Filosofin bakom kärleken och sorgen till Imam Husayn(A)

I Hans Höga Namn

Det finns ett tankesätt, västerländskt influenterat, som tyvärr har drabbat många av våra brödrar och systrar; och det gäller sorgescermonierna i Imam Husayns(A) namn, speciellt under Muharram och Ashura. Det är ju ocivilicerat och överdrivet att slå sig själv för någon som redan dött skulle man kunna tycka, eller?

Men det är en viktig fråga som tas upp och måste behandlas utförligt för att kunna förstås ordentligt.

Det är sant att hadither och Koranverser talar emot att sörja över en död och slå sig själv över denne. Ingen förnekar detta, men vi måste inse att det gäller inte Awliyah. Skillnaden är simpel; om vi förlorar vår förälder eller vän och sörjer över detta sörjer vi indirekt över Allahs vilja och vill tvärtemot den. Men det är inte därför vi sörjer Imam Husayn(A) och resten av Awliyah. Vissa säger att det räcker med att gråta men i verklighet är det ingen större skillnad mellan gråt och slag – man uttrycker samma sorg på två olika sätt bara, den ena lugnare den andre lite intensivare.

Detta är av ren kärlek till Awliyah och genom dem till Allah. Om vi inser att Imam Husayn(A) var en manifestation av Allahs vida nåd på jord – “Rahmat Allah al-Wasi’ah” – Allahs vida nåd som han kallas och att han var Allahs kärleksfulla ansikte i denna värld, förstår vi även hur Zaynab al-Kubrah(A) grät, slog sig över ansiktet och huvudet och förlorade medvetandet flertalet gånger efter händelsen i Karbala, vilket är ett välkänt faktum. Vidare var det även hon tillsammans med Imam Ali Zayn al-Abedin(A) som startade de första Majlis al-Azaa, sorgescermonier, för vad som hänt i Karbala när de återvände till Medinat al-Munawwarah.

Sanningen är att det var inte Imam Husayns(A) blod som färgade Karbalas öken, det var Allahs blod. De drog inte svärd mot Imam Husayn(A) och de halshögg inte Imam Husayn(A), de drog svärd mot självaste Allah och halshögg Gudahuvudet. Missförstå mig inte nu, jag är varken panteist eller polyteist, inte heller menar jag att Allah har en kropp!

I Imam Muhammad al-Baqirs(A) Ziyarat al-Ashura läser vi:

“Asalam o Alayka ya Thar Allah wa ibne Tharihi” som betyder:
“Frid vare med dig O Allahs blod och son till Hans blod”.

Detta innebär inte som vissa kanske skulle kunna tro att Allah har blod, kött, lemmar och kropp. Utan snarare att Imam Husayn(A) och resten av Awliyah(A) för den delen har nått sånna grader att hela deras väsen och existens är dränkt i det gudomliga havet. I deras vener rusar inte längre blod utan kärlek till Allah och genom denna kärlek har de blivit en våg på den gudomliga oceanen. Den persiska poeten och mystikern Jami skriver i en diktrad om Majnuns kärlek till Layla, “När kirurgen förde skalpellen mot Majnuns kropp grät Majnun ut – skär mig inte för jag fruktar att istället för blod kommer längtan till Layla att strömma ut!”

jag lever inte längre av egen ork
det är guden inom mig som lever
själen har somnat i en vaken kropp
himlarna och jorden är hans
koranen är hans, profeten tillhör honom
men vems är dessa ord jag yttrar?
det är hans vilja som styr min penna..
jag är blind, jag är död men jag går
det är hans ljus som glöder mina ögon
medan själen har blivit stearinet
som likt rinnande tårar smällt bort
mina kläder täcker en tom kropp
en tyst ensam tomhet
mina kläder täcker Gud, för jag finns inte
såra mig med tusen knivar
men Gud kommer strömma ut ur mina vener

När vi har insett allt detta och samtidigt får höra det fruktansvärda som hände Allahs älskade i Karbala börjar vi sörja, gråta och slå av smärta. Men det är inte personlig smärta; utan snarare gudomlig smärta. Vi gråter inte för personlig vinning, vi gråter för vi vet att alla de himmelska sfärerna är i sorg över vad som hänt. Hur kan vi kalla oss Imam Husayns(A) älskare när vi inte visar vilken intensiv kärlek vi bär till honom?! Att sant älska någon är att bli som den och genomgå vad den gjorde.

I Surah Yusuf står det att i längtan till sin son Profet Yusuf(A) grät Profet Yaqoob(A) tills han blev blind.

En hadith berättar att efter slaget vid Uhud när en av Profetens(S) kompanjoner fick reda på att Khalid bin Walid hade kastat en sten på Profetens(S) välsignade ansikte och krossat två av hans tänder tjöt han ut högt, tog tag i en sten och krossade sina egna tänder. När de frågade han varför han gjorde så svarade han, “Hur kan jag behålla mina tänder när min älskade Profet förlorade sina?”

Nu sitter vi här och vet hur Eufrats flod blev blod,
vi ser hur himlen blev röd vid Ali al-Ashgars(A) död!

Och sedan blir vi förvirrade, tvivlar och tycker det räcker med några tårar? Vad är det för kärlek?! När Layla dog och begravdes kastade Majnun sig på hennes grav och vägrade lämna den tills han dog där och begravdes över hennes grav! De dödar Allahs älskade på ett sett som historien aldrig beskådat och vi ska sitta tysta med några enstaka tårar för att verka mer civiliserade och inte så galna?

En mening har jag att säga bara; den som låter sitt intellekt styra vid kärlekens stund har inte dränkts i kärlek! Det är Mustahab att äta och dricka minimalt under Ashura, bära svart, inte skratta osv osv, varför? För att genomgå vad ens älskade gjort. Att gråta eller slå sig på bröstet är inte i närheten av vad Imam Husayn(A) och Karbalas martyrer genomgick, men det är ett steg på vägen och så långt som Sharia tillåter. Därför säger Imam Khamenei(HA) i ett svar på en fråga som jag skickade till hans kontor angående sörjande under Muharram följande: “Att slå sig på bröstet är tillåtet såvida det inte skadar ens hälsa avsevärt eller förnedrar ens rättskola (madhhab).”

Det tål dock nämnas att Tatbir; att skära sig med svärd, knivar och rakblad är en helt annan diskussion och räknas inte hit inte heller det jag syftar på!

Slutligen vill jag säga att Ashura är ett tillfälle för oss att ladda våra hjärtan, fylla dem med kärlek och ge dem en revolutionär glöd så vi kan aktivera oss mot förtrycket som pågår runt om i världen. Det är just därför fiender till den Sanna Islam genom tider fört ett propagandakrig för att ingjuta tvivel i oss att vår sörjande är fel och haram; för det vet att det är just genom konceptet med Ashura som vi får makten att förändra världen!

“Låt Ashura sörjescermonier hållas till minne av de nobla och förtrycktas Mästare (Imam Husayn(A)) med fler deltagare och större prakt för dessa cermonier markerar kunnandets seger över ignorans, rättvisans seger över tyranni, tilitets seger över svek och det Islamiska styrets seger över Taghoot (de onda makterna). Låt Ashuras blodstänkta flaggor höjas allt högre och högre som en symbol för kommandet av den dagen då de förtryckta får sin hämd.” (Imam Khumayni(A))