Tillbakablick

Han vänder sig om och tittar. Flera år av hans liv har likt sand blåst bort med vinden. Begynnelsen av hans resa var präglad av en renhet. Det var en intensiv men ändock oskyldig romans där kärleken flödade och formade. Han sörjde över att hela hans värld och liv var för litet och obetydligt att ge i sin Älskades väg.

Men det lilla som ges här mångdubblas i nästa värld och sandkorn blir som berg av guld lika stora som Uhud, som Profeten(S) sade. Han vaknade till Koranens melodi från änglars läppar och somnade i den beskyddande skuggan av deras vingar. Om dagarna krigade han i Allahs väg under deras uppsyn, ett krig som fördes på insidan borta från alla blickar och byggde upp honom.

Men någonstans på vägen tappade han liksom så många andra bort sig själv. Den ytliga världsliga illusionen drog hans blick bort från den Älskade och lockade honom in i sitt näste. Kärleken till Skaparen byttes mot kärleken till skapelsen i ett självbedrägeri att sprida Hans ord. Det handlade inte längre om vad Han ville, utan vad han ville. Hans största bekymmer var inte längre att offra i den Älskades väg utan vad han önskade, så han kunde få vad han ville ha. Han tycktes ha glömt Imam Zain al-Abedins(A) bön, “För bort mig från allt som för mig bort från Dig!”, som han så ivrigt hade hållit fast vid och ersatt den med sin egen lilla bön, “Ge mig allt jag vill och få det att föra mig närmare Dig!”

Han tog sin älskade Herre och gjorde Honom till sin tjänare. Han var en dyrkare, men han fick som han ville. Arrogansen växte. Och när han inte fick som han ville? Då började vreden flöda och konsumera hjärtat som eld konsumerar ved.

Hans ömhet, kärlek, medlidande, nåd blev hårdhet, ilska, egoism och hat. Han trodde sig vara en älskare av rättvisan genom att hata förtryckarna och hålla sig fast vid lagen, men han glömde en viktig faktor: kärlek till de förtryckta. Hat som inte balanseras med kärlek leder till mörker, och mörk var hans själ, hårt var hans hjärta. Han var hänsynslös, avrättade all form av orättvisa, men struntade i att vara medlidande mot de svaga och det slutade med att han trampade ner alla, de som stod högmodigt såväl som de offer som redan låg ner.

Han satte sig ner på knäna, böjde fram huvudet och lade kinden mot den stekheta grusen. Dammig blev hans kind, dammigt var hans hjärta. Han tittade fram. Vägen var lång, målet tillsynes avlägset, bortom räckvidd. Men en lång resa börjar med ett litet steg. Han hade ingen tid att förlora. Plötsligt på en natt skulle det hända och rösten från himlen skulle avslöja Hans(AJ) återkomst. Och det var en händelse han inte tänkte missa ty det var något han väntat på i hela sitt liv. Följ med på hans väg dit och gå vid hans sida. Se tillbaka på ditt eget liv och inse att våra vägar är lika liksom målet är och det minsta vi kan göra är att hjälpa varandra på vägen!