett enda ljus och det ljusets livslängd kommer ändå inte att förkortas. Lycka förminskas aldrig av att delas.”

Man kan alltså inte vara lycklig ensam. Det innebär att ögonblicket jag uppnår lycka kommer nästa logiska steg vara att vilja sprida denna lycka. Varför? Med största sannolikhet för att hjälpa andra att uppnå lycka. Kedjan av lycka förs vidare och sammankopplar människor.

Vad jag med stor sannolikhet vet baserat på personlig erfarenhet samt observation av andras liv är att ju högre mål man har i livet som man förverkligar, ju större lycka verkan man även uppnå. Om min största dröm i livet är att bli en professor i fysik kommer jag att bli väldigt lycklig av att uppnå det. När jag väl uppnår det kommer jag att lära ut fysik med en oerhörd entusiasm och lycka som kommer inspirera mina studenter. På så sätt sprider jag min lycka när jag arbetar med något som gör mig lycklig och den spridande lyckan i sin tur leder min omgivning till större lycka.

Mål och drömmar verkar alltså vara ännu ett nyckelord och en viktig ingrediens. Uppnås dessa uppnås även en enorm lycka, men misslyckas man att uppnå dessa är även olyckan väldigt stor. Det vore inte långsökt att anta att många av de personer man stöter på som är bittra utan någon uppenbar orsak har blivit bittra för de misslyckats med att förverkliga en stor dröm i sitt liv på en viss utsatt tidpunkt och har således dömt sig själva till misslyckande i förtid (innan döden möter dem). Kärlek är en vanlig faktor. Man har drömmen om att gifta sig med en idealisk själsfrände, finner en som matchar ens ideal, förälskar sig i denne men av någon orsak så måste man skiljas åt. Livet förvandlas då som bekant till ändlösa kolonner av lidande. Man dömer sig själv till helvetet i förtid trots att möjligheten finns att man stöter på någon ännu bättre som lever upp ännu mer till ens drömbild. Men fruktan, osäkerheten och avsaknaden av vetskap driver en till vansinne och det rationella överbemannas av desperation.

Ett annat exempel: Man vill hängiva sitt liv åt ett visst yrke, exempelvis arkitekt, men på grund av diverse faktorer misslyckas man med sina studier och kommer inte in. I takt med att åren går samlas ännu mer damm på denna dröm liksom bitterheten i hjärtat och ångesten i själen. Man känner sig för gammal, det är för sent. Man får nöja sig med det man har. Det vore galet att offra den bekväma vardag man har. Misslyckande kanske väntar. Psykologiska spärrar likt detta sätter käppar i hjulen på en och man står och stampar på samma ruta tills man når graven.

Filmen “500 days of Summer” är handlar om båda scenariona. Huvudkaraktären där skiljs både från sin älskade och misslyckas med att uppnå sitt drömyrke som arkitekt. Filmen gestaltar väl hans misär som hans lycka och vilka vändningar hans liv tar.

Lycka är nog ett filosofiskt koncept. Vi talar om det i vardaglig mun men alltför ofta kan vi inte riktigt sätta ord på vad det är vi vill, bara att det ska bli “bättre” än vår “nuvarande situation”. En del är lyckliga med lite, andra olyckliga med mycket. En del vill inget (eller så har de bara inte insett vad de vill än), andra vill mycket. Vad som verkar förena alla människor är dock denna evinnerliga jakt efter “lycka” och vi viger våra liv för att försöka uppnå det. Men frågan är om lycka verkligen är ett tillstånd man uppnår? Ligger inte lyckan i sättet man färdas dit? Hur det än må vara är lycka brännpunkten i våra liv som vi cirkulerar kring och försöker bevara såväl som stärka. För att citera Aristoteles:

“Lycka är meningen och syftet med livet, hela målet och slutet på mänsklig existens.”

En personlig tillbaka blick på mitt liv, mina drömmar och önskan att bli.

Datum: 5 februari 2010 klockan 09:23

Livet rinner iväg, tänker du luta dig tillbaka och ångra att du aldrig försökte förverkliga dina drömmar eller tänker du satsa på följa dem även om ett eventuellt nederlag väntar?

Datum: 1 februari 2010 klockan 09.12