Mawlana Jalal al-Din Rumi, geniet bakom en uppsjö av persiska dikter, föddes år 1207 i Balkan, som nuvarande ligger inom Afghanistans gränser, och dog år 1273 i Konya, Turkiet. Hans fader, Baha al-Din Valad, var en aktad gudsman som vunnit ett gott anseende i de religiösa kretsarna. Rumi följde i sin faders fotspår och blev själv vid 37 års ålder en respektabel teolog och domare. Bland folket hade han ryktet som en from och strikt religiös man, ända tills han stötte på Shams al-Din från Tabriz. Shams var en gammal vandrande dervisch med grova kläder som hela sitt liv letat efter en sann själsfrände. Det första mötet var stjärnspäckat. Shams steg in genom Konyas statsportar och såg Rumi sitta i ett hörn med en bok i handen varpå han gick fram och ställde så pass djupa mystiska frågor att Rumi föll medvetslös till marken. I det ögonblicket dök Rumis själ in i mystikens hav och när han vaknade hade han blivit en helt ny människa. Om denna händelse brukade Rumi själv senare säga, ”Vad jag en gång trodde vad Gud, såg jag den dagen som en människa”. Nicholson skriver i sin ”Rumi, Poet and Mystic”, ”Jalal al-Din såg i främlingen den där perfekta bilden av den gudomligt Älskade som han länge hade sökt”.

Mötet med Shams al-Din gjorde att Rumi tog av sig de ärofyllda teologkläderna och svepte istället in sig i dervischernas mantel. Han lämnade den höga post han besatt i staden och flydde istället med Shams al-Din till grottorna i stadens utkanter där de drog sig tillbaka i en långvarig andlig reträtt. Men avundsjukan hos Rumis lärjungar drev dem till att slutligen röva bort Shams al-Din efter ett par års nära umgänge. Denna tid kanske var den hittills svåraste perioden under Rumis liv där han spenderade dagarna i längtan och sorg. Det var då Rumi författade sitt första diktverk, Mathnawi, som är en enda lång dikt uppdelad i olika sektioner. Var gång Rumis känslor flödade över rann det söt poesi från hans tunga som hans skribent Hosham var kvick i att fånga upp och skriva ner. Senare dedicerade Rumi sin Mathnawi till Hosham. Efter flera månader återvände dock Shams al-Din till Konya och kärleken mellan de två vännerna började åter flamma vilt. Än en gång drog de sig tillbaka och försjönk tillsammans i ett djupt transtillstånd där de kontemplerade över mystiska sanningar. Men hatet hos lärjungarna fick dem denna gång att mörda Shams al-Din. Mordet på Shams fick äntligen Rumi att nå förening med Gud och han sörjde inte längre Shams frånvaro ty nu levde Shams vidare i hans hjärta. Den västerländske professorn Coleman Barks i sin ”the Illuminated Rumi” kommenterar om Shams död, ”Kroppen försvann. Rumi vandrade i månader – bedrövad av förnekelse över att hans kompanjon verkligen var borta. En dag i Damaskus insåg han att det inte längre behövdes något sökande. Shams var med honom, i honom. Rumi förkroppsligade vänskapen. Med denna slutliga upplysning började han sjunga spontan poesi av sådan skönhet och perfektion att den nu är älskad och vördad världen över som uppenbarelse.”
Det är poesin från denna period och fram till Rumis död som samlats i Divan-e-Shams. Divan-e-Shams är en diktsamling till Shams al-Dins ära innehållande över 45´000 verser.

Likt månen sken Shams al-Din från Tabriz,
Nej, glöm månen! Det ansiktet sätter månen i skuggan. (Dikt 53) [1]

Om man ska finna en röd tråd genom hela verket som knyter samman alla dikter är det utan tvivel kärlek till Gud. Det är Guds kärlek som är det bakomliggande konceptet till Rumis poesi. Varje dikt brukar ha sitt eget tema, oftast en viss aspekt av den andliga resan till Gud som Rumi försöker belysa. Kärlek, längtan, smärta och andlig extas torde vara de ämnen som mest genomsyrar Rumis dikter.

Igår natt svor jag på nytt, jag svår vid ditt liv,
att jag aldrig ska vända bort blicken från ditt ansikte,
om Du hugger med svärdet, kommer jag inte vända mig från Dig.
Jag kommer inte söka botemedel från någon annan,
för min smärta är från separation från Dig. (Dikt 191)

Poeten har även en enastående talang i att framföra teologiska argument i sina diktverser. Med ord som kommer från hjärtat och går till hjärtat lyckas han förklara filosofiska problem som annars är svårbegripliga. Det som gör Rumis poesi unik är att han förmår förena teologi, filosofi och visdom med passion, galenskap och kärlek och presentera det genom sina dikter. Hans dikter är alltså inte som de flesta andra som endast förmedlar hjärtats känslor utan han låter även intellektet få tala vilket gör dikterna oerhört lärorika och bjuder ens psyke att tänka och se på ett helt nytt sätt.

Det är genom ödmjukhet som vatten vinner eld,
för eld står upp medan vatten håller sig lågt.
När läppen är tyst, har hjärtat hundra tungor;
var tyst – hur länge, hur länge önskar du testa Honom? (Dikt 111)

Eftersom Rumi är en mystiker av hög grad präglas även hans poesi av mystik. Han låter själen uttrycka sig vilket dock emellanåt gör att det kan bli ytterst svårbegripligt då det ibland inte är mer än spontana yttranden under stark extas. Han är konsekvent i sitt tanksätt och har en tendens att upprepa sig just för att hans ord ska bli förstådda. Även om språket han använder sig av är påverkat litterärt är det för det mesta ett vardagligt språk. Rumi använder främst två instrument för att förvandla sin lyrik till ljuvlig poetisk musik. Det ena är noggrant avstämda diktrader och rim vilket formar diktens yttre. Versmåttet på dikterna är antingen rim på varannan rad eller en ghasel. Det bör nämnas dock att dikternas yttre skönhet är svår att se om de inte läses på original språket, dvs. persiska. Det andra är en mångfald av metaforer och liknelser som blåser in liv och mening i diktens inre. Dikterna är alltså eleganta både på utsidan och insidan vilket gör dem till ett mästervärk.

Otro har klätt sig i svarta plagg – Muhammads ljus har anlänt. (Dikt 113)

Arberry i ”Mystical Poems of Rumi” kommenterar, ”I Rumi stöter vi på en av världens största poeter. I djupsinnighet, bildlig kreativitet och triumferande behärskning av språket står han ut som det högsta geniet av Islamisk mystik.”

Min vers liknar Egyptens bröd,
natten passerar och du kan inte äta den mer.
Sluka den ögonblicket den är färsk,
innan dammet lägger sig över den.
Dess plats är hjärtats varma klimat,
i denna värld dör den av kyla.
Som en fisk skakade den omedelbart på torr land,
ännu ett ögonblick och du ser den kall.
Även om du äter den och föreställer dig den färsk,
är det nödvändigt att trolla fram många bilder.
Vad du dricker är egentligen din egen fantasi,
det är ingen gammal saga min goda man. (Dikt 125)

[1] Diktexemplen översatta från ”Mystical Poems of Rumi – Selection Poems 1-400”, översatta av A.J. Arberry