Vaknar upp. Känner en sten i mitt bröst. Vad har hunden (läs Djävulen) släpat in nu?

Täcket är fullt av dun, ändå är den så tung att lyfta, varför denna morgon?

Satan är fastkedjad denna månad så det måste vara något annat i görningen..

Jag ser mig omkring. Kedjor, bojor och minor. Jag blundar, mörker väller fram. Jag kvävs. Jag skriker i tystnad.

Dags att krossa dessa kedjor.

Jag slår upp den Heliga Koranen. Det svider i ögonen, ljuset bränner ansiktet. Och sakta men säkert dricker jag sked efter sked (läs verser) av ljus som slutligen illuminerar mitt inre.

Jag blundar igen. Ljuset har lyst upp hjärtat. Vad försigår? Det är ingen Satan, nej, det är något mycket värre. Det är jaget själv – mitt nafs – mitt ego, som försöker göra en statskupp och sätta sig på tronen av mitt hjärta. Själen låg sargad och blödde åt sidan.

Som tur vad brände Herrens ord sönder egots armé och tyglade den inre vargen till en tam hund.

Jag andas in. Slår upp ögonen. Denna gång lyser hela världen. Och något intalar mig, ”Oroa dig inte Ehsan, månaden Ramadan är här, du kommmer krossa dessa kedjor. Men akta dig så du inte fänglas vid månadens slut!”

Nu är det upp till oss att samla krafter och styrka som kommer vara till nästa år. Vill vi stå bland segrarna eller förlorarna? Det är helt upp till oss…