Så här kommer planeringen som jag och broder Sam spånade fram i ett antal mailutbyten:

Den 14 december 2011 14:09 skrev Ehsan:
Hoppas dom inte tror det är Jihad 2.0 träning bara…

14 dec 2011 kl. 14:14 skrev Sam:
Det kommer inte hindra mig från att skrika Allahu Akbar samtidigt som jag stormar ett fullbemannat fiendetorn ensam

Den 14 december 2011 14:19 skrev Ehsan:
Ok. Då tar jag på mig en ryggsäck och väntar med ett stort flin.

14 dec 2011 kl. 14:31 skrev Sam:
Haha ska vi köra det som tema? Kan bli kul att se reaktionen

Den 14 december 2011 14:34 skrev Ehsan:
Palestinasjal och Rambo-pannband FTW!

14 dec 2011 kl. 14:36 skrev Sam:
Glöm inte krigsmålningen och vara klädd i ett smutsigt linne (förutsatt att inga kvinnor är där) haha

Den 14 december 2011 14:39 skrev Ehsan:
Jag köpte precis en “The Italian Stallion” T-Shirt. Den kommer till hands nu! Eller så köper jag Die Hard T-shirten med en mörkerlysande pistol på.

14 dec 2011 kl. 14:42 skrev Sam:
Det funkar också. Visste inte att du var ett Rocky-fan. Kör du Rocky så kör jag Rambo

Den 14 december 2011 14:44 skrev Ehsan:
Ok. Det blir lite svårt att skjuta med boxningshandskar men jag kanske tejpar in händerna eller drar fram mitt svarta tandskydd.

14 dec 2011 kl. 14:48 skrev Sam:
Du behöver inte skjuta, du är Rocky du har punches that “hurt so much they’ll rattle his ancestors” haha.

14 dec 2011 kl. 14:54 skrev Ehsan:
Eller hur. Jag kan springa runt och boxa folk istället medan dom leker Rambo med leksakspistoler.

Once Upon a Time in Kenya - 7 - by Ben Heine

Jag har äntligen lyckats med mitt senaste projekt; att få helgerna att upphöra. Senaste månaderna grämde jag mig över att det är en distinkt skillnad mellan vardagar och helger. Det typiska svenssonlivet är att unna sig lyx och nöjen på helger medan vardagar spenderas i jobb, måsten och en evig vals av rutiner.

Den livvstilen har jag levt i över 20 år. Det började kännas som ett mentalt fängelse. Varför ska mitt liv begränsas till två dagar i veckan? Varför ska allt kretsa kring helgen? Och vips när helgen kommer måste man boka in sjutioelva träffar för att upprätthålla familje- och vänskapsband.

Barn och studenter behöver en viss form av rutin. Deras plikter svämmar över på fritiden. Men jag som redan examinerat och jobbar; jag har inga måsten efter 17.00. Ändå gör jag inte vad jag vill?

Så jag satte igång att spräcka gränserna och utforska nya möjligheter. Jag började fika med gamla vänner, bjöd över mig själv och bjöd in andra, bokade in aktiviteter, såg på film och läste när jag ville. Igår gick jag omkring på stan på kvällen och åt glass i kylan med Ala. Lite galna blickar fick vi, för glass ska man väl äta i värmen på sommaren? Men vem säger det?! Framåt kvällen sade Ala till mig efter att vi sett Erin Brockovich; “Oj vad vi lyxar till det om vardagarna nu för tiden medan alla andra mysar på fredagar” och jag svarade, “Äntligen har jag lyckats! Nu är varje dag en fredag!”

Helt plötsligt är det onsdag och veckorna rinner iväg för varje dag händer något nytt och spännande. För kanske första gången i mitt liv ser jag fram emot och uppskattar varje dag. Visst finns det toppar och dalar men att unna sig själv att leva ser jag inte längre som ett privilegium, det ser jag som en självklarhet.

Så tanken på att ansluta sig till en bokcirkel dog ut rätt snabbt. Ett år senare, sista natten under månaden Ramadan, hade jag dock ett par vänner över på middag och framåt kvällen utmynnade mina ett år gamla tankar om bokcirkeln. Vi diskuterade till sent om natten och bestämde oss för att starta en bokcirkel tillsammans. Natten därefter satt jag och skrev ner en sorts projektplan för hur det hela skulle gå till rent praktiskt. Vi möttes en vecka senare och diskuterade igenom innehållet och slutförde planen. Förra söndagen presenterade jag idén om bokcirkeln på Azans söndagsföreläsning och vips var idén om en intellektuellt stimulerande bokcirkel förverkligad!

Vi hade vårt första möte i torsdags och det verkar riktigt spännande. Bokcirkeln fick namnet “Morgonljuset” efter Surah Duha i Koranen som jag trillade över när jag bad Fajr-bönen. Mer om vad Morgonljuset.se bloggen kommer användas till kan ni läsa under dess “Om bokcirkeln“.

Den lärdom jag dragit från att skapa bokcirkeln är om man vill tillräckligt mycket så kan man och om alternativen inte finns så får man skapa dem själv. Så länge passionen glöder och driver på och det känns roligt är jag övertygad om att bokcirkeln kommer att leda till mycket gott, inshaAllah!

I en smäckfull sal full av studenter, inte minst invandrare/utbytesstudenter inleddes föreläsningen med att spela upp Obamas tal dagen efter Osamas död. Tariq Ali öppnade sedan sin föreläsning med att ifrågasätta Obamas ord: att terroristerna nu äntligen ställts inför rättvisa. Vilken rättvisa? Rättvisan kräver att den anklagade skall stå inför en domstol där en jury sedan baserat på det faktiska bevismaterial som framläggs gör en dom och utmäter ett straff. Men det var inget tal om någon domstol eller rättegång i Osamas fall. Nej man valde att tillåta soldater ta lagen i egna händer och avrätta honom på plats. Världens politiker sjöng sedan lovord i kör och kände genast av hur världen blivit till en tryggare plats utan Osamas skräckinjagande närvaro. Men Tariq anmärkte att vad man egentligen har gjort är precis vad terroristerna gör: nämligen att döma och avrätta en person utan att denne har genomgått en rättsprocess. Detta trots att man strax efter 11 september 2001 konstaterade att man inte bör låta terroristerna påverka hur staten fungerar. I fallet med Osama hade man inte enbart låtit terroristerna påverka; nej man hade anammat samma metoder som dem.

En nämnvärd punkt som Tariq Ali noterade var att världen aldrig tidigare haft ett globalt imperium. De antika imperierna såsom det persiska, kinesiska m.fl. var förvisso omfattande men sträckte sig inte över hela världen. Likaså under kolonialtiden. Storbritannien var störst men spanjorerna, fransmännen och även amerikanarna lurade alla på sina håll och var rivaler av högsta grad. Men idag är USA ett globalt imperium som saknar en motpart. Det finns inget egentligt land som kan konkurrera med USA, varken ekonomiskt eller militärt. Tariq Ali avfärdade således alla hypoteser om att USA:s dagar var räknade och menade att USA är så mycket mer än enbart X antal soldater som är närvarande i Afghanistan och Irak. Därav gör de vad de vill också med eller utan FN:s, Natos, Europas eller ens Storbritanniens stöd. Tariq Ali var mer inne på att om USA:s globala dominans ska minskas måste ändringen komma inifrån, från folket själva. Sker inte det kommer USA med stor sannolikhet att fortsätta med sin världsdominans såvida inte drastiska politiska förändringar sker i stora delar av omvärlden.

Tariq Ali nämnde vidare att inte mycket har förändrats sedan Obama kom till makten. Hans slogans om change och yes we can var förvisso fina, men vad innebar de egentligen? Change? Förändring? Från vad till vad? Att gå till en lugnare utrikespolitik eller bli en ännu aggressivare krigsmaskin? Yes we can vad? Ja vi kan avsluta ett krig eller ja vi kan eskalera ett krig?

Var fick Obama alla sina pengar för sin massiva kampanj då? Det var egentligen stålar från Wall Street och företagen. När pengar och makt lever i en sådan symbios som den gör idag blir det väldigt svårt att genomföra förändringar som inte resulterar i direkt vinst. Tariq Ali pekade på utbildningen. I London har exempelvis flertalet historie- och filosofiska institut stängts ner då de slutat tjäna pengar. Vinst. Att utbildningen ska drivas med vinst är en fruktansvärd tanke. Att stora företag och diktaturer som Saudi Arabien får komma med generösa bidrag och således ha en direkt eller indirekt inverkan på vad som lärs ut i universitet runt om i Europa och USA är ännu mer skrämmande. Att fattiga inte har råd med utbildning medan rika skickar sina söner och döttrar och förväntar sig höga betyg i gengäld innebär att du skolar stora delar av vår nutida generation att acceptera ett samhälle som drivs nästan exklusivt av vinst. Samtidigt har du högerextrema politiska rörelser i exempelvis Italien, Frankrie m.fl som driver en ekonomisk linje där de anser att staten ska vädja om de fattigas sociala rättigheter såsom utbildning, vård m.m. och att de inte ska gå att gynnas av dessa sociala rättigheter är ännu en hotbild som är intressant att beakta. Och sociala rättigheter? Ja vart tog de vägen egentligen? Alla talar om mänskliga rättigheter men vem har på senare tid talat om de sociala rättighterna?

Tanken slog mig när föreläsningen led mot sitt slut: Men vad ska man då göra? Tariq Ali sätter ord på saker jag mer eller mindre redan vet. Men vad är lösningen? Jag funderade vidare på denna fråga i mitt huvud att nådde ett par insikter. Bl.a. kan en förändring inte inträffa plötsligt. Det är ofta den långdragna processen som blir varaktig, inte den plötsliga impulsen som snabbt dör ut. Att man successivt utbildar sig själv och sin omgivning, bygger en infrastruktur, skapar en plattform och utifrån detta informerar och agerar leder faktiskt till att man kan skapa historia. Men att plötsligt bli inspirerad och hoppa på första bästa demonstration på stortorget resulterar inte i något nämnvärt. Det faller tillbaka till de Islamiska värderingarna och principerna och då framförallt tålamod som är en avgörande faktor i varje rörelse.

Jag har sedan ett tag haft ett enormt bloggsug. Jag pushade även på Emanuel att börja blogga själv med tanke på vilket inspirerande och intressant liv han har. Vi föll då in på till vem man ska skriva och hur pass generell man ska vara. Idag har bloggvärlden blivit extremt ytligt och det finns tjugoelva olika bloggar som skriver om vilken mat de förtärde och vilka kläder de bar. Till sist blir det liksom tråkigt. Jag brukar säga att jag var bland de första muslimska bloggarna som skrev personligt men på senare år har det på godo och ondo poppat upp en myriad av muslimska bloggare (ta bara en titt på NoorIslam.net’s bloggosfär) som gör att min lilla unika värld som en muslim plötsligt blev tämligen ointressant. Jag slutade blogga personligt och fokuserade mig på föreläsningar istället. Visst är det intressant att läsa om statsministern går på bio eller vilken mat han åt men när vanliga “dödliga” människor skriver samma sak i stor utsträckning utan någon vidare fördjupning känns det en aningen ointressant.

Både jag och Emanuel var av åsikten att vägen till en intressant blogg går genom att nischa in sig på ett visst område. Annars blir bloggen oförutsägbar, osammanhängande och ofta ointressant. Jag väljer hellre att följa en blogg inriktat på teknik och en annan på politik än att följa en som har både teknik och politik men blandar även in andra ämnen som jag finner mindre intressanta. Vidare kan det vara så att hans tekniska inlägg må vara exceptionellt givande men jag delar inte hans politiska åsikter och det i sig kan vara irriterande att behöva stå ut med.

Stora människor å andra sidan är undantaget. Där är personen själv själva nischen! Där är jag intresserad av personen och allt som är relaterat till honom oavsett vad det är! Men misstaget de flesta bloggare gör är att börja i fel ände så att säga. Att börja med att skriva om allt möjligt och hoppas att de får fler läsare när deras liv faktiskt inte är så intressanta som de kanske tror.

Så vilken väg bör man ta? Det beror på vad man vill uppnå och vem ens målgrupp är. Jag tror inte att vägen är att vara för generell och locka till sig alltför många. Det brukar inte bli bra. Så vem skriver du för? Är din blogg tillför att dela med dig av du gör med din familj och vänner är det givetvis intressant med vad du gör men forma innehållet då att de känner sig berörda. Har du en passion för något och vill blogga om det, försök att hålla dig till ämnet och avvikt inte alltför mycket. Har du en blogg i stil med matbloggaren.se förväntar jag mig att läsa om framförallt mat och inte något annat.

Personligen har jag nått insikten att jag ett tag framöver vill skriva för min egen skull. Ni vet det där gamla hederliga dagboksskrivandet där man kunde skriva ens tankar, upplevelser och känslor för ingen annan än en själv skulle läsa det. Jag finner mig själv ofta överväldigas av tankar och filosoferingar och när jag inte får ge utlopp till detta (oftast i form av att dränka min kära hustru vid middagen…) känns det tungt, jag nästan spricker. Att skriva och få behandla mina tankar för mig själv tror jag blir nyttigt för min egna del när det inte finns någon annan att resonera med. Då kan även de riktigt djupa och givande tankarna filtreras ut, näras, behandlas och resultera i något riktigt fint.

De flesta har nog skrivit traditionell dagbok någon period i deras liv. Blicka tillbaka på ditt eget skrivande. Vad skrev du om? Var det vilka kläder du bar och vilken mat du åt eller var det mer än så? Att Anne Franks dagbok lever än idag måste bero på mer än att hon vad en judinna under Nazityskland. Vi får se hur det hela slutar.