Vad gör man när havet torkar ut? När torkan kväver all aspiration? Man blir en dyster typ som ser världen ur ett dunkelt perspektiv. Regnbågen blir grå, gräs blir till betong, fågelkvitter blir till oväsen.
Men så går det. Det krävs inte en Paulo Coelho för att inse att när man inte lever för sina drömmar blir ens liv en levande mardröm. En fjäder som kunde varit början till ett par vingar känns som världens tyngd på ens axlar. Livsgnistan dör ut och kvar blir ett spöke.
Jag vill inte låta melankolisk men det är konsekvensen man får ta av att springa efter andras drömmar tills man själv faller blodig och utmattad. På något egendomligt sätt känns det dock härligt att skriva om det. Bloggande är nog ett utmärkt självterapi verktyg, för när ingen finns där att lyssna på dig tar du den digitala pennan i hand och lyssnar till din inre röst och skriver ner de osagda skriken som sedan sänds ut igenom hela world wide web. Sannolikheten är stor att det finns en lyssnare där ute som snappar upp din frekvens, berörs av dina ord och känner medlidande och glädje. Glädjen att inte behöva vara ensam i detta stora liv som en liten själ.
Vi måste börja lyssna på varandra för att bygga broar men för att kunna göra det måste vi lyssna på oss själva först…