Kärlek är ett fenomen som inte kan beskrivas i ord. Den kan vara vild, och den kan vara harmonisk. Mystikerna (Urefa) är vanligen uppdelade i två grupper – ”Munajatian” och ”Asheqan”.

”Munajatian” är kända genom deras fromhet, dyrkan, underkastelse under den gudomliga viljan och tårar. De är en manifestation av vad en sann tjänare är. Kyskhet är naturligtvis ett attribut som är dominerande i deras själ, handlingar och ord. Ett exempel är Ayatollah Shaykh Mirza Jawad Agha Maliki Tabrizi(A) som tillhör denna grupp. Han var främst känd för sina långa Qunot och Munajat (intima böner). Hans gryningsbön brukade pågå från gryning till en kvart före soluppgång (sista tiden för gryningsbönen). Orsaken till att bönen tog så lång tid var hans Qunot som han brukade förlänga. Egenskaper som detta gjorde att han fick titeln ”Shaykh al-Munajatian”.

”Asheqan” är de som är fyllda av en intensiv kärlek och extatisk längtan efter det gudomliga. Kärlek är vad som driver dem i deras andliga resa och får dem att stiga upp i de himmelska sfärerna. Självklart finns dyrkan och kyskhet i dem i enorma grader också, men deras utmärkande drag är kärlek som bränner bort allt i deras hjärta utom den Älskade. Ett exempel är Allamah Muhammad Husayn Tabatabai(A) som tillhör denna grupp.

Vi dock är inget mer än myror jämfört med dessa kungar. Och hur kan en myra jämföras med en Sulayman!
Men till och med vi små myror som är upptagna med livet får vid tillfällen gudomliga gnistor initierade i våra hjärtan. Ibland blossar vi upp dessa gnistor och sakta börjar en eld av gudomlig kärlek att brinna. I början av resan är vi emellertid väldigt ”Asheq” (förälskade) och mister kyskheten, vilket är ganska sorgligt ty om vi gör framtsteg i den andliga vägen kommer vi sakna detta attribut senare och vara tvugna att arbeta hårt för att nå den åter igen.

I poesi syns ofta kärlekens vildhet hos skrivaren, vilket borde finnas och ger en levande själ till poesin och kärleken, men en handfull av kyskhetens strålar borde också skina fram från själen genom orden. Skrivaren borde skydda denna kyskhet och utveckla den. Skriv inte endast om vild kärlek för att absorbera själar till dina verk, skriv om en vild kärlek som åtföljs av kyskhet så verket stiger upp i de himmelska dimensionerna och lockar till sig änglarna istället!