Änglar och demoner

I onsdags på premiären såg jag “Änglar och Demoner”. Biosalongen var fullmatad med hungriga tittare vilket var överraskande på en onsdags kväll, men bara höjde stämningen utöver det vanliga.

Liksom föregångaren “Da Vinci koden” fortsätter konspirationerna bland pentagram, anagram, kyrkor och kryptlabyrinter i “Änglar och Demoner”. Professor Robert Langdon (Tom Hanks) är tillbaka. Den godhjärtade och folkkäre påven har överraskande avlidit. Inom några dagar ska en ny väljas av konklaven. Någon kidnappar de fyra lågoddsarna bland kardinalerna och hotar att avrätta dem en efter en under spektakulära former. Men samtidigt stjäls från ett laboratorium i Frankrike, en behållare med antimateria, den så kallade gudspartikeln. En svart ostabil liten substans, som kan lösa jordens energiproblem eller bli dess undergång. Om den exploderar, utplånas hela Vatikanen. När det visar sig att den fallit i händerna på Illuminati börjar tiden ticka ner mot det senare och Robert Langdon (Tom Hanks) måste med sin nya medhjälpare Vittoria Vetra (Ayelet Zuror) finna lösningen.

Man kan väl säga att storyn är måttligt bra, den duger i varje fall för att göra en film utav även om den kanske inte lika verklighetstrogen som “Da Vinci koden”. Redan inom dom första minuterna slungas man in i filmens handling och hållas intrasslad ända till slutet. Det är sån stor fokus på storyn att berättelsens huvudkaraktärer liksom faller i skuggan. Man får aldrig riktigt lära känna Langdom eller Vetra på djupet och blir således inte berörd av deras personlighetsdrag. En rätt stor tabbe får jag säga i dagens väl strukturerade filmbransch. Något annat jag saknade i filmen var komedi och humor – man log eller små skrattade bara ett par 3 gånger under 140 minuter som filmen varade. Visserligen var filmen spännande men några fler snittsiga kommentarer och komiska händelser kan har tryckts in tycker jag. Även i stridens hetta kan ett leende göra mirakel men det fick vi tyvärr inte så mycket av.

Något som däremot man lyckats med är att hålla uppe spänningen utan att den blir för uttjatande eller utdragen så den ger motsatt effekt. Story var väldigt listigt gjord också så man blev hela tiden överraskad och kunde inte klura ut vad som väntade runt hörnet, men när det väl kom var det så logiskt och självklart tyckte man (eller i alla fall jag).

Jag tycker valet av soundtracket som dånade i bakgrunden var helt OK. Lite gotisk kristen musikanda som hjälpe till att krydda spänningen vilket var trevligt. Miljöerna, kyrkorna, konsten och ljussättningen var likaså väl gjorda och tilltalande. Filmteamet lyckades skapa en atmosfär i Rom som var både mystisk och attraktiv – helt klart ett lockbete till en semester under sommaren.

Och hur var slutet då? Det var ju helt klart ett klimax där man greps av eufori och tja, kanske fick någon form av religiös upplevelse som man ändå förstod vetenskapligt. Hela filmen lekte mycket med tanken att religionen (eller rättare sagt kristendomen) och vetenskapen är systrar av verkligheten och kompletterar varandra, inte kolliderar med varandra. Med tanke på detta var slutet väldigt lyckat – det var ett konstverk måste jag säga – ett mästerligt fyrverkeri. Dock måste jag tillägga att vad gäller storyn blev man helt klart överlumpad av den radikala förändringen i hela storyn men den här förändringen i slutet var inte så uppskattat. Om “Änglar och demoner” ska vara att leka med elden och blanda fiktion och konspiration så pass väl att publiken inte ska kunna döma skillnaden så misslyckades man med detta i storyns upplösning. Hela konspirationsteorin man byggt upp under filmens gång blåste omkull och blev för mycket. Överdriften gjorde att man visste att man tittade på en film och inte blev särskilt intresserad att se hur djupt kaninhålet var som man exempelvis blev efter “Da Vinci koden”. Så det var en besvikelse minst sagt.

Överlag tycker jag att “Änglar och demoner” var en bra och helt klart sevärd film. Även om den inte höll samma ribba som föregångaren (hur många efterföljare gör det egentligen?) så var den ändock stundtals underhållande och gripande. Man blir lite småsugen på att läsa “I cirklens mitt” eller någon annan Dan Brown bok nu..