De andliga tillstånden under Laylatul Qadr

Detta årets nattdyrkan under de välsignade Laylatul Qadr nätterna fick mig att inse de andliga tillstånden som en människa reser igenom under nattens gång. Således som en uppföljare till föregående inlägg om “Hemligheten bakom Laylatul Qadr” tänkte jag kort dela med mig av mina upplevelser och reflektioner kring det hela.

Islamisk andlighet lär ut att människans jag (nafs) har tre huvudtillstånd:

1) Nafs al-Ammarah = Ett aggressivt ego som driver mot det onda
2) Nafs al-Lawwamah = Ett anklagande jag, samvetet, som säger ifrån när man närmar sig det onda
3) Nafs al-Mutmainnah = En harmonisk själ som offrat sin vilja i Allahs vilja genom total underkastelse

Det intressanta är att genom Laylatul Qadr får människan möjligheten att uppleva dessa tre tillstånd under en och samma natt om han håller sig vaken och engagerar sig i dyrkan. Det var något jag lade märke till i alla fall under en av nätterna.

Låt mig beskriva förändringen och utvecklingen utifrån min personliga erfarenhet:

När dagen gryr är egot på topp och vill det ena och det andra. Man ger sig ut i samhället och exponeras för miljontals frestelser på arbetsplatsen eller i skolan. Egot naturligtvis vill söka sig till det onda ty den befinner sig i tillståndet “Nafs al-Ammarah”. Men genom fastan tystas egots skrik och sakta men säkert under dagens lopp fram till solnedgången har egot tappat all energi och styrka.

[12:53]…[något i] människans inre (Nafs al-Ammarah) driver henne mot det onda, [och ingen går fri från detta] utom den som min Herre i Sin nåd förbarmar sig över.

Solen går ner och man bryter fastan. Nu får kroppen näring och egot energi, men i och med att man bekämpat den under hela dagens gång har man fått ett övertag. Har man ätit mer än man bör kryper latheten in och egot försöker beordra en att ta det lugn i komfort, luta sig tillbaka och njuta lite. Vanligtvis under månaden Ramadans övriga kvällar kanske man gör det om man stannar hemma istället för att bege sig till moskén och inte har något särskilt individuellt program för sin andliga utveckling.

Men under Laylatul Qadr blir det andra bullar. Då är man fylld av längtan och kärlek att få dyrka Allah under hela nattens gång och egots desperata vädjanden slår mot döva öron. Istället börjar samvetet säga ifrån, “Hörru ego! Du har fått vila och njuta under 11 månader, men dessa nätter är värda mer än 1000 månader och det är inte mer än rätt att offra dem för den Älskades skull!”. I det ögonblicket förändras ens andliga tillstånd från “Nafs al-Ammarah” till “Nafs al-Lawwamah”:

[75:2] Jag kallar till vittne den anklagande [rösten] i människans [inre] (Nafs al-Lawwamah)!

Herren har ropat och samvetet har besvarat och tystat egot. Men även om egot tystats har den inte övertygats. Den är som ett barn som tjatar och tjatar tills den får som den vill. Såvida den inte inser allvaret i sin faders röst. Och det är precis vad som sker under nattens gång. Man spenderar timme efter timme i tårar, böner, åkallan, ånger och dyrkan. Man faller på knä och med pannan på marken hundratals gånger om utan att tröttna. Vi ropar desperat av längtan och bävan efter Allahs närhet. Man läser den Heliga Koranen och låter Allahs illuminerade ord lysa upp ens hjärta. Ja, slutligen orkar inte egot stå emot längre och inser själv att den tillfälliga komfort den söker är inget att jämföra med sötman av Herrens närvaro. Och ögonblicket man förälskas i Allah krossas egot totalt, brister itu och gudomlig visdom och kärlek forsar ut ur ens inre källa:

[2:74]…Det finns klippor som låter källådror springa fram och klippor som, när de rämnar, lösgör vatten. Och det finns klippor som störtar i djupet i bävan inför Gud. Gud förbiser ingenting av vad ni gör.

Det är då som även egot har underkastat sig och offrat sig själv för den Älskade. Och då genomgår man ytterligare en andlig transformation och når “Nafs al-Mutmainnah”.

Det intressanta är att Surah Qadr säger:

[97:4] då stiger änglarnas härskaror och Anden ned med sin Herres tillstånd för [att utföra] alla [Hans] uppdrag.
[97:5] Den [Natten andas] fred till gryningen!

Dvs. friden är till gryning. I Surah Fajr (Gryning) läser vi samtidigt om “Nafs al-Mutmainnah”:

[89:27] [Då säger Gud till den rättfärdige:] “Du själ, som har kommit till ro! (Nafs al-Mutmainnah)
[89:28] Vänd tillbaka till din Herre, tillfredsställd [med Hans gåvor och] omsluten av Hans välbehag!
[89:29] Stig in med skaran av Mina tjänare!
[89:30] Stig in i Mitt paradis!”

Surah Qadr säger att Laylatul Qadr andas frid till Fajr (gryningen) Och Surah Fajr (gryningen) säger att Nafs al-Mutmainnah stiger in i Paradiset. Vilken härligare kombination än detta finns inte?

Må Allah bevilja oss framgången att spendera tiden på jorden i dyrkandets paradis så vi må stiga in i evighetens Paradis i nästa liv.