Behovet av vänskap

Behovet av vänskap har funnits ända sedan urminnes tider. Gud skapade Adam men tillsammans med honom skapade Han Eva. Människan är skapad som en social varelse och många psykiska sjukdomar härrör ur att denna sociala aspekt antingen förträngs, försummas eller inte tillfredsställs fullständigt. Även ur islamiska traditioner kan vi läsa att exempelvis den som vill få ett långt och friskt liv bör bevara bandet med familjen medan konsekvensen av den som bryter banden är en tidigare död.

Sedan länge har umgänge, vänskap och djupare relationer varit den största källan till underhållning och gett människor en smak av livet med alla dess känslor, smärtor och lycker. Fyodor Dostoyevskys “Idioten” skildrar det kulturella livet bland samhällets elit under 1800-talets Ryssland. Charlotte Brontës “Jane Eyre” skildrar även den det sociala spelet under 1800-talets England. Ja de litterära exemplen är många på att människor kunde uppleva, upptäckta och helt enkelt ha kul trots avsaknaden av den moderna teknologins alla prylar. Det var inte ovanligt att man möttes över på en kopp te och diskuterade allt från hur de obetydliga intrigerna i grannskapet till större och viktigare vetenskapliga och politiska frågor. Sätt detta dåtida rika och stimulerande sällskapsliv i kontrast med dagens träffar där, om de överhuvudtaget sker, sitter familj och besökare som dönickar runt TV:n och slurpar kaffe till “Biggest Loser” eller någon annat intellektuellt avtrubbande s.k underhållning. TV:n i centrum som gestaltar en grupp främmande avlägsna människor bakom en ruta som skall fånga hela ens uppmärksamhet och känslomässiga engagemang. Snacka om att dumifiera människan och utrota hennes behov av genuin och personlig kontakt med andra människor.

Detta för mig oundvikligen till dagens högteknologiska samhälle där alla konstant är uppkopplade. Jag fick min första mobiltelefon i 16 års åldern (en gammal hederlig Nokia 5110 [med Snake!]). Idag ser man 5-6 åringar skutta omkring med en nalle i fickan. Alla är nåbara överallt, hela tiden. Är man inte nåbar är man upptagen i ett viktigt möte och det i sig ger statuspoäng hos bekantskapen. Men denna ständiga online aktivitet lämnar nog störst inverkan på vårt sociala liv.

När jag var i grundskolan var det mycket sällan jag fick umgås med mina vänner under vardagen. Den var reserverad mina studier ansåg mina föräldrar, antagligen till det rätta med tanke på att jag kanske inte hade nått dit jag är idag. Hursomhelst var jag fri på helgerna och de gick helt och hållet till att få leka med en kompis. Om alla vänner var upptagna en lördag eller söndag räknade jag ner timmarna som om de vore min dödsdag, jag led nämligen av tråkighet och ensamhet.

När jag blickar tillbaka på de gångna veckorna idag kan jag inte erinra mig senast jag led av denna sysslolöshet. Snarare tvärtom är vardagen numera så intensiv att man längtar efter det ögonblick då man får pusta ut lite. Men sysslolös blir man aldrig för när man väl blir det hittar man på något att göra. Det finns inget vakuum mellan ett avslutat och ett påbörjat projekt, liksom det inte finns något tomrum mellan att vara med en vän och inte vara det. Jag vet vad mina vänner gör hela tiden. Med deras bloggar kan jag beskåda deras dagliga outfits och käket de stoppar i sig och med deras Facebook- och Twitter-uppdateringar informeras jag vad de gör just nu. Ja till och med statusuppdateringar från toalett är inte längre ett okänt fenomen. Har jag något på hjärtat drar jag iväg ett email eller skriver på MSN. Det verkar som om sättet att inleda en djupare relation är genom chattfönstret. Varför bemöda sig att träffas på riktigt när man så enkelt kan skriva ner sina känslor och slippa möta den andres blick, på godo och ondo? För att uppoffring fodrar varaktig kärlek och vänskap. En person som man lätt kan klicka upp och konversera med när man har lust kan man lika lätt klicka bort och ignorera när det börjar bli en smula jobbigt. Sann vänskap är att ställa upp i vått och torrt, vare sig man har lust eller inte, men den sortens vänskap och lojalitet är svår att etablera i dagens samhälle. Och det gör att vi kan ha tusen personer på tråden samtidigt utan att vi egentligen pratar med någon.

Detta lämnar en tomhet i hjärtat som ekar dystert där stressens buller och det det digitala bruset lägger sig en smula. Om man förut längtade efter sällskap för att man kände sig ensam under vardagen längtar man idag efter ensamhet då man känner sig så omringad under vardagen. Men de hundratals digitala kontakterna man upprättat är ofta ytliga och opersonliga vilket gör att när man ser sig om i slutet av dagen inser man att de vänner man verkligen har som finns där för en offline och som faktiskt förstår en, inte baserat på hur elegant man skriver utan på helheten, de är väldigt få. Och det är verkligen sorgligt min vän.

Jag och min fru har talat om denna saknad efter genuin och djup vänskap många gånger men det var först när jag träffade min älskade vän Emanuel efter flera års separation som jag insåg behovet på allvar. Under hans gymnasie- och min universitetstid spenderade vi varje fredag från middag till sista bussen gick hemma hos mig (jag bodde då hos mina föräldrar). Kvällen gick åt till god mat, djupa och stimulerande diskussioner och ofta avrundning med en bra film som vi ändå var tvungna att prata igenom efteråt och liksom njuta av vartenda detalj som filmen hade att bjuda på. Dessa träffar utökade visionen, stärkte logiken och tillfredsställde behovet av en djup relation med en medmänniska då våra pratstunder ofta även hade inslag av personlig karaktär. De stunder vi hade ihop definierade och formade verkligen våra framtider och satte ord på vår tillvaro vilket hjälpte att bygga vidare och förstå världen i ett vidare perspektiv samt i relation med det lilla man själv var förmögen att uträtta på denna jord. Ett praktiskt exempel på detta är ett ämne vi diskuterade kort men intensivt i förra veckan i en träff efter att inte ha setts på åratal som mynnade ut i följande elegant skrivna blogg inlägg av honom: That Big Magical Goal.

Sedan han åkte till Chalmers och ska nu därifrån vidare till Oxford på måndag har ett svart hål uppstått i mitt sociala liv som inte blivit tillfredsställt oavsett hur mycket den försöker suga till sig. Ja sannerligen lämnar varje innerlig vän ett djupt avtryck på själen som inte går att ersätta med något eller någon annan. För att citera Khalil Gibran:

“Låt där inte vara något annat syfte med vänskap än stärkandet av själen.”

Blogginlägget du läser nu är ett vittne till detta. Av saknad till en sann och genuin vän basunerar jag ut detta i cyberrymden som ett morse-meddelande till okänd destination med hopp om att det kanske når ut och berör en annan själ omringad av tusentals digitala vänner men som ändock känner ensamhet och behovet av en nära fysisk vän att få träffa över en kopp te och få uppleva en gemenskap med. Ve över denna tid där det betraktas som dårskap att bara gå fram och inleda en konversation med någon som verkar intressant. Ve över denna tid där man förväntas kunna manifestera hela ens emotionella liv begränsat till 160 tecken på Twitter eller 450 tecken på Facebook. Den digitala revolutionen har lett till en destruktion av vårt sällskapsliv. Virgina Woolf skrev sin novell “Vågorna” 1931 ändå beskriver följande passage ypperligt vår rådande situation:

“Till vem kan jag blotta behovet av min passion?…Det finns ingen här utom dessa gråa valv, klagande duvor, muntra lekar och traditioner av härmande, allt så skickligt organiserat för att förhindra känslan av ensamhet.”

För att inte låta pessimismen dräpa känslan i denna artikel måste jag avsluta med att nämna att det är under tider som dessa som upprättandet av ett intimt band och vänskap med Gud är dels oundvikligt för själens välfärd och dels underlättat om man har omständigheterna i åtanke. Och en vän bättre än Gud kan man inte finna. Må Han då skicka en av Sina vänner som man kan förenas med och tillsammans röra sig mot sann mänsklig lycka.

Vad händer
Vad händer när din själ
Börjar väcka
Dina ögon
Ditt hjärta
Och cellerna din kropp
Till Kärlekens stora resa?

Först är där härliga skratt
Och antagligen dyrbara tårar

Och hundra söta löften
Och dom hjältemodiga ederna
Som ingen kan hålla

Men Gud är ändå förtjust och road
Att du en gång försökte vara ett helgon

Vad händer när din själ
Börjar vakna i denna värld

Inför vårt djupa behov att älska
Och tjäna Vännen?

O den Älskade
Kommer att skicka dig
En av Sina underbara vilda kompanjoner
Som Hafez!

(Dikt av Hafez, hämtat från Daniel Ladinskys översättning “I Heard God Laughing – Renderings of Hafiz”)