Självgoda uttryckslösa anleten
Med en överklassig odör
Som tränger in i själen

Varför jorden består
Av jublande imbecill
Förblir ett mysterium

Men räds ej deras makt
Och klä av deras poster
Med ditt vilda skratt

Ty de äro blott barn
Som leker i sandlådan
Med för stora kostymer

Doften av vågorna
Fiskmåsarnas skri
Och bara kroppar
Som badar i solskenet

I spegeln syns längtande ögon
Jag återvänder till vasken
Gräver in ansiktet
I kupade vattenfyllda händer
Och fortsätter drömma
Om somriga havsdagar

Varje gång jag upptäcker att jag hamnat i denna slutna cirkel av tråkighet känner jag också en genuin känsla av att vilja hitta något. Det är som om jag har en inneboende väntan som bara väntar på att hitta något i min jakt efter jag vet inte vad och när jag väl hittar det så kommer det att revolutionera hela mitt, tror jag.

Kanske söker jag en vän? Fastän jag redan välsignats med ett par riktigt bra vänner skadar det väl aldrig med en till? En till intressant, inspirerande filur som berikar livet och får kärleken att flöda? Eller är det ett äventyr vi söker att ge oss ut på med någon vi håller kär? Hitta ett superklipp på nätet till en enastående händelse som kommer skapa minnen för livet?

Vad letar vi efter i vår tråkighet egentligen?

Jag vet inte riktigt men jag fick en stark känsla för att dela med mig av följande dikt från Hafez:

What Happens?

What happens when your soul
Begins to awaken
Your eyes
And your heart
And the cells of your body
To the great Journey of Love?

First there is wonderful laughter
And probably precious tears

And a hundred sweet promises
And those heroic vows
No one can ever keep.

But still God is delighted and amused
You once tried to be a saint.

What happens when your soul
Begins to awake in this world

To our deep need to love
And serve the Friend?

O the Beloved
Will send you
One of His wonderful, wild companions ~
Like Hafiz.

Källa: “I Heard God Laughing – Renderings of Hafiz” av Daniel Ladinsky.

Här står jag
Med sandtäckta tår
Intill oceanens rand
Och drunknar

Den blotta tanken
Av ditt ansikte
Gör mig blind

Vid ditt avtryck
Dyrkar mina läppar
Tusen världar uppenbaras
Var gång ditt namn nämns

På himlavalvets veranda
Spelar vi kulor
Med stjärnorna
Och skrattar
Att livet är mer
Än ett spel kulor

Jag blir utom mig själv
När jag sitter med dig
Ty du är själen i min själ
Och jag allena en reflektion

Click here to view the embedded video.

Är språket i en bok väldigt bra kan det i sig vara en inspirationsfaktor, oavsett hur dålig resten av boken är. Likaså kan man gripas och känna med en särskild rollfigur även om sammanhanget han placerar i inte är lika intressant.

Paulo Coelho, som nog är min personliga favorit på författarhimlen, skriver förvisso inte om så många karaktärer men budskapet i hans böcker och det harmoniska och lätta sättet han förmedlar dem gör att man ofta finner sig sträckläsa hans böcker på ett par dagar. De är så lätta, ändå så djupa. Jag skulle nog likna dem vid en sval bris som blåser en i ansiktet en het sommardag. Det tillsammans med att det är svårt att urskilja vad som faktiskt är mystiska upplevelser och vad som är fiktion gör att den magiska atmosfär han skapar i sina böcker ter sig som verkliga för mig som läsare.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör en bok bra men det är lika intressant varje gång att få höra vad andra tycker eftersom det klargör för mig att de författare som skriver på ett sätt att de hyllas av olika sorters människor i olika länder med olika kulturer och religioner verkligen har lyckats.

Att ha en passion för litteratur; att tillåta sig själv att låtsas vara en artist och komponera bokstäver till ett sammanhållande stycke som briljerar och berör är en sak – att faktiskt göra det är en helt annan. Ofta läser man böcker och konstaterar snabbt om den är bra eller dålig. Ibland proklamerar man också att om man själv fick påverka innehållet skulle utfallet bli bättre. Men att själv sitta och faktiskt skriva rad efter rad, ark efter ark, och få ihop något riktigt bra är en annan femma.

De flesta av oss har någon gång fått för sig att skriva en bok, och hur ofta rinner inte den idén ut i sanden? Det är inte lätt, det är närmare jobbigt. Det sinar energin och slutar ofta med frustration. Jag har något viktigt att berätta världen, men är det så viktigt att jag kan späda ut det över +100 sidor? Antagligen inte. Då måste jag ta de klara enkla orden jag ville förmedla och sätta dem i ett sammanhang men sjuttioelva olika vridningar och lager för att den inte ska vara utdragen. Och då avviker jag från konsten att skriva en klar lätt bok som går från hjärta till hjärta; som är likt ett glas vatten som den törstige läsaren sveper i sig i en klunk.

Kanske är det också därför som allt fler börjar blogga? Att skriva ett inlägg om dagen eller så är inte nämnvärt ansträngande. Man får dessutom omedelbar respons som sprider glädje i vardagen. Men är kontentan varaktig? Det tvivlar jag på.

Ofta finner jag mig själv mecka med min blogg; förfina typsnitten, optimera storleken, justera färgerna och marginalerna – allt för att förbättra läsarupplevelsen. Men skriver jag? Nej, inte så ofta. När jag sedan granskar tillbaka på min skrivarhistorik på bloggen märker jag att mycket av det som skrivits var aktuellt i en dag, en vecka eller en månad – men ett år senare är det inte särskilt intressant längre.

Drömmen är nog snarare att lyckas skriva något som berör och varar, oavsett plats eller tid och den drömmen är i sig en lång resa att ge sig ut på. Vi får se hur det hela slutar.

En sak känner jag nu i alla fall; mina fingrar kliar efter digitalt bläck men står stumma när de rådfrågar kulturministeriet vad de bör skapa. Och vad som följer är en stillsam, nästintill smärtsam tystnad.