Ett matematiskt argument för Guds enhet

Jag läste häromdagen ett väldigt logiskt argument för Guds existens i “Philosophy of Islam” av de två martyrerna Ayatollah Beheshti(RA) och Dr. Bahonar(RA) som jag ville dela med mig. Argumentet fick en att liksom slå upp ögonen för hur enkelt något så ofattbart kan förklaras och bevisas!

Argumentet är uppbyggt på följande vis:

Tänk dig en linje. Den här linjen sträcker sig mot oändligheten:

_______________________________________ (mot oändligheten)

Är det då möjligt att det finns en andra linje parallell med linje ett som också sträcker sig mot oändligheten utan att de två linjerna korsar varandra?

Självklart eftersom den matematiska definitionen av parallella linjer är att vinkeln mellan dem är exakt 0 eller 180 grader. I Euklidisk geometri kommer två oändligt långa linjer i ett plan aldrig att skära varandra om och endast om de är parallella:

Linje 1: ____________________________________ (mot oändligheten)
Linje 2: ____________________________________ (mot oändligheten)
= Krockar aldrig

Tänk dig nu en växande sfär. Dvs. en materiell kropp som växer åt alla håll och kanter samtidigt i all oändlighet. Är det då möjligt att det kan finnas en andra sfär som också växer i oändlighet utan att den andra sfären vid någon tidpunkt krockar med den första?

Självklart inte. Förr eller senare kommer de två sfärerna att krocka med varandra eftersom de växer åt alla håll och kanter.

Sfär 1: O (växer mot oändligheten)
Sfär 2: O (växer mot oändligheten)
= Leder till krock

Men både sfärer och linjer är materiell existens. Om en högre existens i form av en immateriell andlig existens också skulle expandera i all oändlighet skulle denna andliga existens inte krocka med den materiella eftersom de är på olika dimensioner.

Tänk nu den absoluta formen av existens, källan som gett upphov till alla lägre nivåer av existens. Hur är det möjligt att det kan finnas två samtida absoluta existenser utan att de skulle krocka med varandra och på så vis begränsa varandra? Den begränsningen i sig gör att definitionen “absolut existens” blir felaktig, eftersom den “absoluta” existensen samexisterar med något annat och är inte längre absolut.

Om Absolut Existens skulle liknas vid solen så är allt existerande som solstrålar vars ljusintensitet minskar i takt med att de kommer längre bort från källan. De lägre ljusskikten är lägre former av existens medan de högre ljusskikten är högre former av existens. Men källan som gett upphov till allt och som allt beror på är den Absoluta Existensen.

Den Heliga Koranen illustrerar krocken mellan flera gudomliga entiteter på följande tänkvärda sätt:

[21:22] Men om det i himlen eller på jorden hade funnits gudar vid sidan av Gud skulle världsalltets ordning ha brutit samman! Stor är Gud i Sin härlighet, Herren till allmaktens tron, fjärran från [deras försök] att beskriva [Hans Väsen]!

Läs mer om Gud:

• Argument för Guds existens inom islamisk filosofi
• Islams syn på Gud