Ett möte med Lars Vilks

Profet Muhammad(S) är mänsklighetens fulländade pärla. Han symboliserar vägen till den absolut högsta toppen som en människa kan nå. Det är i hans fotspår som vi kan nå fullkomlighet och bli sanna människor. Och när dessa rondellåsnor försöker skjuta pilar mot honom är det inte endast hans person de försöker skada utan de trampar även medvetet på de högsta värderingarna och idealen som en muslim har. Enligt mänskliga rättigheter har alla människor lika värde men att nedgradera den perfekta människan till ett djur är inga som helst problem.

Efter att ha sagt detta vill jag slutligen berätta något för er som hände mig i mitten av Shahr Ramadhan, nära Imam Hassan al-Mujtabas(A) födelsedag. Endast min familj vet om detta för jag ville spara händelsen och berätta den för första gången för er mina syskon. Jag var på väg till universitetet och väntade på en broder i tågstationen. En meter framför mig ser jag helt plötsligt att Lars Vilks, som ritade de senaste bilderna, stod och irrade omkring. Jag iakttog honom och insåg att ja, det är verkligen Vilks. Vad skulle du gjort i en sådan situation?
Jag greps i alla fall i den sekunden greps av många känslor varav vrede och smärta dominerade och jag tänkte vad jag ska göra. De alternativ jag hade i tankarna var: att döda honom, att misshandla honom, att inte göra något alls eller att gå fram och prata med honom.

De första två alternativen uteslöt jag då jag tänkte att om jag skulle göra något sådant skulle pressen på och förföljelsen av muslimer att öka markant och jag skulle vara ansvarig för detta. Dessutom har västvärlden mestadels sett våld, hot och aggressivitet från muslimer och den bilden ville jag inte stärka.

TILLÄGG EFTER EN DEL SKRIVERIER I MEDIA: Jag är inte den våldsamma typen utan föredrar dialog eller tystnad framför fysiskt agerande. Att tanken kom var en naturlig konsekvens av all uppståndelse i media, men det bör betonas att det enbart var en tanke som försvann lika omedelbart som den kom. Att vissa skrivit om denna händelse och försökt framställa mig som en hotfull aggressiv övergripare är enbart sorgligt och att ta saker och ting helt utanför dess sammanhang. Ett blogg är till för att beskriva sina tankar och känslor och dessa ska inte tas bokstavligt. När jag valde att skriva mina första känslor och tankar hade jag som avsikt att bestyrka att det går att välja diskussion före aggression, och jag hoppades att detta val skulle vara ett föredöme för andra muslimer som kan känna sig attackerade under sin vardag, att konfrontera och diskutera, för med intellektet och respekten kan många problem lösas. Mitt nästa möte med Lars Vilks illustrerar klart och tydligt min passion för dialog (inte våld): En resa med Lars Vilks

Att inte göra något var också uteslutet då det är min plikt som muslim att stå upp för sanning och rättvisa.
Så det enda som var kvar att göra var att gå fram och prata med honom. Men vad ska jag säga?
Jag ville inte dra upp det vanliga att vi muslimer är kränkta och sårade som han redan har hört alltför många gånger, och som dessutom skulle framställa oss som svaga som inte kan bemöta kritik och angrepp. Jag ville säga något som inte gick att säga emot och som samtidigt inte hade sagts av andra förut. Efter någon minut kom brodern jag väntade på och samtidigt höll Vilks på att köpa en biljett i biljettautomaten. Jag förklarade situationen för brodern som först ville hoppa på honom men jag sade till han att lugna sig och följa med mig istället och ta ett snack med honom.

Vi ställde oss en halvmeter bredvid honom och väntade på att han skulle bli klar, och det syntes att han kände vår närvaro. Han vände sig om, mötte vår blick och jag frågade om han var Lars Vilks. Han tittade på oss väldigt nervöst och efter några sekunder smådarrade fram, “Eh, ja-aa det är jag”. Jag sade då att jag ville kommentera hans ritningar på Profet Muhammad(S) och undrade om det gick bra, vilket det gick. Jag presenterade mig själv och brodern bredvid mig och då jag märkte att Vilks var kraftigt obekväm och väldigt rädd kände jag att jag var tvungen och lugna honom och sade att vi båda är muslimer men vi endast vi prata med dig, inget annat så du behöver inte vara rädd. Trots att han var ett huvud längre än mig har jag nog aldrig sett någon så rädd för mig i hela mitt liv förut. Flera gånger var jag tvungen att upprepa att vi endast ville prata och att du inte behöver vara rädd för att lugna honom. Hur som helst inledde jag med att ställa frågan, “När Ahmadinejad ifrågasatte Förintelsen och Iran anordnade en utställning för karikatyrer över Förintelsen fördömes detta hård av västvärlden, men när du gjorde dina bilder försvarades dessa som yttrandefrihet och dessutom var en av argumenten att Sverige har sina lagar och ingen utanför Sverige ska få lägga sig i vad vi gör inom Sverige. Är inte detta dubbelmoral? Om muslimer utanför Sverige inte ska få lägga sig i vad som publiceras i Sverige så ska väl folk utanför Iran inte heller få lägga sig i vad som publiceras i Iran? Antingen skall alla parter få förnedra varandra eller så ska ingen få det.”
Vilks svar på detta var en bekräftelse och han sade, “Ja det stämmer och Irans utställning var egentligen en parodi på just yttrandefriheten” (och alltså inte Förintelsen).

Jag frågade sedan, “Om du verkligen vill upprättahålla yttrandefriheten som du hävdar skulle du då kunna göra förnedrande bilder av exempelvis saker som judar anser heligt? Skulle någon kunna framställa sådana bilder?”
Och hans svar till detta var mycket intressant. Lyssna på detta, han sade, “Det är inte lika lätt. Jag känner personer som har gjort förnedrande bilder av judar och Förintelsen som svar på mina teckningar men ingen av dessa får någon publicitet eller uppmärksamhet.”
Vilks säger alltså indirekt att medan vissa angrepp blossas upp av median tystas andra aktivt och medvetet så de varken syns eller hörs, och därför inte heller existerar för massorna. Så, vart tog yttrandefriheten vägen?!
Diskussionen fortsatte en stund till och sedan var Vilks tvungen att springa så han sade, “Jag skulle vilja tacka er för att ni visade mig sådan respekt och framförde sådana starka argument. Jag har endast bemöts av våld och hot sedan jag gjorde bilderna och vad jag egentligen ville uppnå var en dialog likt denna.” Han tog sedan farväl och det kändes verkligen som vi hade berört honom en smula i alla fall.

Jag och brodern diskuterade detta sedan vad som hade hänt och om det var korrekt att ha visat han den nivå av respekt vi gjorde. Vi mindes då med vilken respekt Profeten(S) hade bemött de motståndare som hade förnedrat och kastat sopor på honom, en respekt som sedan ledde till att de tänkte om och konverterade, och vi insåg då att vi nog hade gjort det bästa av situationen för att representera Profeten(S).