Att vara eller inte vara?

Det är gryning. Jag har bett men jag känner en enorm skrivlust, det liksom kliar i fingrarna fastän jag redan sammanställt över två A4 på diverse forum och jag känner att jag behöver skriva av mig ytterligare innan jag återvänder till sömnen.

En tanke som slagit mig är: När skall man sluta att inte vara och börja att vara?

Låt mig redogöra för bakgrunden till denna tanke. Efter att jag hade tittat på de sista avsnitten av Death Note för ett par dagar sen var jag exalterad över genialiteten i animeserien. Jag kom på ett eget tillverkat ordspråk som du gärna får citera:

“Antingen är du ett geni eller så är du en konsument”.

OK ordspråket behöver finslipas lite men budskapet är där. I Death Note-fallet var jag konsumenten som sög i mig författarens genialitet. Jag öppnade upp alla porer i mitt väsen och absorberade varje ord som författaren hade skapat och lät honom således definiera och forma en viss vrå av min existens. Geniet i sin tur var författaren som lyckats producera Death Note, frukten av många års möda där han konsumerat andra geniers verk. Det är en sluten cirkel. För att bli ett geni måste du vara en konsument. Men för att vara en konsument behöver du ett geni att intellektuellt konsumera.

Vem kom först då, geniet eller konsumenten? Som ateist kan det vara en minst lika paradoxal fråga som hönan eller ägget. Som troende är svaret dock självklart. Gud är det absoluta geniet som omfattar all kunskap och visdom och vi är endast ett smakprov av Hans genialitet. Så den först människan måste ha varit en konsument till det som det gudomliga Geniet har komponerat. Och se, det är även något som den Heliga Koranen verkar konstatera i passagen om Adams(A) skapelse:

[2:31] Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn;

Så för att återknyta till den inledande frågan: Skall man vara eller inte vara?

Ögonblicket man är, slutar man att inte vara. När jag inte är, är jag namnlös, identitetslös, null. Jag är som ett blankt papper eller som en tom bägare. Jag är fri från fördomar, förutfattade meningar och ståndpunkter. Jag befinner mig i ett idealiskt tillstånd för inlärning. Jag vandrar törstigt i den ideologiska öknen i jakten på det livets vatten och visdomens oas. Jag söker det som definierar mig. Det som får mig att bli. Men samtidigt får jag inte glömma: ögonblicket jag blir, slutar jag att inte vara. För då har jag fått ett namn, en identitet, ett värde. Jag har blivit ett skrivet papper och en fylld bägare. Jag är fast i fördomar, förutfattade meningar och ståndpunkter. Jag har delvis släckt törsten. Jag har blivit definierad, i alla fall till viss grad. I takt med att min definition ökas minskar mitt idealiska tillstånd för inlärning. Jag rör mig från konsumtion mot genialitet.

Men då jag blivit ett geni och producerat verk efter verk är det ofta en tidsfråga innan mina intellektuella resurser sinar. Jag töms på genialitet. Snart är det en tidsfråga innan jag känner mig tom och utbränd. Ögonblicket jag tappar originalitet och har inget kvar att ge börjar jag gå från genialiteten tillbaka till konsumtionen. Kanske kan följande vers ur den Heliga Koranen vara relevant i sammanhanget:

[2:156]…”Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända”

Det är en sluten cirkel. Att vara eller inte vara?

Jag avslutar med att citera Shakespears “Hamlet“. Denna monolog utspelar sig i akt tre, scen ett som Hamlets första replik:

”Att vara eller icke vara – frågan betyder: är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt? Att få dö – att sova, inte mer, och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar som köttet fått till sin arvedel – det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om. Att dö, att sova, sova, kanske drömma – ja, det är stötestenen! Vilka drömmar ger dödens sömn när vi har kastat av oss allt jäkt, och kapat livets ankartross? Den tanken hejdar oss, och det är den som gör eländighetens liv så långt. Vem skulle tåla världens gisseldrag, tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet, fröaktad kärleks pina, lagens tröghet, ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten? – Vem tålde livet om han kunde göra sig kvitt allt detta med en dolk? Vem skulle dra på bördorna och stöna och svettas under livets ok, om inte vi fruktade för något efter döden, det oupptäckta landet från vars gräns ingen har återvänt? Det lamslår viljan, och hellre bär vi våra vanda plågor än flyr till andra som vi inte känner. Den inre rösten gör oss alla fega. Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över, och företag av högsta vikt och flykt kan falla platt och mista namnet handling. Se där! Ofelia, den fagra! – Nymf, inneslut min synd i dina böner!”