För mig är en blogg något personligt. Den skildrar dig som person i dina egna ord. Du väljer vad du vill skriva om och vad du vill framhäva hos dig själv. Många brukar uppdatera sina bloggar flera gånger dagligen med de vad de gjort, ätit och klätt sig i under dagen. Andra skriver dagligen om politik, religion eller annat som intresserar dem i världen. En del kombinerar också dessa. Jag faller nog under kombinationsdelen med skillnaden att jag prioriterar kvalitet framför kvantitet och att hellre skriva från hjärtat när man har lust men skriva mindre, än att skriva oftare bara för skrivandets och uppdaterandets skull.
Jag satt tidigare idag och tittade på Robinson finalen. Det är en ovanlig bedrift för mig som jag fått främst från min hustru. Hon har sedan länge följt Robinson (och för övrigt konstaterat att det blir sämre för var år som går) och i takt med att jag suttit bredvid henne för att försöka förstå mig på hennes smak av film/serier har jag sakta men säkert själv funnit det ganska intressant faktiskt. Det finns många lärdomar att hämta och en hel del spännande reflektioner kring det det hela som får vänta till någon annan gång.
När jag satt och tittade funderade jag, ”Om jag var på en öde ö – eller i det här fallet Robinson, vad skulle jag ha med mig för att känna styrka och motivation att fortsätta?”
Som ni kanske märkt är min blogg likt en berg- och dalbana. När den går upp, blir det intensiva och fräcka inlägg, när den går ner blir dvalan djupt och ibland alltför långvarig.
I brist på svenska termer så är min inställning dock, ”I can’t be bothered”. Inte att jag struntar i mina kära läsare, tvärtom har det visat sig i med- och motvind att det verkar finnas en trogen skara läsare som håller sig uppdaterade och vägrar lämna denna ensamvarg, vilket är imponerade och kräver en hjärtlig eloge. Som en broder nämnde, ”Du har ett högt antal besökare i propotion till hur pass sällan du uppdaterar”.
Det är många som talar om Iran, det är många som uttrycker åsikter om Iran – inte minst s.k. Iran experter som rådfrågas till höger och vänster i mainstream media – men få är dom som verkligen verkar förstå Irans statsstyre.
I detta inlägg ämnar jag göra en övergripande redogörelse för Irans statsstyre vilket jag tror kommer besvara många felaktiga påståenden som finns i folks sinnen, inte minns det uttjatade diktator kortet.
Så jag gjorde NationalEncyklopedins test ”Vilken historisk person är du?” idag. Testet börjar bli rätt populärt i bloggosfären märker jag. Gissa vem jag liknade mest av de 150 historiska personerna som fanns tillgängliga!
Subscribe through RSS
Subscribe through iTunes