Imam Sajjad(A)

Föreläsning i Malmö 3 juli 2011.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

• Ladda ner: 2011.07.03-malmo-imam.sajjad-ehsan.mp3

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn

Inledning

Vi inträder i den heliga månaden Sha’ban, en månad som inleds med födelsen av tre ljus för att sedan kulminera den 15 Sha’ban med födelsen av mänsklighetens väntade frälsare.

Det är en månad däri Salawat bör vara tungans ord och fasta vara magens mat. Det är en välsignad månad däri vi får möjligheten att rena oss själva inför den gudomliga bjudningen som väntar oss i Shahr Ramadan; en månad där portarna öppnas för de andligt resande.

Månaden Sha’ban inleds med Imam Hosseins(A), Abu Fadhl Abbas(A) och Imam Sajjads(A) födelsedagar. Abbas(A) och Imam Hossein(A) är två personligheter som de flesta Shia redan känner till då hela månaden Muharram och Safar tillägnas deras heroiska dåd i Karbala.

Men Imam Sajjad(A) som förde vidare Karbalas fackla talas det inte lika mycket om och således önskar vi presentera denna stora personlighet så att hans liv må vara en inspiration för oss att rena och reformera oss själva under månaden Sha’ban så vi må träda in i månaden Ramadhan förberedda inför de andliga skatter som väntar oss.

Bakgrund

Under den andre kalifen Omar ibn Khattabs tid blev Iran erövrat av muslimerna. Döttrarna till Yazdgard, den persiska kungen, fördes till Medina. Omar ville sälja dem som slavinnor, men Imam Ali(A) stoppade honom och sade, ”Låt flickorna vara så de kan gifta sig med vem de än önskar.”
En valde Imam Hassan(A) och den andre Imam Hossein(A), varav Imam Ali(A) sade till Hossein(A), ”Ta hand om denna kvinna väldigt väl ty från henne kommer en Imam födas som kommer vara den bästa Guds skapelse på jorden och fader till alla Imamer efter honom.”

Inte långt därefter föddes Imam Sajjad(A), den 5 Sha’ban 38 e.h i Medina.

Imamens(A) fullständiga namn är Ali ibn Hossein och hans mest kända smeknamn är Sajjad och Zain al-Abedin.

Imam Sajjad(A) levde med sin farfar Imam Ali(A) i två år, med sin farbror Imam Hassan(A) i 12 år och med sin far Imam Hossein(A) i 23 år. Därefter tog han över rollen som Imam i ytterligare 34 år innan han dog i Medina år 95 e.h då han var 57 år gammal och begravdes i Baqi.

Han fick totalt 15 barn från sex fruar. Vår femte Imam Baqir(A) föddes av Imam Sajjads(A) kusin Umm Abdullah som var Imam Hassans(A) dotter och resten av fruarna var slavinnor som födde de övriga barnen.

I Karbala

Imam Sajjad(A) var 22 år när tragedin vid Karbala inträffade. Men Allah ville att Imamen skulle överleva tragedin för att föra vidare ljuset av Imamat därför hamnade Imam SajjaD(A) i en extremt hög feber där han var medvetslös till och från genom hela kriget.

De gånger han vaknade till och insåg var han var hoppade han upp, hämtade sitt svärd för att gå ut i kampen men föll ihop igen då kroppen inte orkade med. Efter att Imam Hossein(A) och hans följeslagare blivit martyrer och dom attackerade tälten såg fienden Imam Sajjad(A) liggandes blek, svettig och svårt sjuk så de brydde sig inte om honom. Istället drog de undan madrassen han låg på och stal den som krigsbyte. På det sättet lät Allah Imam Sajjad(A) överleva Karbala.

Efter Ashura tvingades Imam Sajjad(A), som den enda överlevande mannen, att till fots gå hela vägen från Karbala till Syrien, tungt kedjad, för att infinna sig i Yazids rättssal. Färden dit var lång och tuff, speciellt då han var djupt sjuk, och han haltade fram för att efter några steg var gång trilla, piskas kraftigt för att hoppa upp och fortsätta färden

I Syriens moské

Väl i Syrien konfronterade Imam Sajjad(A) Yazid flera gånger framför hans anhängare och lämnade honom svarslös. I ett av fallen bad Imam Sajjad(A) om att få gå upp på minbar och tala ett par ord. Yazid ville inte men de som var närvarande insisterade och Imam Sajjad(A) reste sig. Han började med att prisa Allah i eleganta ord för att sedan presentera vem han var och vilken hög ställning Ahl al-Beit(A) hade.

Imamen(A) sade: “Jag är son till Mecka och Mina, jag är son till Zam zam och Safa.
Jag är son till den som flög upp till himlarna i M’eraj, jag är son till Guds profet, jag är son till Ali Murtadha(A), jag är son till Fatima(A), jag är son till Hossein(A) som dödades i Karbala utan vare sig fel eller synd!”

Imam Sajjad(A) fortsatte och alla närvarande brast ut i tårar då dom insåg vilken familj det är dom avrättat i Karbala. Yazid kände att han kommer att tappa kontroll över situationen så han sa till Moazzin att kalla till bönen. Moazzin gav Azan.
När han sade “Allahu Akbar!” svarade Imam Sajjad(A) med “Inget är större än Gud”.
När Moazzin sade “Jag vittnar till att ingen Gud utom Allah finns” svarade Imam Sajjad(A) “Mitt kött, hud och ben vittnar också till det.”
När Moazzin sade “Jag vittnar till att Mohammad(S) är Guds budbärare.”
Imam Sajjad(A) ropade då ut, “O du som kallar till bön! För samma Profets skull vars namn du ropar snälla sluta!” Imamen vände sig sedan till Yazid och sade, “O Yazid! Denna Profet vars namn kallas, är han min förfader eller din? Om du säger att det är din har du ljugit och om du säger att han är min, varför dödade du hans söner i Karbala och tog hans barn som fångar?!”

Detta sänkte Yazid totalt framför hans anhängare och han började be istället för att försöka lura folket. Men Imam Sajjad(A) lämnade moskén tillsammans med en grupp syrier i protest och kort därefter var Yazid tvungen att skicka hem Imam Sajjad(A) och Ahl al-Beit(A) till Medina.

Meriter

I Medina gjorde sig Imam Sajjad(A) snabbt känd som den med mest meriter i hela den islamiska nationen.

Imam Hossein(A) har ett barnbarn som heter Abdullah ibn Hassan. Abdullah återberättar i en hadith:

“Min mor Fatima bint Hossein brukade säga till mig att sitta med min farbror Ali ibn Hossein(A). Jag satt aldrig med honom utan att därefter resa mig och ha fått något gott av honom; varesig det var fruktan för Gud som reste sig i mitt hjärta då jag insåg vad fruktan för Gud är eller någon traditionell kunskap som jag lärde mig från honom.”

Imam Sajjad(A) var inte bara mest lärd han hade den finaste moralen också.

I ett fall kom en man full av vrede och svor åt Imam Sajjad(A) och sa fula saker. Men Imamen(A) svarade inte.

När mannen har gått säger Imamen till dom som är där, “Hörde ni vad den mannen sade? Följ med mig för jag vill att ni hör mitt svar till honom.”

Imam Sajjad(A) gick medan han reciterade Koranversen:

وَالْكَاظِمِينَ الْغَيْظَ وَالْعَافِينَ عَنِ النَّاسِ ۗ وَاللَّـهُ يُحِبُّ الْمُحْسِنِينَ ﴿١٣٤﴾
[de] som lägger band på sin vrede och förlåter sina medmänniskor – Gud älskar dem som gör det goda och det rätta [3:134]

Imam Sajjad(A) gick fram till mannens hus och hans följe ropade: “Ali ibn Hossein är här!”
Mannen rusade aggressivt ut med en ond avsikt då han trodde att Imamen(A) hade kommit för att hämnas.

Men Imam Sajjad(A) sade, “Broder, du stod stolt över mig och sade det ena och det andra. Om vad du sagt verkligen finns i min karaktär söker jag Guds förlåtelse om det. Men om det du sagt inte finns i min karaktär så må Gud förlåta dig.”

Mannen blev mållös, gick fram och kysste Imam Sajjad(A) mellan ögonen och sade, “Ja, vad jag sade fanns inte i din karaktär, må jag vara värdig Guds förlåtelse.”

Titta här på Imam Sajjad(A). Islam förespråkar inte vänd andra kinden till eller att man ska vara passiv inför förtryck. Många muslimer när de tänker på Ahl al-Beits(A) akhlaq tänker att man inte ska svara någon som behandlar en illa. Resultatet blir att de utnyttjas och förtrycks för de inte säger ifrån och det förstör deras liv. Men vad gör Imam Sajjad(A)?
Han är varken för mild eller för hård utan reagerar på ett sätt som reformerar den här mannen och förändrar honom. Och detta är verkligen svårt. Att veta exakt vilken dos av reaktion som krävs i vilken situation för att uppnå bästa möjliga resultat. Vi vanliga människor reagerar oftast antingen för mjukt eller för hård vilket leder till att problemet inte botas utan oftast blir värre eller återkommer.

Just den här Koranversen återkommer i ett annat fall också då en av Imam Sajjads(A) tjänarinnor höll en kanna med vatten som hon hällde åt Imamen så han kunde göra wodho. Men hon blev lite yr så hon tappade kannan på Imamens(A) fot. Imamen(A) tittade upp på henne och tjänarinnan sade:

“Allah den Upphöjde säger: لْكَاظِمِينَ الْغَيْظَ , “De som kontrollerar sin ilska.”
Imam Sajjad(A) svarade, “Jag har kontrollerat min ilska.”
Hon fortsatte, “وَالْعَافِينَ عَنِ النَّاسِ och förlåter sina medmänniskor.”
Imam Sajjad(A) svarade, “Må Gud förlåta dig.”
Hon sade sedan, “وَاللَّـهُ يُحِبُّ الْمُحْسِنِينَ , och Gud älskar dom som gör gott!”
Imam Sajjad(A) sade då, “Gå, du är en fri kvinna inför Allah nu!” och befriade tjänarinnan från sina plikter!

I en annan hadith berättas det att Imam Sajjad(A) kallade på sin slav två gånger utan att han svarade. Tredje gången svarade han. Imamen(A) sade då, “Hörde du inte min röst?”
“Jo” svarade slaven.
“Vad tänkte du på då så du inte svarade mig?” frågade Imam Sajjad(A).
Slaven svarade, “Att jag var trygg från att du ska skada mig.”
Imamen(A) log då och sade, “Prisad vare Gud som gjort att min slav är trygg från mig!”

På den tiden i den arabiska världen fanns ingen som helst respekt för slavar och betjänter. Man såg dem inte som likvärdiga. Men Ahl al-Beit(A) brukade köpa slavar, utbilda dem hemma hos sig och sedan släppa dem fria, men ofta stannade de befriade slavarna kvar då de blivit förälskade i Ahl al-Beit(A). Jag läste bara häromdagen att Imam Ali(A) exempelvis köpte och befriade 1000 slavar med sina egna pengar som han jobbat och svettats och slitit för. Att exempelvis Imam Sajjad(A) totalt i sin livstid hade fem fruar som varit slavinnor visar att Ahl al-Beit(A) inte värdesatte människor efter social status och att de gjorde sitt yttersta för att upphäva slaveriet som härjade.

Dyrkarnas prydnad

Vi nämnde att Ali ibn Hossein(A) kallades för Sajjad och Zain al-Abedin, alltså den som gör sujood och dyrkarnas prydnad. Varför kallades han så? Några av meriterna som rapporterats om Imam Sajjads(A) dyrkan är bland annat följande:

Imam Sajjad(A) brukade göra 1000 rakat per dag. Han hade en trädgård med 500 träd i och vid varje träd brukade han göra 2 rakat.

Han gjorde pilgrimsfärden till Mecka 20 gånger till fots.

Han bön var så djup och fokuserad att en gång började hans hus brinna. Hans familj och betjänare sprang alla från huset och kallade på honom flera gånger att komma ut, men han istället för att fortsätta bönen i samma lugna takt, gjorde den ännu mer lång, utdragen och intensiv. När han blev klar hade branden släckts och han var välbehållen. Hans familj och betjänare kom och frågade ifall han inte hörde att det brann och varför han då inte flydde elden.
Imam Sajjad(A) sade, “När jag kände lågornas hetta och flammornas närhet började jag tänka på Helvetet och den olidliga elden i nästa liv och fylldes av djupare fruktan för min Herre.”

I ett annat fall var Imam Sajjad(A) så absorberad i bön när Shaytan tänkte störa Imam(A) och få honom att avbryta sin bön. Han tog formen av en svart huggorm och började hugga Imams(A) lår om och om igen. Men Imam Sajjad(A) fortsatte bönen i samma långsamma takt, fastän hans lår och ben började svullna upp och blöda alltmer pga. ormbetten. När han blev klar hördes en röst från himlen som sade, ”Sannerligen är du Zayn al-Abedin, Dyrkarnas prydnad!”

Varför så mycket dyrkan?

En del frågor uppstår här: varför dyrkade Imam Sajjad(A) så mycket? Hur kunde han dyrka så mycket? Hade han inget annat att göra?

Den här kritiken har jag även hört från Sunni håll där dom sagt att Imam Sajjad(A) överdrev i sin dyrkan för han dyrkade mer än vad Profeten(S) beordrade att man ska göra.

Svaret på dessa sorters frågor får man om man analyserar den politiska situationen som rådde i Mecka och Medina under Imam Sajjads(A) tid. Om ni tittar på Mokhtar-serien illustreras detta väldigt skickligt. Det pågick en maktkamp mellan två stammar: En var Banu Umayyah från Shaam och den andra var Abdullah ibn Zubayr tillsammans med sina bröder.

Medina ville göra uppror mot Banu Umayyah och bad om Imam Sajjads(A) stöd men han avstod. Kort därefter angrep Yazids arméer Medina och dödade och plundrade. Men de lämnade Imam Sajjads(A) familj ifred.

Armén som leddes av en viss Muslim ibn Aqaba förfarande sina hästar i Profetens(S) moské i tre hela dagar och förvandlade den heliga platsen till ett illaluktande stall.
De dödade hundratals oskyldiga människor och förgrep sig på kyska kvinnor. Under dessa tre dagar förstörde de hela staden. Hade Imam Sajjad(A) tagit sida med Abdullah ibnZobeir hade han blivit dödad här.

Abdullah ibn Zobeir försökte utnyttja Imam Hosseins(A) spillda blod som en ursäkt att hämnas Banu Ummayah och ta makten. Men han var känd redan från Jamal kriget för sitt hat mot Ahl al-Beit(A). Hans far Zobeir efter att ha talat med Imam Ali(A) ångrade sig och ville lämna krigsfältet men det var hans son Abdullah som övertalade honom och kallade honom fegis och fick honom att stanna kvar. Därför förbannade Imam Ali(A) också Abdullah ibn Zobeir och klandrade honom för hans faders död.

Vad Abdullah ibn Zobeir hade tänkt göra var att utnyttja Shia och få dem att kriga mot Banu Umayyah så dessa dödar varandra och sedan tar han över makten och fortsätter förtrycka Shia som innan. Därför var det viktigt med Imam Sajjads(A) stöd, men det fick han aldrig och när sedan Mokhtar lurade ibn Zobeir och tog över kontrollen av Kufa sattes Imam Sajjad(A) i husarrest och hans umgänge kontrollerades noga.

Det var under dom här omständigheterna som Imam Sajjad(A) kunde be 1000 rakat om dagen. Det var inte så att han gjorde det hela sitt liv alltid. Men tänk dig själv om du sitter i ett fängelse, vad gör du för något? Profeten(S) var aldrig i denna situationen därför dyrkade han inte lika mycket heller, inte heller sade han till någon annan att göra det för att de inte heller satt fängslade. Men när du är helt avspärrad från allmänheten är dyrkan det enda du har kvar att göra.

Sahifa Sajjadia

Vad gjorde Imam Sajjad(A) istället då? Istället för att engagera sig fysiskt i den politiska kampen gjorde han Jihad genom sin böner. Drygt 68 duaa och 15 munajat från honom samlades ihop och blev Sahifa Sajjadia, den tredje viktigaste boken inom Shia Islam efter Koranen och Nahjul Balagha. Sahifa Sajjadia, även, om den är en andlig bok, har böner vars varje yttre ord och inre mening är likt ett svärd som hugger mot orättvisa. Medan Imam Hossein(A) fysiskt kämpade för Islam och allt vad det innebär så bekämpade Imam Sajjad(A) samma förtryck som Imam Hossein(A) dog för med sina andliga böner.

Profeten(S) säger att den troendes vapen är duaa. Titta nu på den islamiska motståndsrörelsen i Libanon. Varför är de så framgångsrika mot Israel? Det finns flera faktorer men en av dem i min mening i alla fall är att de håller fast vid duaa och då särskilt Imam Sajjads(A) Duaa Ahl al-Thoghor som är tillägnad mujahedin och dom islamiska soldaternas framgång. Duaa stärker, det ger tro, det ger övertygelse och det ger inspiration att fortsätta bekämpa förtryck även om det är som mörkast för du ser Allahs ljus skina upp din väg.

Det är sant att Imam Sajjad(A) inte hade lika många studenter som Imam Baqir(A) eller Imam Sadiq(A). Men Imamen genom sina duaa kunde lära upp allmänheten som Islamiska ideal och trosprinciper, om Tawhid, om akhlaq och om andliga värderingar. En av de största andliga skatterna vi har är just Sahifa Sajjadia och alhamdulillah är det en bok som inshaAllah mycket snart kommer att tryckas av Den Väntades Vänner på svenska.

Duaa från Sahaba?

För några år sedan kom det en Hafez Koran, en som memoriserat hela Koranen, till Sverige från Iran. Han kom även hit till Malmö och läste Koran för oss och vi som satt där grät vid synen. Han hette Dabagh och det som var så fascinerande med honom var att han var blind och att han hade memoriserat hela Koranen medan han var blind. Han hade en bra syster som lade tid på honom, satte upp ett program med honom och bara genom att lyssna på kasettband lärde han sig memorisera hela Koranen. Men han hade memoriserat på ett sätt att han var en dator. Du kunde nämna vilken sida som helst och han började läsa, du kunde backa eller gå fram X verser och han hoppade direkt dit och började läsa. Du kunde namnge vilken Surah och Ayah som helst och han kunde läsa därifrån. Och hans röst var helt fantastisk.

Hursomhelst berättar han att han en gång åkte till Mecka för Korantävling. Som ni förstår var det fullt med Sunnier och Wahabier närvarande också som dömde. Hur som helst vann han Korantävlingen och de frågade honom vad han önskade som pris.

Vad vill man ha när man kommer först i något? Oftast är det en trofé, en medalj, ett diplom – ett erkännande på att man varit bäst.

Men Dabagh tänkte till. Jag är här mitt i ett Sunni-land som har fiendskap mot Shia, låt mig göra något för att höja Ahl al-Beits(A) fana istället.

Så Dabagh sade: “Vår fjärde Imam heter Ali ibn Hossein och är känd som Zain al-Abedin. Han har lämnat många duaa till oss. Låt mig läsa ett stycke ur en av hans duaa för er.”

Dabagh började sedan läsa följande del ur Duaa Abu Hamza Thumali som är väldigt rekommenderad att läsa vid gryningarna under månaden Ramadhan:

فَمالي لا اَبْكي، اَبْكي لِخُُروجِ نَفْسي، اَبْكي لِظُلْمَةِ قَبْري، اَبْكي لِضيقِ لَحَدي،

varför skall jag inte sörja? Jag sörjer eftersom min själ lämnar min kropp, jag sörjer över mörkret i min grav, jag sörjer över trångheten i mitt gravvalv,

اَبْكي لِسُؤالِ مُنْكَر وَنَكير اِيّايَ، اَبْكي لِخُرُوجي مِنْ قَبْري عُرْياناً ذَليلاً حامِلاً ثِقْلي عَلى ظَهْري،

jag sörjer över Munkar och Nakeer (de två änglarna som förhör i graven) som förhör mig, jag sörjer över att jag kommer att kliva ut ur min grav (på Domens dag) naken, förnedrad och bärandes på mina bördor

اَنْظُرُ مَرَّةً عَنْ يَميني وَاُخْرى عَنْ شِمالي، اِذِ الْخَلائِقِ في شَأن غَيْرِ شَأني

och fördelar mina blickar åt vänster och höger. Skåda! Skapelserna kommer var och en inblandade i andra angelägenheter (än mina),

Dabagh berättar att dom som stod där blev tårögda. Dabagh sade då: “Detta är min gåva till er från vår fjärde Imam. Säg mig, skulle ni kunna ge mig en duaa som gåva från Abu Bakr?”

Sheikherna som var närvarande kollade alla förvånat på varandra, “Duaa från Abu Bakr? Har vi någon sådan?”
Dabagh sade, “Från Omar ibn Khattab då?”
Sheikherna blev ännu mer förbryllade och förvirrade.
Dabagh sade: “Från Uthman ibn Affan då?”
Samma förvirrelse som svar.

Vad Dabagh ville säga var att inte bara dom tre kaliferna men ingen av Sahaba hade samma vältalighet, samma djup, samma insikt och samma visdom som Ahl al-Beit(A). Därför lämnade de inte i arv visdomsord som Imam Alis(A) Nahjul Balagha eller Imam Sajjads(A) Sahifa Sajjadia. När ni åker till Hajj ser ni detta med egna ögon. Det enda bönerna som Sunnier från alla delar av världen läser när de går runt Kabah är små duaa från Koranen som man lär sig som barn, som “Rabbina atina” eller små olika dhikr som Allahu Akbar, la Illaha ill Allah osv. Vi å andra sidan har dussintals olika duaa får varje varv, för varje steg, för varje dag, för varje händelse. Dom har inget annat att säga och det är inte deras fel egentligen för deras förebilder lämnade inte i arv något sådant.

Är det då rätt att man lägger Ahl al-Beit(A) åt sidan och tror på personer som inte har något att ge i jämförelse med Ahl al-Beit(A)?

Martyrskap

Banu Umayyah insåg att Imam Sajjad(A) varit framgångsrik i spridandet av Karbalas budskap. Kalifen av Shaam Walid ibn Abdul Malik beordrade därför att Imam Sajjad(A) skulle dödas. Den 25 Muharram år 95 e.h blev Imam Sajjad(A) förgiftad av Hasham ibn Abdul Malik och blev således liksom sina fäder en martyr i Guds väg.

När hans son, Imam Mohammad Baqir(A), skulle tvätta hans kropp som man gör med de döda, brast han i tårar. De kompanjoner som var med honom och hjälpte honom frågade varför han grät så pass mycket. Imam Muhammad Baqir(A) sade, ”Ser ni inte märkena på ryggen från kedjorna han bar under färden till Syrien som är kvar efter alla dessa år?”

Imam Sajjad(A) begravdes i al-Baqis begravningsplats bredvid sin farbror Imam Hassan Mujtaba(A).

Avslutning

O Gud! Gör mig till en av Dina soldater för Dina soldater är segrande!
Och gör mig till en medlem av Ditt parti för Ditt parti är framgångsrikt!
Och gör mig till en av Dina vänner för Dina vänner känner varken fruktan eller sorg!

(Imam Sajjad(A), Sahifa Sajjadia)