Igår kväll såg vi en tämligen intressant och uppseendeväckande film: ”Män som hatar kvinnor” (internationell engelsk titel: ”The Girl with the Dragon Tattoo”). Filmen är baserad på Stieg Larssons deckartrilogy. Stieg Larsson hade skrivit Millenium-serien (där Män som hatar kvinnor utgör första delen) men de var fortfarande opublicerade vid hans död 2004. Det publicerades därefter och blev snabbt internationella bestsellers.

Kortfattat går storyn ut på att journalisten Mikael Blomkvist har blivit dömd för förtal och vill undslippa uppmärksamheten i Stockholm. Av industrimagnaten Henrik Vanger får han i uppdrag att skriva familjen Vangers släktkrönika men egentligen vill Vanger att han ska titta närmare på dennes brorsdotter Harriets märkliga försvinnande en sommar 1966. Blomkvist lär också känna den geniala men omyndigförklarade Lisbeth Salander, expert på att ta sig in i datanätverk.

I Svenska Dagbladet menade Magnus Eriksson att ”Det är en suveränt berättad historia och en fingerfärdigt konstruerad gåta. Det solida genrehantverket för tankarna till de stora svenska deckarförfattarna, som Vic Suneson, Jan Ekström och H.-K. Rönblom. ”

Jag har inte läst böckerna men jag ville se den internationellt omtalade filmen och måste säga att jag blev mäktigt imponerad. Storyn är väl genomtänkt, lämnar en funderandes genom hela filmen och överraskar en i positivt slutet. Skådespeleriet är med passion och känsla. Både Michael Nyqvist (spelar Mikael Blomkvist) och Noomi Rapace (spelar Lisbeth Salander) hade sina charmerande drag och utgjorde kontrasten i en sorts Yin & Yang kärlek. Den ljusa och mörka sidan förenas i en komplicerad kärlek som baseras på förståelse och ömsesidig respekt, oavsett hemligheter och dunkelt förflutet.

Jag var även imponerad av själva inspelningen. Många kreativa vinklar, sköna scener och härlig svensk natur var verkligen uppskattat. Spännings kurvan var välbalanserad. Varken på konstant topp så man sitter och frenetiskt biter på naglarna, inte heller så man gäspar av utråkighet.

Något annat som tilltalande mig var realismen i filmen. Lisbeth som är hackare använder sig inte av påhittade operativ system och program i sin research, hon använder en Macbook med tillhörande terminal och nätverksverktyg. Mikael Blomkvist har inte någon Lamborghini eller hypad mobiltelefon, han tar SJ tåget, kommunalbussen och ringer med en Sony Ericsson. Hackaren ringde för övrigt med min förra mobil den antika trofasta tjänaren Sony Ericsson K750i. Det märks att det är i Sverige som filmen utspelar sig och man försöker inte skapa ett låtsas samhälle med låtsas produkter. Allt är realistiskt.

Utöver den underbara balansen i helheten och en väl genomtänkt story pekar filmen på en rad samhällsproblem som måste tas itu med. Framförallt det sexuella förtrycket som makthavare riktar mot ”undersåtar”, helt enkelt för att de kan och den svenska elitens många skelett i garderoben som förblir okänd för allmänheten. Alla vet vilka problem som försiggår i Sveriges förorter men vilken perversion och avvikande skadlig sexualitet som pågår bland Sveriges kultiverade hökar eller hur djup korruptionen är talas det inte mycket om. Ändå är det hökarna som styr media, politik, kultur och samhälle. Vi vanliga medborgare är mössen som dag för dag blir offer för misstagen ovanifrån.

Det behöver grävas lite mer i samhällens alla skikt tror jag om vi ska förmå upprätta ett välmående i vårt svenska samhälle.

För övrigt var filmen så pass bra att uppföljaren, Flickan som lekte med elden, ska ses ikväll inshaAllah!

Betyg: 8,6
Män som hatar kvinnor är helt klart den bästa svenska film jag sätt på länge och får en stark åtta. Jag tycker den bör ses, dels för att det är en bra film, men dels för att man ska få en smak för svensk filmindustri och kultur som ändå hör till allmänbildningen med tanke på att vi bor i Sverige.

Ping: DN, SvD, AB, GP, GP2