Att låta begränsande ord beskriva Gud känns som ett brott, så det enda, bästa och mest korrekta sättet att definiera denna övermakt är genom att låta Han beskriva Sig Själv genom Koranen och dess förkunnare, främst profet Muhammed och de utvalda bland hans familj. En del människor föreställer sig Gud som en gubbe på moln men Islam förkastar detta och säger istället att Han är evig och oändlig. Att något är evigt innebär bl.a. att det ligger bortom fysikens lagar, tid, plats och rum. Många Koranverser antyder Guds oändliga evighet, bl.a. ”Han är den Förste och den Siste; Han är den Uppenbare och den Dolde…” (57:3) och ”Öst och väst tillhör Gud och vart ni än vänder er [finner ni] Guds anlete. Gud når överallt och Han vet allt.” (2:115). Att vara evig är ett attribut som i sig besvarar många funderingar kring Guds väsen. Eftersom Gud är obegränsad kan Han inte ha någon materiell kropp eller vara ett konkret ting som infinner sig på en viss plats vid en viss tidpunkt. Att något är transcendent betyder att det ligger bortom gränsen av vad som kan uppfattas med sinnena eller förnuftet, och det är precis vad Gud är vars natur överskrider allt skapat. Imam Jafar Sadiq (en av profet Muhammeds ättlingar och den mest lärda under 700-talet) säger att ”Gud är större” (Allahu akbar) inte endast innebär större än alla existerande ting, utan även större än varje tanke man skulle få om Honom (1). Guds transcendens ligger alltså inte bara på det konkreta planet, utan även på det abstrakta där Han är bortom varje tanke om Honom.

Om de religiösa skrifterna beskådas med filosofins ögon, inser man att Gud är den rena och absoluta existensen i dess fulländade form som allt existerande flödar från och beror av. Martyr Ayatollah Baqir as-Sadr, en av 1900-talets främsta Islamiska tänkarna, beskriver detta i följande ordalag när han lägger fram filosofiska bevis för Guds existens: ”Den andra principen slår fast att vid olika grader av möjlighet, fulländning och perfektion kan det mindre möjliga, mindre fulländade och mindre perfekta aldrig ge upphov till det som står högre än det självt. Temperatur, kunskap och ljus förekommer i olika grader av intensitet och perfektion. Det är omöjligt för en högre temperatur att framspringa ur en lägre än den själv. Det är likaså omöjligt för en person att lära sig god engelska av någon, som själv har ringa eller ingen kunskap i detta språk. Inte heller är det möjligt för en svag ljuskälla att ge upphov till ett starkare ljus än den själv.” (2)

Mullah Sadra, återupplivaren av filosofi i Iran under 1600-talet och även grundaren av en egen skola som förenade olika filosofier, däribland gnostisk (kunskapen om jaget) teori samt Aristoteles lära, i ett tankesätt som han kallade ”metafilosofi”, menade att Guds väsen är existens, och utan existens kan inget existerande finnas (3). Ett av de gudomliga namnen för Gud är ”den Levande” (2:255), som även kan ses som att Han är liv, och inget levande kan ju leva om inte ”liv” finns. ”Liv” och ”existens” är synonymer som antyder samma sak. För att förklara Mullah Sadras teori om Guds väsen drar den välkände Imam Khumayni, den förra andliga ledaren till Islamiska Republiken i Iran som erkänts som den främste i gnosticism och filosofi under den senare delen av sitt liv (avled 1989), en liknelse med havet och vågorna, som kanske är den bästa liknelsen för att förstå Mullah Sadras teori. Havets vågor är inte skilda från havet själv, men havet är inte vågorna fastän vågorna är havet. När havet vibrerar reser sig vågorna i den. Under det ögonblicket verkar havet och vågorna vara separata från varandra, men vågorna är bara ett temporärt fenomen och förenas sen med havet igen. Vågorna existerar alltså inte självständigt. Imam Khumaynis liknelse går ut på att allt skapat är likt en våg. Dock avslutar han med att nämna att även denna allegori har sina brister då ingen liknelse kan ordentligt illustrera förhållandet mellan Gud och Hans skapelse (4).

En brist som jag personligen ser i denna liknelse är att havet som är skapat och styrs av naturens lagar inte kan jämföras med Gud som överskrider naturen. Men om man bortser från den detaljen och istället tänker sig en fantasivärld där ett strandlöst hav finns som inte påverkas av yttre faktorer, uppfyller liknelsen ändå sin uppgift att på enklaste sätt förklara Mullah Sadras teori.

Allt detta sammanfattas elegant i det 112 kapitlet i Koranen, al-Ikhlas (den rena tron):

I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn!
Säg: ”Han är Gud – En”,
Gud den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror.
Han har inte avlat och inte blivit avlad,
Och ingen finns som kan liknas vid Honom.”

Källförteckning

(1) Kulayni, M. (Årtal saknas!). Kitab al-Kafi. Del 3 (Boken om Guds enhet). 2004-07-04. http://www.al-shia.com/html/eng/books/hadith/al-kafi/part3/index.htm.

(2) as-Sadr, M. B. (Årtal saknas!). Uppenbararen – Budbäraren – Budskapet. Islamic Propogation Organization. 70 sidor. s. 33.

(3) Sadra, M. 1992.The Metaphysics of Mulla Sadra. The Society for the Study of Islamic Philosophy and Science (SSIPS). 88 sidor.

(4) Tabatabai, M.H, Mutaheri, M & Khumayni, R. M. (Årtal saknas!). Light Within Me. Ansariyan Publications. 200 sidor. s. 164-165