Då var den äntligen klar, läsandet av Dostojevskijs ”Idioten”! Det krävdes en 7 timmars tågresa för att få kläm på sista biten. Väl hemma fräschade jag upp mig och läste dom sista 30 sidorna ivrigt i mörkret med regnet droppandes mot fönstren. Sista sidan, sen blev jag fullkomligt tyst. Blicken stirrandes rakt fram. Och så började boken smälta in..

Idioten är en av Fjodor Dostojevskijs allra främsta romaner. Dess hjälte, furst Myskin, (kallad enbart fursten genom boken) är en av den ryska litteraturens mest betagande karaktärer – en överkänslig livsfrämling i en självisk och brutal omgivning. Fursten, just hemkommen från en sjukdomsvistelse i Schweiz, kastas in i Petersburgs socitetsliv. Där förälskar han sig i Natasia och Aglaja – två av världslitteraturens mest fascinernade kvinnogestalter. Inför öppen ridå utspelas fruktansvärda tragedier, groteska farser och häpnadsväckande dramer, allt med en ytterst realistisk toning.

Fursten är epileptiker som fått behandling i fyra år i Schweiz där han även utbildats i nobel moral. När han återvänder och träder in i den ryska elitens sociala kretsar gör han ett intryck på alla med sitt oskuldsfulla uppförande och naiva visdom. Han befinner sig konstant på rätt plats vid rätt ögonblick och det i sin tur orsakar vardagliga mirakel i hans omkrets liv.

Dostojevskijs skildring av fursten är berörande och man grips om och om igen av hans karaktär. En vardaglig hjälte som vinner hjärtan med sitt uppförande, inte minst läsarens. Många skymfar honom som idiot men samtidigt känner de medlidande och kärlek till honom som om han vore ett oskyldigt barn.

Det rena med fursten är att hans kärlek till både Natasia och Aglaja är en andlig kärlek där han inte åtrår som av personliga begär utan snarare älskar dom för deras egen skull. Lite egendomligt att återberätta men något man omedelbart förstår som läsare.

Dostojevskij berättarstil är väldigt realistiskt. Man grips framförallt av den oerhörda komplexa psykologiska gestaltningen av berättelsens karaktärer. Han gräver djupt in i människans olika mentala lager och redogör en imponerande analys av vilka tankar och känslor som karaktärerna genomgår vid valet av olika handlingar. Att en författare kan tänka så mångfaldigt är kanske en av orsakerna till att Dostojevskij hyllats som en av de stora ryska författarna. Hans fullständiga redovisning leder dock också till en hel del onödiga detaljer och utdragna konversationer vilket kan kännas lite långtråkigt ibland genom bokens nästan 600 sidor.

Jag upplevde att boken i sin helhet var lite av det tyngre laget och skriven i dalar och toppar så under vissa period greps man av spänningen och inte vill lämna boken åt sidan medan under andra perioder läste man bara för att plöja igenom till intressantare passager. Det är lite mer än ett tiotal olika karaktärer man måste hålla reda på, var och en med sitt egendomliga ryska namn, där Dostojevskij inte underlättar för läsaren genom att ibland kalla dem vid deras förnamn, ibland efternamnet, ibland båda och ibland ett smeknamn. Detta kan bli lite förbryllande ibland vilket gör att Idioten är en bok man egentligen borde läsa regelbundet. Samtidigt då boken är lite trög ibland går det inte alltid så smidigt med läsandet. Jag började läsa boken över julen och blev klar först nu, då jag lade boken åt sidan ibland i flera veckor vilket gjorde att jag var tvungen att läsa ett helt kapitel för komma in i berättelsen igen.

En annan aspekt jag greps av var den otroliga realismen som speglades i Dostojevskijs skrivande. Historien var inte för sagolik utan den där dystra gråa vardagen fanns alltid där i bakgrunden. Furstens karaktär som Dostojevskij byggde upp genom 3/4 av boken ingav en respekt hos mig som läsare, men vid upplösningen i slutet av boken gjorde fursten en serie handlingar och val som man som läsare inte kunde rättfärdiga. I dom skedena gjorde Dostojevskij det på ett genialiskt sätt tydligt för läsaren att fursten liksom alla andra var en vanlig dödlig människa, som även om han besatt ädla egenskaper, ändock kunde göra fel och detta är charmen med hans personlighet – att han känner till och erkänner sina brister samtidigt som han tillåter sig själv att handla storsint på ett ödmjukt vis. Slutet på boken likaså var inte en fånig Hollywood registrerad kärlekssaga utan det var som taget ur verkligheten, kanske inte vad många läsare skulle förvänta sig och uppskatta – men ändock inget mer än en klar osminkad återgivning av ett realistiskt scenario.

Och däri låg min tystnad. Jag uppskattade att jag är en människa: en med unika känslor som samspråkar i ett komplext system och påverkar mitt sätt att vara. Detta komplexa system som administreras av hjärnan kan leda till interna konflikter som dominerar mina val i en viss riktning som inte alltid är det rätta, men i slutändan är jag inget annat än människa och jag har möjligheten att skona misstagen jag gjort eller leva vidare med dem som en visare man. Livet behöver inte färgas upp med fantasifulla melodier och bilder utan det är underbart som det är i sin sanna klädsel och kropp – inte en supermodells kropp utan en helt vanlig naturlig kropp.

Det är härligt att kunna känna både smärta och glädje för båda påminner mig om att jag lever och är människa. Istället för att bedöva dem med giftiga drycker och temporära njutningar, varför inte uppskatta dom och ta vara på dom få moment som får oss att känna oss vid liv?

Jag tror inte jag kommer läsa Dostojevskij mer på ett bra tag men man måste erkänna att han påverkat min livåskådning. Den dos av realism och mänsklighet som han har gett mig med Idioten kommer räcka gott och länge, och med det nöjer jag mig tills vidare. Gud vilken underbar känsla!