Duaa Abu Hamza Thumali – Reflektion 3

اَلْحَمْدُ للهِ الَّذي لا اَدْعُو غَيْرَهُ وَلَوْ دَعَوْتُ غَيْرَهُ لَمْ يَسْتَجِبْ لي دُعائي

All beröm tillhör Allah som är den enda jag åberopar, för om jag åberopat andra, skulle de inte bönhört och besvarat mig,

وَالْحَمْدُ للهِ الَّذي لا اَرْجُو غَيْرَهُ وَلَوْ رَجَوْتُ غَيْرَهُ لاََخْلَفَ رَجائي

All beröm tillhör Allah som ingen förutom jag söker och ber om och om jag sökte och bad från andra, skulle de inte inte bevilja min önskan,

وَالْحَمْدُ للهِ الَّذي وَكَلَني اِلَيْهِ فَاَكْرَمَني وَلَمْ يَكِلْني اِلَى النّاسِ فَيُهينُوني

All beröm tillhör Allah som upphöjt mig genom att vara den som ansvarar för mina angelägenheter, istället för att låta mig vara beroende av andra, som sedan skulle ha förödmjukat mig.

(Imam Zain al-Abedin(A), Duaa Abu Hamza Thumali)

Sötman av dessa tre rader ligger i sista raden. Första och andra raden konstaterar faktumet: den enda dörren som har öppettider dygnet runt året runt är Allahs dörr. Enda tillflykten som är pålitlig är tillflykten hos Allah. Enda vännen som går att lita på är Allah. Vänder du dig någon annanstans så är du dömd till nederlag och svek. Segern ligger hos Allah och Hans vänner. Det illustrerar vilken generös och nåd Herre vi har. En som inte tittar på vem som kommer utan ATT han kommer!! Det viktiga är återvändot hem inte varför man återvänt.

Men detta återvändo, detta sökande av tillflykt, detta bedjande och åkallan – är det en merit från vår sida? Nej! Även detta återvändande och detta tjänarskap även det är en välsignelse, välvilja och nåd från Allah! Det är Han som valt ut oss att vara Hans tjänare! Allahu Akbar! Stoltheten i detta tjänarskap ligger i vem man är en tjänare till. Alhamdulillah att Han valt oss som Sina tjänare och gjort Sig Själv till vår förmyndare och beskyddar. Tusen och åter tusen alhamdulillah!

Det påminner om en brevväxling mellan Muawiyah och Imam Ali(A). Brevväxlingen är rapporterad i Nahjul Balagha, men den är även helt återberättad i slutet av följande föreläsning: Sekulär kontra politisk islam.

I denna brevväxling inleder Muawiyah sitt brev med att berömma sig själv på följande sätt:

”Detta brev är från muslimernas kalif, de troendes ledare Muawiya ibn Abu Sufyan till Ali ibn Abu Talib. O Ali!

Men lyssna på Imam Alis(A) svar:

”Detta brev är från Abdullah son till Abdullah (Gud tjänare, son till Gudstjänare) Ali till Muawiyah. Du har skrivit muslimernas kalif och de troendes ledare Muawiyah och höjer dig själv allt högre, jag är si, jag är så, jag är det ena, jag är det andra, du bär stolthet i att du har makt och status medan jag bär stolthet i att vara Guds tjänare!”

Och det verkligen så. Verkligen. Allah har valt oss till Sina tjänare. Vår stolthet ligger i att vi är Hans slavar, Hans skapelse, fjärilarna som kretsar kring flamman av Hans kärlek. Kan det finnas något större än så?

Det borde krossa alla spår av arrogans inom en. Man når storhet genom att minska sig själv och när ens herre är Allah, vilket utrymme finns det för “jag”? Jag smälter bort och förintas i Hans närvaro! Må vi välsignas med att leva upp till rangen av sanna Abdullah (Guds tjänare) där vår vilja är totalt underkastad Hans och vi i oss själva har upphört att vara för att enbart leva genom Honom!