Då var helgen över, bland dom mest inspirerande helger jag varit med om faktiskt. Jag har valt att inte blogga om upplevelsen med Sifu Gregorz än då jag velat samla mina tankar och absorbera allt han lär oss först, och jag känner hur det börjar smälta in.
För första gången i mitt liv har jag inte haft endast ytlig kroppslig träningsvärk, jag fick smaka på intern träningsvärk ända in i organen och lungorna från ordentliga Qi Gongs pass där vartenda muskel och ben fick sträckas ut, en helt underbar känsla måste jag säga.
När Sifu Gregorz höll i Qi Gongs passen var det något helt annat än standard “stadsparks Qi Gong” man brukar se på TV. Hans Qi Gong var sammanflätad med 30 år av Kung Fu så hela tanken och mentaliteten var annorlunda. När han andades andades hela salen, det var helt fängslande vilken styrka han hade i andetagen. Saken är den att Qi Gong uppfyller sitt sanna syfte först när den kombineras med Kung Fu:n eftersom den ökar din lungkapacitet, hjälper dig att andas korrekt när du tränar (ett vanligt misstag bland fighters är att dom glömmer andas när dom är i gång) och använda hela kroppen.
Qi Gong passet fick mig att dra paralleller till Islam faktiskt. En fulländad Kung Fu krigare är en som behärskar den interna och externa kampkonsten, endast en av dom leder inte till toppen. Desamma gäller ur islamisk synvinkel: om politiken (det externa) inte förenas med andligheten (det interna) så har man ingen chans att fulländas som den sanna muslim som Profeten(S) förespråkade om.
Vad gäller vapenträningen (vi hann köra svärd och stav) såg det barnsligt lätt ut hur han hanterade vapnet. De flesta av oss höll svärdet lite på avstånd i början av naturliga skäl medan han påpekade att svärdet är vår vän, fienden är framför oss, vi måste älska vårt svärd och bli ett med den annars slutar det i underlag. Helt underbart!
Den största lärdomen jag drog ur hela helgen var fokusen – att lägga själ i vartenda handling och rörelse. Inte nödvändigtvis att göra den fysiskt hårt, men att göra den med en korrekt avsikt – sen faller alla bitar på plats och resten blir en naturlig följd av denna korrekta avsikt. Om man tränar halvmotiverat eller halvfokuserat kommer ens rörelser inte förbättra en även om man tränar ett helt år. Men med fullständig hängivenhet räcker en kortare tid för att man ska nå långt. Här uppmuntrade Sifu Gregorz oss också att inte pressa oss själva för hårt, känner vi oss trötta eller omotiverade ska vi inte tvinga oss till det ena eller andra utan ta det lugnare – men det lilla vi gör ska ändå vara fokuserat. Än en gång drog jag paralleller till Islam. I “Adabu Salat” (Discplinen i bönen) skriver Imam Khomeini en rad frågor där han undrar varför vi muslimer spenderar 40-50 år i bön, koranläsning och dyrkan utan att få tag på några högre andliga stationer. Han menar att 40-50 år av dyrkan är gott och väl för att man ska slita itu materialismens slöja och uppleva den andliga dimensionen men eftersom vi vanliga inte gör det antyder det på att vår dyrkan varit ofokuserad och omotiverad. Inte nog med det så saknar vi en grundläggande förståelse i varför vi gör saker och ting och vad de innebär.
Med den teorin i bakgrunden har jag därför blivit fast beslutsam att gå stenhårt in i allt jag gör, annars slösar jag bara bort min tid. En viktig punkt att lägga till här som jag lärt mig ur personlig erfarnhet är att inte tvinga sig själv till det, för det släcker motivationen lika snabbt som en orkan släcker ett ljus. Känner man inte för det får man antingen variera handlingen, kombinera den med något annat, göra den med avskalad eller om man verkligen inte har lust att helt enkelt inte göra den. Jag har lärt mig att tvång endast leder till två svarta hål: förlust av motivation samt dogma (att man fastnar i ritualer och tappar själen).
Jag skulle vilja avsluta med att beskriva Sifu Gregorz karaktär lite för den var helt underbar. Han log konstant och skämtade, under träningen var han riktigt hård (han bokstavligt talat sparkade in i vägen för att visa oss hur vi ska och inte ska göra. En knuff vi gjorde i formen var inte tillräckligt bra tyckte han så han gick fram till salens järndörr och visade hur man skulle göra vilket resulterade i att hela salen skakade av dunsten!!) men inte hård på ett obehagligt sätt eftersom han log hela tiden. Man ingjöts av en stor respekt samtidigt som han bjöd på sig själv och var riktigt jordnära. Detta i sin tur gjorde att man tog till sig allt han lärde ut. Under formträningen exempelvis blev jag komplimerad att ha god hållning vilket boostade mitt ego rejällt, haha! Skämt åsido så blev man extremt uppmuntrad av både komplimanger och kritik han gav för han gav det på ett sånt tilltalande sätt.
För att sumera det hela lärde jag mig inte endast Kung Fu och Qi Gong under helgen med Sifu Gregorz, jag lärde mig mentalitet, ödmjukhet, god karaktär, pedagogik, mentalitet och ja t.o.m Islam!