Mystik i persisk poesi

Ett svensk arbete skrivet i gymnasiet.

”En mystiker vet utan kunskap, intuition eller information, utan begrundande, beskrivning eller uppenbarelse. Mystiker är inte dem själva. De existerar inte i sig själva. De rör sig när de blir rörda, pratar när orden kommer, ser när synen når deras ögon…” (Attar)

Inledning

Persisk poesi, även om den må vara föga okänd i Väst, är bland den vackraste form av litteratur som kan nå hjärtat. I mellanöstern där denna typ av poesi föddes och har blommat i flertalet sekel nu, klingar namn som ”Saadi”, ”Attar”, ”Hafez” och ”Rumi” ljuvligt i örat och deras verk attraherar alla typer av människor. Även om det är välkänt vilket budskap dessa poeter brände ark efter ark med glöden av deras ord för att framföra, kan nykomlingen känna sig främmande för den mångfald av metaforer och djupa ord som använts. Vissa, en aning förvirrade människor, menar att deras dikter inte var något mer än ”vanliga” kärleks rop med en kvinna i bakgrunden. Men frågan är om det är möjligt att skriva så pass starkt om en människa, eller varelse för den delen?

”Min själ delar tusen mysterier med kärleken,
men inte en av dessa hemligheter ryms i fraser eller ord.” (Rumi)

Jag ska försöka besvara denna fråga samt ta en närmare blick på denna unika poesis karaktär och personlighet som i mina ögon liknar en färgrik levande målning snarare än en samling ord.

Poesins utformning och karaktär

Den mystiska poesin har sin egen personlighet och särdrag där näst intill allt beskrivs med liknelser och metaforer. Ibland utvecklar poeten sina egna begrepp och symboler men det finns en rad termer som brukar vara gemensamt för dem alla. Det vanligaste exemplet är vinet och ruset som är symbol för kärleken och dess effekter.

”Änglar vet inget om kärlek, slösa inte på ditt andetag,
Ta en kopp vin och spill den på människans jord.” (Hafez)

Poesin är väldigt präglad med mystik, fylld med hemligheter som döljer sig bakom de vackra raderna och allegorierna. Ibland kan man undra vad mystikern söker eller vill visa med sina ord. För att förstå detta måste man ta en titt på deras personlighet som gömmer sig bakom slöjan av poesin, som trots allt bara är ett medel att framföra det budskap och känslor som finns i poetens hjärta. Alla dessa poeter var djupt religiösa gnostiker som praktiserade asketism, något de flesta av oss inte klarar av, ändå i deras texter läser vi hur pass ljuvlig denna form av livsstil är (i deras ögon).

”Som järn, överge dig själv.
Genom självkontroll, omvandla dig själv till en fläcklös spegel.” (Rumi)

Deras tro hade övergått till övertygelse och med den enorma mängd kunskap och visdom de besatt, påverkade de människor på ett näst intill magiskt sätt. Många exempel i historien finns där dessa persiska poeter genom sina dikter fick den regerande kungen att ändra på sitt tänkande och handlingssätt. De var populära bland de fattiga för sitt varma uppförande och enkla levnadssätt, och bland de förmögna för sina vackra ord fyllda med rika betydelser och klokhet. Ändå var det något annat som fångade deras blick, bortom den pompiga äran och världsliga glädjen,

“Allt vid sidan om min Älskade är blott sken och intryck.
Inbillningen är lik törnen, om du skådar kärlekens blomstergård.” (Rumi)

Vem är ”den Älskade”?

I min mening söker mystiken som flödar från poeternas ord bara ett mål, likt en flod som korsar främmande mark i sin jakt efter förenandet med oceanen. Trots att de i sina dikter kan rikta sin kärlek och uppskattning till många föremål är själen de vill visa densamma oavsett i vilken uppdiktad kropp den döljer sig i.

”Den Älskades skönhet är inte gömd bakom slöjor,
men du måste klarna upp vägens damm om du vill se den.” (Hafez)

Om man bedömer poeternas olika verk (som t.ex. Hafez ”Diwan”, Rumis ”Mathnawi”, Saadis ”Gulestan” m.fl.) i deras helhet, kommer man få en klar bild av vilket ”ansikte” det är som de intensivt längtar efter att få se, vad de söker och vill nå. Dock om man ser på de olika dikterna individuellt kommer man aldrig upptäcka det ljus, den själ, som de skickligt döljer bakom olika liknelser. Man kommer inte känna det sammanhang som är där, även om man inte direkt kan se den eller läsa sig till det. På så vis kan man få något felaktiga tankar (som vissa har) om vad poeten verkligen vill visa.

“Jag är poesins tjänare, ty orden och poesin tillhör dig.
O Du vars väsen rymmer domedagsängeln och basunens ton!” (Rumi)

Hur kan man beskriva solens strålar, djungelns vattenfall eller ängens blommor till den blinde? Det är nästintill omöjligt för den som aldrig sett dessa vackra skapelser. På samma vis har den gnostikern som blivit förälskad i den ”Älskade”, ”Vännen” – Gud, problem att visa denna kärlek till den andligt blinde och känslolöse. För att kunna beskriva en förälskelse till en skönhet som saknar både kropp och form måste poeten på så vis upplysa läsaren till den fägring som omringar hans vardag och genom det få honom att slå upp ögonen till den underbara Skapare som gett upphov till allt detta.

”Solen kan bara bli sedd genom solstrålarna.” (Attar)

Precis som solstrålarna har en källa, solen, måste all denna kunskap, vackerhet och kärlek ha sin källa, Gud, och det är Honom mystikern söker i livet och bortom döden.

“Kärlekens rike uppenbarar sig i existensens skikt
likt ett sken från Guds kind och namnens verklighet.” (Rumi)

På så vis täcker sig en mantel av mystik som en dimma över den persiska poesin vars poeter söker det hela, källan, och inte blotta manifestationer (som de med nöje kallar illusioner!).

”Ditt ansikte är varken oändligt eller tillfälligt. Du kan aldrig se
ditt eget ansikte, bara en reflektion, inte själva ansiktet.” (Attar)

Sammanfattning

Några tankar kan uppstå här till varför dessa poeter inte var mera direkta i sitt gudomliga kärleksförklarande. Hafez t.ex. i sin ”Diwan”, som trots att den handlar om hans intensiva kärlek till sin Skapare, nämner inte ordet ”Gud” mer än tio gånger. Ett annat exempel kan också tas från Rumis ”Mathnawi” där han på vissa ställen rent ut nämner Gud,

“Vår död är vårt giftermål med evigheten.
Vad är hemligheten? ’Gud är En’.” (Rumi)

medan på andra ställen pratar han som om det vore hans kvinnliga älskare,

”du och jag sitter på verandan,
till synes två, men en i själen, du och jag.
Vi känner livets vatten flöda här,
du och jag, med trädgårdens skönhet.” (Rumi)

och frågan är nu varför de har denna skrivstil som får läsaren på andra tankar?

För att besvara detta behövs en liten glans tas på poesins filosofi. Poesi är ett medel där man vill beskriva något, en känsla oftast, åtföljd av vackra ord, rim och en form av balans. Poesin ska vara på ett sådant vis att varje läsare kan ta till sig den och tolka den efter sin livs ställning. Om nu dessa hjältar inom den persiska poesin skulle skriva och beskriva sina himmelska känslor likt en helig skrift, skulle publikmängden begränsas väsentligt samt läsarglädjen skulle falla. Men nu lyckas dessa poeter skriva om sin Älskade på ett vis där den tilltalar alla sorters människor, jag menar vilken människa har inte varit kär?

De beskriver saker och ting som vi är väl bekanta med och när de sedan har fångat vår uppmärksamhet och väckt vår nyfikenhet över de mystiska hemligheter som döljer sig bakom dikt raderna, leder de oss till det sanna budskapet och på så vis öppnar våra ögon för en helt ny värld. Vissa kanske rentav får en tro till en oändlig allmakt, medan andra blir ömmare personer som påverkar vardagen, tillvaron och världen på ett positivt sätt!

”Se på dessa älskare som har blivit förvirrade,
och likt malar har dött i förening med den Enda Älskade.
Se på detta skepp av Guds varelser,
och se hur den har sjunkit i Kärlek.” (Rumi)

Slutord

Den del av den persiska poesin som utformats av mystikerna har en egen stil där något betydligt större, en helhet, finns bakom orden. Tack vare deras sagolika uttryckssätt har de lyckats påverka en hel kultur där även de övriga författarna och poeterna lärde sig på ett eller annat sätt att uttrycka vad de ville på ett betydligt finare sätt för att på så vis attrahera olika människogrupper till vad de ville visa. Rumi, Hafez och de övriga gnostiska poeterna fick världens ögon att se på deras Älskade på ett nytt sätt. Genom att beskriva Hans oändliga nåd och ömma kärlek, fyllde de människorna med en längtan där även de ville förenas med det hela, det eviga. Man kanske inte bör kalla det missionering, men sannerligen är det en svindlande andlig färd fylld med liv utöver den kanske annars något torra ”döda” gudstjänsten!

O munskänk! Rör om vinbägaren och överräck den till mig.
Först syntes kärleken enkel men den övergick snart i svårigheter.
Sabâs vind öppnar den älskades hårlock till myskens fläkt.
Ack! Skåda blodet som pulserar i människohjärtan av hårlockens väldoft.
I de förälskades närvaro upplivas jag för jämnan av lyckans fröjd.
Karavanens pinglande bjällror inbjuder oss så till färd.
Färga bönemattan med vinets toner om din mästare begär,
ty resenären har själv insikt om boningarnas läge och sed.
Den mörka natten, fruktan inför vågen och så kusliga virvlar!
Nej, strändernas sorglösa typer saknar insikt i våra tillstånd.
O Hafez! Om du söker Närvaro, minns då också Vännen i hjärtat.
När du möter din efterlängtade, lämna då världen och stig bortom den! (Hafez)