Nattens eld

En man och hans fru hade ett våldsamt gräl. Ilskans låga släpptes lös ur mannens inre och satte fyr på honom som om han vore en vildbevuxen skog, så ur sig öste han flammande ord som skar djupare än en dolk i sin frus hjärta. Även frun kunde inte uthärda denna hetta och som en giftig orm svarade med ord som blossade upp mannens raseri. Det hade gått för långt, vreden hade blivit likt en vulkan som gett utbrott, så mannen slog bittert sin fru och sårade henne till tystnad, för att sedan hätskt rusa ur ytterdörren.

Några timmar passerade och han började sakta lugna ner sig. Ånger tog över för vad som hänt. Mannen köpte en svart ros till sin fru och återvände hem för att be om hennes förlåtelse.
”Förlåt mig för vad jag gjort min kära. Jag blev arg och förlorade kontrollen över både mina ord och handling. Snälla förlåt mig för att ha slagit dig och orsakat dig en sådan smärta.”
Frun tittade tyst tillbaka medan tårar rann från djupet av hennes ögon.
”O kära make! Jag förlåter dig för vad du gjort. Men snälla, jag ber dig, nästa gång du blir arg på mig, slå mig inte framför din lilla dotter. Ända sen hon såg dig slå mig har hon blivit sjuk och slutat äta. Hon har varit i sitt rum sen dess och gråtit i ensamhet. Din dotter är ung och svag; hon klarar inte av att se sin mamma såras.”

Så var sorgen för en liten dotter som ser sin moder i lidande. Men de säger att den lilla sonens kärlek och tillgivenhet till sin mamma är ännu starkare.

Imam Ali(A) berättar att en dag kom Fatimah(A) hem med Hassan(A) och Husayn(A) gråtandes i varsin hand. Imam Ali(A) greps av oro och frågade upprört, “Vad har hänt, varför gråter ni?”
Hassan(A), som då var några år gammal, svarade med gråten i halsen, “Om du såg vad de gjorde med min mor i marknaden skulle du också börja gråta.”

Vad var det Hassan(A) såg som fick hans hjärta och ögon att blöda?

Det berättas att Fatimah(A) en gång tog på sig sin chador och tog Hassan(A) i sin hand för att gå ut. “Vart är du på väg?” frågade hennes tillgivne man Imam Ali(A). “Jag ska gå och kräva min rättighet tillbaka. Min far, Guds Profet(S), gav mig trädgården Fadak som en gåva och ingen ska få ta den från mig.”
Imam Ali(A) gav sitt fulla stöd och sade, “Gå O dotter till Guds Profet, och kräv tillbaka vad som är rättmättigt ditt, må Gud vara med dig!”

Fatimah(A) gick och det var som om Profeten(S) med sin förtrollande röst talade genom henne den dagen. Hon tystade motparten och alla de närvarande, men fick ändå avslag. Sorgset gick hon hem med lilla Hassan(A) i ena handen. När hon nådde Bani Hashems smala gränd, en gränd som är så pass smal att knappt två personen kan gå bredvid varandra, kom en man fram till henne från motsatt sida.
“Vad gör du ute här? Ge mig vad du har, jag är hungrig.” sade mannen argsint.
Fatimah(A) hade inte mycket på sig, men gav de få mynt hon hade i fickan.
“Vad är detta?! Det duger inte ens till ett ordentligt bröd!” hojtade mannen.
“Du får ursäkta, men jag har inte mer än så här.” svarade Fatimah(A) tyst med blicken kyskt mot marken.

“Din lögnare!” Skek mannen och slog till henne med en så pass hård örfil att hon föll på knä.
Mannen gick sedan därifrån, men lilla Hassan(A) stod tyst kvar och såg hur sin moders tårar blandades med blod i gruset.

Såret från denna händelse varande även när Imam Hassans(A) nått vuxen ålder. Abbas(A), Imam Hassans(A) halvbror, berättar att varje gång han såg Imam Hassan(A) passera Bani Hashems gränd, satte han sig när och grät som ett litet barn.

Men denna syn var inget jämfört med vad Imam Hassan(A) fick se i slutet av Fatimahs(A) liv. Alla barn har alltid lyckliga minnen från deras mödrar innan de lämnar livet. De får krama varandra, gråta i varandras famn, men även blanda tårarna med leenden och skratt att ha fått leva ett långt liv tillsammans.

Så var inte fallet för Imam Hassan(A). Hans sista minnen av sin mor var en brinnande dörr som våldsamt slogs upp och krossade hennes svaga gravida kropp mot den kalla väggen. I smärta skrek hon medan hennes ansikte brändes av hettan, hennes hand bröts och hennes revben punkterade Muhsen(A), Hassans(A) blivande brors lilla kropp. Hassan(A), ett oskyldigt barn på knappt fem år, stod tyst och titta på sin moder i dödens pina. Hassan(A) hade tappat andan vid denna syn och bara tysta tårar förmedlade hans inre skrik…

(Texten är inspirerad av Ayatollah Mahdi Shams al-Dins(HA) ord)