Ett filosofiarbete gjort i gymnasiet.

Guds existens är något som både fascinerat och förbryllat människans intellekt sedan urminnes tider. Vid sidan om människan har det alltid funnits närvaron av en högre existens som människan kan vända sig till i vått och torrt. I takt med att människans förnuft har mognat har även hennes förmåga att på ett logiskt sätt argumentera för eller emot Guds existens nått nya höjder. Under den Islamiska civilisationens högtid analyserade de muslimska filosoferna den grekiska filosofin och dess framträdande personligheter och tog den sedan till en helt ny nivå där många gåtor och intellektuella mysterium löstes eller bearbetades, däribland Guds existens och livets mening. Grunden för den Islamiska filosofin lades där ett helt nytt tankesätt formades. Med tiden blomstrade denna filosofi allt mer och allt starkare argument lades fram för Guds existens. Den Islamiska filosofin var även en visdomskälla för västvärlden som hämtade många av sina idéer och tankar därifrån.
Syftet med denna artikel är att beskriva några av de argument som lagts fram för Guds existens inom Islamisk filosofi och sedan dra en personlig reflektion över huruvida dessa argument är starka nog att övertyga en om Guds existens.

Kausalprincipen och den första orsaken

Ett av de vanligaste argumenten för att bevisa Guds existens är kausalprincipen. Den innebär att all verkan har en orsak. Om en kula, A, träffar en annan kula, B, och får den att börja röra sig är A orsaken till B:s rörelse. Detta är en princip som alla känner till instinktivt utan att behöva kontemplera över. Ayatollah Muhammad Baqir as-Sadr, en av 1900-talets främsta Islamiska tänkarna och filosofer, i sin ”Uppenbararen, budbäraren – budskapet” ger ett exempel på ett filosofiskt bevis för Guds existens som stödjer sig på tre principer, varav den första är just kausalprincipen.
Den andra principen kretsar även kring kausalprincipen men på ett djupare plan som fastställer att det finns olika grader av perfektion där något av mindre perfektion aldrig kan orsaka en högre perfektion än sig själv. Ett ljus kan omöjligt ge upphov till ett starkare ljus än sig själv. Likaså kan en person inte lära sig kinesiska från någon som endast kan ett fåtal ord och fraser. För att citera Baqir as-Sadr, ” Den kvantitativa ökningen kan inte åstadkommas av någon som inte själv har kvantiteten.”
Den tredje och sista principen för att fullborda beviset innebär att materia ständigt utvecklas. I universum har materian otaliga former, den ena mer avancerad än den andra. Allt, från en liten livlös partikel till den avancerade människan, består ju trots allt av materia som uppnått olika nivåer. I ett stadium existerade inget liv men vid en annan kom den till, vilket bör bevisa att materia ideligen förändras och utvecklas. Även Aristoteles filosofi och Darwins evolutionsteori bygger på denna princip att materia uppnår olika ”existensnivåer”.
Baqir as-Sadr sammanfattar de tre principerna i följande lista:

1. Varje verkan har en orsak.
2. Det lägre kan inte vara upphov till något högre än sig självt, om vi tänker på existensnivåer.
3. Mångfalden av existensnivåer i universum och mångfalden av former är kvalitativa.

Han argumenterar sedan om huruvida materian själv är ursprunget till hela universum och allt liv (som vissa menar). Materia i sig själv är något livlöst som saknar tanke, känsla och intellekt. Om materia skulle ha varit ursprunget till allt liv, däribland människan, skulle detta motsäga den andra principen. Detta ty människan är kanske det mest avancerade liv i universum vars existens består av liv, tanke och intellekt. Hur kan då materia med de egenskaper den har vara orsaken till människans existens?
En tanke som slog mig efter att ha funderat över Baqir as-Sadrs bevis var att något som har en början måste även ha ett slut. Om materia ständigt utvecklas måste den ha en ”startpunkt” som den utvecklas ifrån. Frågan är då vad som fanns innan materia. Om man svarar ingenting eller vakuum skulle detta än en gång strida mot den andra principen i enlighet med Baqir as-Sadrs argument.

Slutsatsen som Baqir as-Sadr slutligen drar, i enlighet med de tre principerna, är att källan till hela skapelsen är Gud. Gud, som inte är materiell och därför inte genomgår förändring, är den perfekta och absoluta existens som allt annat flödar från och beror av. Eftersom Gud inte består av materia är Han inte heller begränsad till fysikens lagar; tid, plats och rum, och passar på så vis in som den första orsaken till allt existerande.

Burhan al-Siddiqin – ”De sannfärdigas bevis”

”Den första orsaken” argumentet må vara starkt för att påvisa Guds existens, men även den har sina brister och skapar nog fler frågor och tankar än vad den ger svar. Man kan fråga sig varför den första orsaken är den första orsaken och varför den nödvändigtvis måste vara Gud och inte någon annan existens. Vidare kanske man undrar varför universum inte kan ha funnits utan en orsak? En ännu djupare fråga kanske är varför Gud kan existera utan en orsak medan detta inte gäller andra entiteter. Frågor likt dessa har yttrats av stora västerländska filosofer som t.ex. Hegel, Kant och Spencer. För att citera Spencer, ”Problemet är att på ena sidan söker det mänskliga intellektet en orsak för varje ting; och på andra sidan förkastar den både den onda cirkeln och den oändliga återgången. Den hittar inte en icke-orsakad orsak inte heller är den kapabel att förstå något sådant. Därför när en präst säger till ett barn att Gud skapade världen, svarar barnet genom att fråga, ’Vem skapade Gud?’”
Frågan om vad som orsakade den första orsaken, eller vem som skapade Gud, är en fråga som kört den västerländska filosofin i diket där inget ordentligt svar kunnats ges.

För att lösa detta dilemma har den Islamiska filosofins pionjärer presenterat ”Burhan al-Siddiqin”, de sannfärdigas bevis. För enkelhetens skull har jag valt att introducera detta argument i enlighet med Mullah Sadras filosofi, trots att andra stora muslimska filosofer som t.ex.. ibn Sina (Avicenna) också har formulerat ”Burhan al-Siddiqin” i liknande ordalag.
Sadr al-Din Muhammad al-Shirazi (1571/2–1649), känd som Mullah Sadra, är kanske den största filosofen de senaste 400-åren som revolutionerat den Islamiska filosofin att tänka i helt nya banor. Han återupplivade filosofin i Iran under 1600-talet och grundade även en egen skola där han förenade olika filosofier, däribland gnostisk (kunskapen om jaget) teori samt Aristotelisk lära, i ett tankesätt som han kallade ”metafilosofi”. Anledningen till att jag valt Mullah Sadras filosofi är att han var bland de senare filosoferna (jämför t.ex. med ibn Sina som levde på 1000-talet) och kunde därför tränga ännu djupare in i olika tings verklighet och lägga fram ännu solidare argument.
”Kitab al-Masha’er” (The Metaphysics of Mullah Sadra) är en avhandling där Mullah Sadra till fullo presenterat ”Burhan al-Siddiqin”, men då denna är ytterst svår att förstå för ett otränad intellekt, stödjer jag mig även på den stora nutida filosofen ayatollah Mutaheris ”The Causes Responsible for Materialist tendencies in the West”, som förklarar ”Burhan al-Siddiqin” på ett plan där även den oerfarne läsaren kan förstå, för att redogöra om detta argument.

Burhan al-Siddiqin är ett argument som stödjer sig på en filosofisk förståelse av Guds väsen. För att förstå detta argument bör kanske skillnaden mellan essens och existens klargöras, så inga språkliga missförstånd sker. Essens är vad ett ting är, dvs. dess väsen. T.ex. ett päron eller en människa. Det finns alltså en mångfald av essenser. Päronet är inte en människa och en människa är inte ett päron. Päronets essens är begränsat till päronet och skiljer sig med andra ord från människans. Dock är alla pärons essens samma, precis som alla människors.
Existens å andra sidan är att ett ting är. Päronet är, precis som människan och allt annat är – det finns. Päronets existens skiljer alltså inte från människans då båda är, de finns, de existerar. Det finns inte multipla existenser som med essens. En annan skillnad är att medan existens är densamma i alla ting, kommer den i olika grader och perfektion (som nämnts under kausalprincipen).
Guds sanna väsen är att Han inte är något existerande, utan Han är Existens själv. Existens existerar i och av sig själv ty existens är dess essens, i enlighet med Aristoteles identitetslag som säger att ett ting är endast sig själv och inget annat. Den behöver med andra ord inget annat existerande som kan orsaka dess existens. Detta är kärnan i Burhan al-Siddiqin, att existens existerar. Och då Gud är den rena absoluta oändliga Existensen i dess fulländade form vore det absurt att säga att Gud inte existerar, då det skulle innebära att existens inte existerar. Från Gud strömmar sedan allt skapande som är ändlig existens och har inslag av icke-existens. Det vore ologiskt att attribuera en begränsning eller nivå av icke-existens till något som är ren absolut Existens. Således är Gud till skillnad från skapelsen unik i den mån att Hans väsen inte har inslag av icke-existens och behöver sålunda inte en utomstående orsak eller anledning för att finnas.
Detta innebär dock inte att allt som existerar är Gud. Vad som menas är att allt existerande beror på Existens, dvs. Gud. Förhållandet mellan Gud och skapelsen är alltså ytterst nära.
För att förklara Mullah Sadras teori om Guds väsen drar den välkände Imam Khumayni, den förra andliga ledaren till Islamiska Republiken i Iran som erkänts som en av eliten inom gnosticism och filosofi under den senare delen av sitt liv (avled 1989), en liknelse med havet och vågorna, som kanske är den bästa liknelsen för att förstå Mullah Sadras teori. Havets vågor är inte skilda från havet själv, men havet är inte vågorna fastän vågorna är havet. När havet vibrerar reser sig vågorna i den. Under det ögonblicket verkar havet och vågorna vara separata från varandra, men vågorna är bara ett temporärt fenomen och förenas sen med havet igen. Vågorna existerar alltså inte självständigt. Imam Khumaynis liknelse går ut på att allt existerande är likt en våg som är beroende på Existensens hav.
Dock avslutar han med att nämna att även denna allegori har sina brister då ingen liknelse kan ordentligt illustrera förhållandet mellan Gud och Hans skapelse.
En brist som jag personligen ser i denna liknelse är att havet som är skapat och styrs av naturens lagar inte kan jämföras med Gud som överskrider naturen. Men om man bortser från den detaljen och istället tänker sig en fantasivärld där ett gränslöst hav finns som inte påverkas av yttre faktorer, uppfyller liknelsen ändå sin uppgift att på enklaste sätt förklara Mullah Sadras teori.

Äntligen kan problemet med den första orsaken lösas och med hjälp av lite reflektion kan de inledande frågorna och kritiken hos den första orsakens brister besvaras. Hur Gud kan existera utan en orsak är helt enkelt för kausalprincipen, som innebär att orsaken får det ting som den verkar på att komma till existens, inte gäller på Gud vars essens är existens som därför inte behöver en orsak för att existera!
Vidare varför just Gud måste vara den första orsaken och inte en annan entitet är ty endast Gud är ren absolut existens som existerar utan en orsak. Mysteriet med hur den första orsaken blev den första orsaken och varför Gud är denna har lösts. Då existens i sig själv är perfekt och obegränsat och inte behöver en orsak för att komma till existens (eftersom den redan finns!), och då den första orsaken innebär ren absolut existens blir det uppenbart att detta är Gud.

Då jag inledde med ett citat från Spencer tänker jag knyta ihop påsen med ett avslutande citat från Mutaheri:
”Frågan om hur den Första Orsaken blev den första orsaken – vilket anses inte ha ett svar – är egentligen en meningslös fråga. För den Första Orsakens, dess existens är dess verkligen och självaste essens, och att vara den Första Orsaken är identiskt med dess essens, och i båda avseenden har den inget behov av en orsak.
Frågan är som att säga, ’Varför är nummer ett, ett? Varför blev den inte två? Varför blev två nummer två och inte ett, och varför tog den inte etts plats?”

Egna reflektioner

Även om detta endast var ett par av argumenten som lagts fram för Guds existens inom Islamisk filosofi finner jag dem väldigt övertygande ty de går in på djupet och försöker besvara alla möjliga funderingar man kan få. Även om den första orsakens argumentet presenterats på ett elegant sätt inom den Islamiska filosofin är det helt naturligt för det mänskliga intellektet, som ofta saknar kunskap kring den första orsakens natur och Guds väsen, att söka en orsak för Guds existens. Det är viktigt att frågan om vem som skapade Gud inte trängs undan eller ännu värre behandlas som kätteri då det skulle leda till att filosofins utveckling avstannar och i slutändan att människan tappar sin tro på Gud (i alla fall på det intellektuella planet). Men tack och lov har de muslimska filosoferna bemött denna fråga med intellektets ljus och lyst upp alla ovisshetens skuggor. I mina ögon är Burhan al-Siddiqin ett solitt bevis som besvarar alla argument mot den första orsaken och Guds existens. Detta har i sin tur orsakat en tro i människornas hjärta som är grundat på både känsla och resonemang. Gud har alltså, i alla fall i den Islamiska filosofin, överlevt även på det intellektuella planet och inte utkonkurrerats av vetenskapen.

Referenslista

as-Sadr, M. B. (Årtal saknas!). Uppenbararen – Budbäraren – Budskapet. Islamic Propogation Organization. 70 sidor. s. 33.

Bockmier, J. C. 2003. Transcendent Philosophy – An International Journal for Comparative Philosophy and Mysticism. The Existence of Existence: A Review of the Burhan al Siddiqin. Vol. 4. Nummer 1. . 041215.

Mutaheri, M. al-Tawhid Journal. (Årtal saknas!). The Causes Responsible for Materialist tendencies in the West. Vol. 13. http://www.al-islam.org/al-tawhid/2-west.htm. 040701.

Sadra, M. 1992.The Metaphysics of Mulla Sadra. The Society for the Study of Islamic Philosophy and Science (SSIPS). 88 sidor.

Tabatabai, M.H, Mutaheri, M & Khumayni, R. M. (Årtal saknas!). Light Within Me. Ansariyan Publications. 200 sidor. s. 164-165