300 – Ett spektakulärt nederlag

Jag såg filmen 300 på premiären och den var både en av de bättre filmer jag sett och samtidigt en av de sämre, beroende från vilket perspektiv filmen ses.

Om man lägger det politiska åt sidan och tittar strikt på själva filmen tycker jag den väldigt konstnärligt gjord för sin klass. Krigsscenerna är magnifika, zoomen och slow-motion kommer precis där den ska och special effekterna är varken för få eller för många. Det är inte torra “vanliga” krigsscener som andra filmer (Troy, King Arthur etc etc) utan dom är hängivet gjorda för att bli vackra, tycker jag.
Jag tycker även skådespelarinsatserna var bra gjorda. Störst eloge måste gå till personen som spelade Kung Leonidas som verkligen kunde leva upp till en stark och vis kung som lever för sitt folk. Hans mäktiga röst och visa agerande samt vackra skägg gjorde han till en medryckande och stark gestalt som vann i alla fall mina känslor. Sista natten innan det stora slaget gick mina tankar mycket starkt till Ashura, som har många liknelser med 300 där 72 hjältar kämpade mot 30’000 och fick möta samma öde, men som senare ledde till seger för resten.
Beröm måste även ges till drottningen som inte var en snyftande fjortis utan en stark kvinna som fyllde sin man med inspiration och motivation att kämpa för vad hans hjärta ansåg rätt, något som jag tyckte mycket om.

Detta var som sagt om man fullständigt blundar åt de ständigt framträdande budskapet mellan raderna och granskar 300 strikt som en film. Men om man vill se till själva budskapet var filmen bland de värsta och sämsta propaganda filmer jag sett. Gång på gång poängterades det, “Attackera fienden för att försvara friheten, försvara förnuftet mot mysticismen, upprätta rättvisa mot förtrycket” etc etc. Samma skräp som USA:s regering försöker hälla över världen. Perserna framställdes som barbarer och mystiker medan spartanerna/grekerna framställdes som demokrater som styrdes av förnuftet och levde för friheten.

Jag måste säga att när jag första gången läste att Ahmadinejad indirekt hade kritiserat denna film ställde jag mig lite skeptisk till hans kommentar då jag tänkte att filmen trots allt är baserat på en historisk händelse och knappast att perserna på den tiden var så över “goda”, men nu när jag har sett den måste jag säga att jag instämmer till fullo med hans och andras kritik av 300.

För att göra en lång saga kort tycker jag att 300 var en väldigt underhållande och medryckande film; dock är den extremt farlig för de ovetande massorna som tillsammans med den amerikankska propagandan mot Iran säkert kommer få en totalt felaktig bild av verkligheten och i värsta fall dras med i ytterligare ett korståg in i mellanöstern.

Jag avslutar med följande artikel från tidningen City (publicerat 5/4-2007):

Krigspropaganda av värsta sort

Har ni undrat var Donald Rumsfeld tagit vägen? Försvarsministern som med iskyla och uppenbara lögner såg till att USA invaderade Irak måste ha ägnat tiden sedan han sparkades till att skriva manus till den här filmen. Kryddat med en estetik som ligger 1930-talets Leni Riefenstahl – Hitlers filmprimadonna nära – är “300″ bland de mest osannolikt hemska filmer jag sett. Och får filmer som John Waynes “De gröna baskrarnas” krigspropaganda att se ut som en fredsdans.

Jag letar är glimten, ironin eller något som ska krackelera Zack Znyders och Frank Millers berättelse om de otäcka, fula perserna (alla asiater) som i stora horder ska ta över världen. Mot dem står 300 vackert vita män med datoranimerade “sexpack” och andra muskler och skriker och hojtar och hugger huvudet av varenda ansiktslös fuling som kommer i deras väg.

Perserna leds av en man som säger sig vara Guden Daxos och han är gestaltad som en elak, degenererad homosexuell transa. Att dessa eviga massmordsscener med huvuden och blod sprutande åt alla håll (ofta följda av ett grekiskt skratt) är estetiskt närmast fullbordade, förändrarn inte faktum. “300″ är otäck skit.

Tyvärr har filmen blivit en amerikansk jättesuccé, fast den inte borde tilltala fler än hårdknackade SS-förband. Och de som vill få folk att skriva på inkallelseordern.

Henric Tiselius