Ett spontant kreativt flöde

Jag känner det bubbla inom mig. En rytm dunkar från hjärtats innersta vrå och ekar ut genom bröstet. Rytmen får mina fingrar att göra moonwalk över tangentbordet. Mina andetag doftar längtan. Vart mina ögon än kastar sin blick fångar den nya idéer och funderingar. Allt samlas i hjärnan, centrumet av organisation, kalkyl och analysering. I det överflöd av information som strömmar in hamnar hjärnan i trans och fötterna börjar digga rytmen i en frenetisk synkroniserad vals upp och ner.

Snart kan jag inte sitta still. Jag blundar och ser hur jag flyger. I sinnenas värld är tankarna tindrande stjärnor. Jag plockar dem och äter dem. De smakar vanilj glass. Jag vandrar på drömmarnas horisont och trillar i en ocean av hopp. Jag simmar i land, upp på praktikens strand. Men verktygens stav i min hand beger jag mig mot toppen av berget av förverkligande. Men på vägen korsar jag ett träsk och hamnar i kvicksand som suger mig i sig. Jag kämpar emot, jag stretar för allt jag är värd. Förgäves. Kvicksanden drar i mig i ett svep och jag dör. Jag vaknar upp till verklighetens dystra hårda betongmur. Den håller mig tillbaka. Den hindrar mig från att ge utlopp för den kreativitet som bubblar inom bords. Den krossar alla planer på förverkligad innovation. Och jag sitter det, fängslad i mitt mentala sinne och drömmer om det gröna gräset på den andra sidan.

Snart dör jag, på riktigt. Och då inser jag att jag inte upprättat något i livet. Jag har endast snällt rättat mig i ledet och följt mönstret för att bevara samhällets struktur. Jag har gjort allt för att inte bli pricken över i:et utan endast en pixel i ett enda oändligt rakt streck. Materialismens pionjärer har dikterat ett system som renderat mig till en robot.

Men det bubblar inom mig. Själen vill slita itu kostymen och dansa iklädd endast månskenet. Hjärtat vill sträcka sig mot solen och brinna bort i dess strålar. Med mina naglar sliter jag av ansiktet och masken faller till marken. Kvar är endast ett dunkelt hölje, en stilla tystnad, ett tomt inre.

Jag sätter mig ner och gråter. Det spontana kreativa flödet har sinnat ut. Veckor av koncentrerad abstrakt energi har på ena ögonblicket förvandlar mig från slav till fontän och i nästa lämnat mig som en torr öde öken. Tårarna faller på marken. Suckningar tar över- Och jag längtar redan till nästa gång då själen väcks till liv på nytt och befriar mig från verklighetens mentala fängelse. Då får jag för ett kort ögonblick uppleva njutningen av att vara en sann människa. Och det ögonblicket jag kommer i kontakt med det gudomliga inom mig är ett ögonblick som vara en evighet. Och den evigheten är värd att vänta hela sitt liv på.

Så jag väntar, stilla, tyst, belåten och tårögd, i mitt lilla mentala fängelse, på det där ögonblicket som kommer förändra mitt liv. Som kommer skjuta mig upp bortom galaxerna likt en raket och sen slänga mig tillbaka mot den hårda asfalten. Det är väntan som håller mig vid liv. Det är smärtan som får mig att känna mig levande. Och det är visionen som får mig att återuppliva andra.

Så vakna min vän, Solen är här!