Boken

Han sökte djupt inom sig. Det måste finnas en mening på tillvaron. Rent matematiskt vore det en obetydlig sannolikhet att han skulle vara resultatet av miljontals slumpartade kemiska reaktioner som slutligen fick alla miljarder atomer att falla på rätt plats och med tidens lopp ge upphov till hans existens. Ja det vore mer troligt att han skulle köpa ett 1000-bitars pussel, kasta upp alla pusselbitar i paketets innehåll och att de sedan alla skulle hamna på exakt rätt plats.

Hans hjärna hade en skarp analyseringsförmåga och han visste bättre än att basera sitt liv på slumpen. Det skulle innebära att han inte rådde kontroll över sitt liv och det var en tanke han avskydde. Han hade länge levt som ovetande i andlig fattigdom. Ända till den dag då hans far ställde frågan som vände upp och ner på hans liv: “Vill du inte börja be?”
Han hade svarat, “Be? Till vem? Jag känner varken Gud eller Hans profet, ännu mindre Hans religion eller bok. Köp mig en Koran, låt mig läsa och lära känna vem det är jag ska dyrka och sedan skall du få ett svar!”

Sagt och gjort satt han ett par veckor senare med den heliga boken i sin hand. Boken som sades innehålla svaret livets gåtorna och nyckeln till sann frihet. Han var upprymd. Han sträckte fram handen för att öppna första sidan men hans far tog tag i hans hand: “Vänta min son”, sade han. “Du måste rena dig själv om du ska få stiga in och ta del av de djupa mysterierna som döljer sig bakom orden.”
“Hurdå?”, frågade han ömsom ovetande ömsom nyfiken.
Och hans far ledde honom till badrummet och lärde honom tvagningen. “Min son, tvagning är mer än kroppslig renhet, det är en spirituell rening som skall rena din själ som den renar din kropp. Imam Ali(A) hade en bön för varje rörelse han gjorde. Han bad om att få sin mun renad från tungans synder såsom lögner, baktal, svordomar och annat och få det ersatt med dhikr och gudomlig åkallelse. Han bad om att få dofta paradiset med sin näsa. Han bad om att få ansiktet upplyst på Domedagen då syndarnas ansikten är mörka av synd och böjda av skam. Han bad om att få boken av sina handlingar i sin högra hand och inte sin vänstra hand. Han bad om att få Guds nåd över sig när han strök sig över huvudet. Och han bad om att hans fötter inte skulle vackla när han skulle stiga över bron som går över helvetets eld rakt in i paradiset.”

Han nickade och gjorde varje rörelse samtidigt som han i sitt hjärta hade Imam Alis(A) spirituella visdom närvarande. Han tog sedan den Heliga Koranen, lade sig ner på sängen som han brukade göra när han läste böcker och skulle precis påbörja läsningen när hans far återigen avbröt honom.

“Min son, detta är ingen vanlig bok, det är ingen berättelse, sagobok eller pocket som du kan läsa som du vill. Det är en helig bok som skall behandlas med yttersta respekt och vördnad. När du läser den är det som om Gud talar direkt till dig. När Gud talade till Profet Moses(A) i den heliga dalen Tuwa då Moses(A) fick sin första uppenbarelse blev han tillsagd att ta av sig sandalerna då han befinner sig i en helig närvaro. Denna Heliga Koran är Profetens(S) arv och hans själ manifesterad i bokform. Profeten(S) själv sade om Imam Ali(A) att han var den talande Koranen. Det innebär att den heliga Koranen är en manifestation av Guds vänner. Att titta på Koranen är som att titta på Profetens(S) ansikte. Att hålla i Koranen är som att hålla i Imam Alis(A) hand. Ja att ha Koranen i sin närvaro är som att vara i Profetens(S) och hans familjs(A) närvaro som är upprätthållarna av Boken och vägledarna till dess korrekta tolkning. Du kan därför inte sitta som du vill utan tänk att du är i deras närvaro och en sådan närvaro kräver att man sitter med respekt och vördnad mot Kabah med absolut fokus och hjärtlig närvaro. På så sätt har du gjort alla fysiska förberedelser för att mottaga budskapet och du har öppnat ditt hjärta för det läkande ljus som Boken strålar av.”

Det var många år sedan denna incident hade inträffat och det var första gången han hade fått komma i kontakt med Boken som kom att förändra hela hans liv. Han satte sig ner på vägen och påbörjade sin läsning. Ända sen han läst flertalet hadither om att en muslim bör läsa Koran varje dag, helst 50 verser och det efter gryningsbönen hade han haft som vana att göra detta. De gånger han vacklade andligt hade han insett var de gånger som han hade slutat läsa och försummat den Heliga Koranen. Således rådgav han alla som sökte hans råd i andliga frågor att ta vara på den Heliga Koranen och det räckte med en dags läsning eller två för att de skulle återvända till den rätta vägen.

Han läste vers efter vers. Vers efter vers föll tårarna ner. Vers efter vers lyftes hans själ mot den himmelska dimensionen. Vers efter vers skärpte hans fokus och stillade djuret inom honom. Slutligen fann han sig själv i ett meditativt tillstånd, tom, i harmoni och med fullständig beslutsamhet om att lyckas gå hela vägen. Boken var hans bästa följeslagare och den skulle visa honom vägen.