I gränslandet mellan det personliga och det anonyma

En återkommande problematik i min tankevärld de senaste veckorna har varit var gränsen mellan det personliga och det anonyma skall dras. Å ena sidan finns det en inneboende önskan, ja rentav längtan att visa upp sitt inre och vem man är. Å andra sidan hämmas denna åtrå med en viss fruktan som bottnar i en misslyckad kalkyl över vilka konsekvenser en alltför vidsträckt öppenhet kan ha i en dunkel framtid.

Att våga stå för vem man är bör vara en självklarhet. Men är det samma sak som att uttrycka vartenda åsikt man bär på eller manifestera varje tanke som uppenbarar sig? Tankar är som sommarmoln; de kommer lika snabbt som de upplöses. Och åsikter är mer som buskar; förvisso växer de sig starkare ju äldre de lever men det är mycket möjligt att de dör ut eller upprotas i takt med att man förändras och utvecklas som person. Men inte i molnet. Vartenda bokstav som skrivs ner och ventileras lagras och cachas många gånger om av Google och andra Big Brothers.

Det innebär att en åsikt jag står för idag inte är aktuell i morgon i verkligheten, men den digitala historiken är oundviklig, likaså den stora sannolikheten att kategoriseras i ett fack av främlingar som sökt på dig. “Jaha, han är en sån” nickar främlingen och refererar till en debatt för X år sedan när du i ett känslomässigt rus försökte få till sista ordet utan någon egentlig eftertanke på hur det skulle kunna uppfattas av en utomstående tredje part X år senare.

Ofta är det personliga aktuellt i en kontext, men tas det ur sitt sammanhang kan det helt plötslig tappa mening eller än värre få ett tvistat budskap. Får ett par veckor sedan när jag fick min nya Mac twittrade jag i all glädje ut att “hon” anlänt och hur underbart “hon” doftade. Jag fick gratulationer av de vänner som visste att jag väntade på “henne”, min Mac, men en och annan reste nog på ett ögonbryn undrandes vad det var frågan om. Så det personliga är relevant och intressant för de som ingår i din personliga cirkel, eventuellt även för den skara som följer dig även om de mycket enkelt skulle kunna missförstå dig.

Men det personliga bör inte spela roll i det sakliga och det är här som anonymiteten är vital och avgörande. Om jag är för öppen med det personliga är det en stor sannolikhet att jag uppfattas som subjektiv om jag exempelvis debatterar för en muslimsk kvinnas rätt att bära slöja i ett västerländsk samhälle. Jag förvarar ju henne “bara för att jag är muslim” och inte för att argumenten jag lägger fram har vägt tyngst hos mig själv.

Gråzonen mellan det personliga och det anonyma är verkligen grumlig. Att vara snäppet restriktiv är nog att föredra än att råka blotta en sak för mycket för att sedan ångra sig förgäves. De som avslöjar för mycket har ofta inte mycket spännande kvar att dela med sig av, å andra sidan kan de som är för mystiska uppfattas som socialt avvikande och repellera andra människor; människor som förvisso skulle kunna vålla skada men även visa sig vara sociala guldgruvor och inspirerande kontakter.

Världen går mot en allt öppnare plats vilket får mig att fundera om det privata har tappat värde? Kommer det fortsätta i denna stig eller kommer den privata sfären att återupplivas när folk börjar tröttna på att få reda på alltför mycket om andra? Och vilken påverkande faktor kommer moralen spela i denna process? Kommer personer med mer uppskattad moral och ett rikare personligt innehåll att fortsätta trenden med öppenheten eller kommer öppenhetens sötma att förbittras av alltför mycket meningslöst och substansfattigt dravel; där man helt enkelt inte orkar bry sig längre om vad andra gör då det är centrerat kring deras mat-, kläd- och toalettvanor?