Vem kommer till Paradiset?

I Hans Höga Namn

I en diskussion på NoorIslam.net kom en väldigt bra fråga upp som jag tror alla har nytta av att reflektera över. Frågan lyder enligt följande:

En man som är infödd muslim, men inte praktiserande eller troende, men som sakt muslim ändå.
Han kanske dricker alkohol, byter brudar som varje vecka, krigar, dödar , är elak mot människor, djur och natur mm

Kommer han till paradiset ändå bara för att han är muslim?

En annan man som inte är muslim, men som omedvetet lever på ett islamskt sätt.
Han är god och ägnar sitt liv åt att hjälpa människor, han sprider förståelse och kärlek, ja, är allmänt god.

Kommer han till helvetet bara för att han inte är muslim?

Och personer som kanske inte gör allt som dom ovannämnda gör, men ändå är så att man kan se att deras goda/dåliga handlingar väger över, är inte det viktigare än om den är kallar sig muslim då?

(NoorIslam.net Forum >> Allmänna diskussioner >> Vem kommer till paradiset?)

En väldigt intressant och bra fråga som jag tror många trillat över någon gång i sin andliga resa, speciellt i begynnelsen (något jag gjorde i alla fall). Jag kan inte så mycket men den lilla bit filosofi som Islam har att säga om denna fråga verkar förnuftigt och som jag tänkte dela med mig till dig med hopp om att den tilltalar dig.

Först och främst vill jag säga att vara infödd muslim räcker inte för enligt Profet Muhammad(S) är alla infödda muslimer: “Alla är födda som muslimer men det är föräldrarna som gör barnen till kristna eller judar.”

Nu kanske föräldrarna är muslimer men ändock räcker inte detta. Det är extremt viktigt för alla att någon gång ta avstånd från allt; rent teoretiskt att gå ut ur islam och sedan medvetet och aktivt baserat på övertygelse ta till sig den och välja att låta den ta över hela ens hjärta (en form av konfirmation skulle man kunna kallade det men baserat på andligt uppvakande och inte tom ritual).

Hur som helst: Det kan vara en muslim som är en dåligt praktiserande muslim, men ändock en försökande och strävande muslim som någonstans i sitt hjärta har en gnutta tro och hopp på Guds nåd och förlåtelse. En sådan muslim måste först och främst renas från sina synder. Rening görs antingen genom sann ånger (inte skvättande av krokodil tårar) eller genom gudomlig bestraffning (problem, svårigheter, sjukdom, förlust av egendom etc etc). Det är som den periska mystikern och poeten Rumi sade: “Guld måste brännas i eld för att poleras och bli vackert!”.

Reningen/Straffet är givetvis i propotion med hur pass mycket man syndat. Ingen oren får stiga in i Paradiset så är man inte ren när man lämnat denna värld måste man göras det i nästa. Skillnaden är att i nästa värld accepteras inte ånger längre (man har mist chansen så att säga) utan man kommer straffas ända fram till Domedagen i den andliga världen (Barzakh). Är man fortfarande inte ren kommer man kastas in i infernot av Guds vrede i en lång tid. Profeten(S) säger dock, “Har men så lite tro som ett senapskorn kommer man ändå slutligen till Paradiset”. Dvs. efter alla de kanske miljontals år man straffats, om man verkligen var god innerst inne når man slutligen evig salighet i Paradiset.

Nu till icke-muslimen. Icke-muslimen har varit en god praktiserande människa men han förkastar all tro på livet efter detta. Gud är rättvis och kommer skänka denna person överflödiga belöningar men eftersom personen själv har valt att inte tro på nästa liv utan begränsa sitt liv till detta kommer han få alla belöningar här, fri från straff, och leva som ett Paradis, medan straffet väntar till nästa liv.

Orsaken är simpel: icke-muslimen har själv valt att inte tro på nästa värld medan muslimen inte har stängt den dörren. Det är alltså människans val – och Gud uppfyller människans önskan.

Observera att detta gäller en som fått Islam presenterat för sig på ett korrekt sätt men förnekat det (dvs. innerst inne vetat att det finns någon sanning i detta men av den ena eller andra anledningen förkastat det).

Slutligen vill jag säga, baserat på både personlig erfarenhet och efterforskningar, att en verkligen god icke-muslim med ren själ kommer utan minsta tvivel att acceptera Islam helhjärtat OM hon får det presenterat på rätt sätt i dess rätta form med dess rätta filosofi. Jag är övertygad om att Islams ansikte är så vackert att t.o.m den blinde kan se en stråle av dess skönhet – men det krävs en stark, öppensinnad och uppoffrande själ som är villig att ta den till sig och inte förkasta den pga. det ansvar som den medför.

Hoppas detta hjälpte en smula på vägen!