Min vigselring ger mig styrka

Jag satt tidigare idag och tittade på Robinson finalen. Det är en ovanlig bedrift för mig som jag fått främst från min hustru. Hon har sedan länge följt Robinson (och för övrigt konstaterat att det blir sämre för var år som går) och i takt med att jag suttit bredvid henne för att försöka förstå mig på hennes smak av film/serier har jag sakta men säkert själv funnit det ganska intressant faktiskt. Det finns många lärdomar att hämta och en hel del spännande reflektioner kring det det hela som får vänta till någon annan gång.

När jag satt och tittade funderade jag, “Om jag var på en öde ö – eller i det här fallet Robinson, vad skulle jag ha med mig för att känna styrka och motivation att fortsätta?”

Självklart fall första valet på den Heliga Koranen som inget går att jämföra med. Men när jag funderade lite vidare på vilken fysisk sak som alltid kunde vara med mig, något som jag kunde bära på och som gav mig styrkan insåg jag att den största källan vore inget annat än min egen vigselring. Den symboliserar många saker och bär på många historier som man kan skratta och gråta till.

En vigselring är en helig pakt, en förening mellan två själar. En vigselring består inte av metall – utan den är gjuten av två människors kärlek till varandra. En vigselring är ett gudomligt löfte i fysisk form mellan två individer.

När jag ser på min vigselring ser jag min hustrus ansikte. Jag ser en dröm som kostade blod, svett, tårar och uppoffringar men även skratt, glädje och lycka för att förverkliga. Bakom hennes ansikte ser jag den långa vägen, de många hindren och de många vännerna och fienderna som stod längst med. På något sätt kalibreras min fokus igen, jag ser mitt ursprungliga mål och hur vägen dit gick genom giftermålet. Att giftermål är halva ens tro enligt Profeten Mohammad(S) är verkligen inget skämt.

Vägen till giftermålet har nog varit den svåraste perioden i mitt liv och format mig som person oerhört mycket, på vissa plan till det bättre, på andra plan till det hårdare. Men vigselringen är bokstavligt talat beviset i min hand att den sagan slutade lycklig. Att jag idag kan sätta mig ner med facit i hand, titta på den och tänka tillbaka på minnen från förr för att sedan titta upp och se att min älskade ler åt mig. Då blåser alla dåliga minnen bort och all smärta läks, för jag går nu trots allt, tillsammans med henne, på en stig mot evigheten.

Min vigselring ger mig styrkan och påminner mig om att odödligheten ligger i att kämpa till döden för vad man tror på!

Du och jag sitter på verandan,

till synes två, men en i själen, du och jag.

Vi känner livets vatten flöda här,

du och jag, med trädgårdens skönhet,

och fåglarna sjunger.

Stjärnorna kommer titta på oss,

och vi komer visa dem

vad det innebär att vara en tunn halvmåne

du och jag kommer vara tillsammans osjälviskt,

obekymrade om meningslös spekulation, du och jag.

Himlens papegojor kommer bryta socker

medan vi skrattar, du och jag.

I en form på denna jord,

och i en annan form i ett tidlöst land av sötma.

(Jalaludin Rumi, Kulliyat-e Shams, 2114)

En gång blev Majnun tillfrågad av en folkmassa vem han älskade mest, sig själv eller Layla. Han skrev Laylas namn och sitt eget namn på en lapp, sedan rev han den itu på mitten, kastade bort halvan med Layla och räckte fram biten med sitt eget namn. Folk blev förbluffade! “Vah! Älskar du dig själv mer än Layla?! Varför kastade du bort hennes namn för?!” Majnun svarade, “Jag är skalet och hon är snäckan inom mig. Ni tittar på mig men innanför mitt skinn finns inget utom Layla. Lappen det står Majnun på är fyllt med Laylas bläck. Vi är inte två, vi är en men ni är ytliga och ser endast mig och inte skönheten inom mig…!”