En ensam näktergal

Från den den stjärnklara natthimlen skiner fullmånen över ett träd. Trädet är naket. Den har inte ett enda löv som prydnad. Trädet är svart med långa grenar som sträcker sig förgäves mot de avlägsna mörka molnen.

På den längsta grenen högst uppe i trädet sitter en ensam varelse. Det är en färglös ljudlös näktergal. Han sitter där tyst och tittar ut över den upptagna omvärlden där alla rusar omkring stressade och måste hålla diverse tider som inte uppfyller någon egentlig djupare mening.

En gång i tiden var han den mest eleganta näktergal vars melodi hänförde alla lyssnare. Men allt eftersom han trängde djupare in i materialismens synvillor insåg han även dess falskhet och tomhet. Han miste meningen med livet och tappade alla sina fjädrar. Han såg nämligen inte längre något syfte med att sjunga och skryta om sin prakt – vad skulle det leda till? Mer mat? Fler honor att tjusa? Fler män att överglänsa? En temporär självbekräftelse? Men sen då? Vad fanns det för egentlig mening med allt? Varför kämpa?

Han kände sig som en hamster i ett hjul som sprang runt runt runt utan att nå någonvart. Visst blev han en levande generator som alstrade lite energi och tände en glödlampa men so what? Vad skulle det göra för skillnad i världen om han var tänd eller släckt? Alla var ju så upptagna med att hålla sina tidscheman ändå och tänka på sina egna små liv och tro att de var några viktiga personer som uträttade mirakel i världen. Vem skulle lägga märke till honom?

Näktergalen grubblade vidare och i takt med att fjädrarna föll som tårar mot asfalten, föll även hans respekt hos stammen. Det dröjde inte länge innan han blev utstött och utlämnad att klara sig själv.

Fjäderlös som han var kunde han inte längre flyga. Så han lämnade skogen till fots och promenerade längst en landsväg. Långt inne på natten när orken var ett minne blott såg han plötsligt kullen där det ensamma nakna trädet stod under månskenet. Äntligen hade han funnit någon som sig själv – hans nya hem! Med en sista kraftansträngning krälade han uppför kullen. Väl vid trädens stam började han dra sig upp för trädet med sin näbb och sparkade på med sina små fötter tills han slutligen nådde toppen, utmattad och sårad.

Han satte sig tillrätta på trädet. Vad ska han göra nu? En näktergals lycka i livet är att sjunga lovord till sin älskade. Men när ingen älskade finns, vad är då poängen med allt? Utan kärlek, vilken drivkraft ska då motivera en? Och när man väl sitter ensam, skadad och orörlig på toppen av ett träd – hur ska man då söka och finna kärlek?

Näktergalen blundade. Djupt inom sig skulle han finna svaret. Hur visste han bara inte…