Lucifer i islamisk mystik

Lucifer, morgon stjärnan eller ljusbäraren, är den fallande ängeln i den kristna traditionen som ofta identifieras som Satan.

Nu mitt i natten när jag sökte efter svar på en fråga jag hade trillade jag över något väldigt intressant som jag läst för länge sedan, nämligen en tolkning av Lucifer/Iblis/Satan i islamisk mystik.

Joseph Campbell illustrerar annorlunda islamisk tolkning av Lucifers fall från Himlen där fallet egentligen utmärker Lucifers extrema kärlek till Gud:

En av de mest fantastiska bilder av kärlek som jag känner till är persisk – en mystisk persisk illustration av Satan som den mest lojala älskaren av Gud. Du har säkert hört om den gamla legenden där Gud skapade änglarna och beordrade dem att endast dyrka Honom. Men sedan när Han skapade människan beordrade Han dem att buga sig av vördnad inför den mest nobla av Hans skapelser. Lucifer vägrade dock för, som vi blir tillsagda, är pga. hans stolthet. Men enligt denna muslimska tolkning var det snarare pga. att han älskade och avgudade Gud så djupt och intensivt att han inte kunde tillåta sig själv att buga sig inför något annat, och för att han vägrade buga sig inför något som var av lägre rang än honom (ty han var skapad av eld, och människan av lera). Och det var för detta som han kastades in i helvetet, förbannad att existera där för evigt, borta från sin kärlek.

(Källa: Campbell, Joseph (1972). Myths To Live By (sid.148-149). A Condor Book: Souvenir Press (Educational & Academic) Ltd. ISBN: 0-285-64731-8)

Denna tolkning av den satanistiska revolten i Koranen ses av vissa mystiker, som exemeplvis Mansur Hallaj (i hans ‘Tawasin’), som ett förutbestämt scenario där Iblis/Satan spelar rollen som en tragisk och avundsjuk älskare som var oförmögen att se den gudomliga bilden i Adam och endast förmögen att se det yttre, och således var olydig mot den gudomliga ordern att buga sig. Hans vägran (enligt ‘Tawasin’) var pga. en felaktig föreställning av Guds unikhet och pga. hans vägran att lämna sig själv till Gud av kärlek. Hallaj kritiserar renheten i Iblis avgudan. I en text om mystik sammanställd av Dr. Javad Nurbakhsh, ledare för Nematullahi Sufi ordern, har passager från gnostiska texter samlats om denna tolkning tillsammans med många fler intressanta synvinklar om Satan (Exakt bokreferens för de som önskar läsa mera är: Nurbakhsh, Javad. The Great Satan ‘Eblis.’ KNP, 1999. ISBN 0933546238).

Inayat Khan, en annan framträdande inom mystik i kontemporär tid (dog 2004), lärde att “Luciferiskt ljus” är ljus som har skilts från den gudomliga källan och är således associerat med det lockande falska ljuset från det lägre egot, som lurar människan till egocentrisk villfarelse. I denna lära representerar Lucifer vad mystiken kallar “Nafs”, dvs. egot.

Det är intressant hur mycket gemensam symbolism det finns i de olika antika och heliga skrifterna. Kan detta vara ett tecken för att ursprunget är samma, även om mycket kan ha förvanskats i många skrifter med tidens lopp?