I varje person ligger en dold skatt gömd. Sätten att släppa lös den är olika. För mig var Gud brisen som öppnade fönstret in till mina inre hemligheter. Det var den gudomliga kärleken som formade stenen i mitt bröst till ett levande hjärta. Men att ge utlopp för denna kärlek och manifestera den i konst var inte lätt.

Jag hade inget anlag för poesi, inte heller kunde jag leka med ord och metaforer som en poet. Det var först när jag läste Imam Khomeini(RA) ”Adabu Salat” som mitt tankesätt och hantering av ord fullständigt revolutionerades. Även om jag drogs mot den esoteriska vägen, Islams själ, och fann dess tillhörande poesi som en delikatess, stod min penna stilla, stum och dum när jag själv försökte ge mig på att skriva en dikt. Men här såg jag en man som handskades med ord på ett magiskt sätt. Medan andra poeter skrev ett ark eller två med poesi, skrev Imam Khomeini(RA) en religiös mystisk bok där varje mening var en dikt rad. Medan lärda, teologer och filosofer ofta förde fram sina budskap genom torra ordalag, beskrev Imam Khomeini(RA) hur man ”frigör den kedjande själen från egots fängelse och får den att flyga upp till den gudomliga tröskeln och fulländningens närhet”.

Imam Khomeinis(RA) skrivsätt gjorde att jag började utmana mig själv och våga ta orden till dess gräns. I början var det givetvis inte lätt. Min nyligen uppfunna vilda stil kostade mig ett lovat MVG i Svenska A på gymnasiet. Men det hindrade mig inte från att fortsätta sträva efter att finna ett poetiskt skrivsätt som ögonen kunde fröjdas av när de läste. Min skrivstil började sakta men säkert lugna ner sig och finna ett harmoniskt tillstånd, men fortfarande behålla sin någorlunda poetiska identitet. Det kan nämnas att jag slutligen fick MVG i Svenska B istället eftersom min lärare äntligen hade börjat uppskatta mitt annorlunda skrivsätt. Utvecklingen jag gick igenom kan nästan liknas med resan från det tumult fulla tonåren till en mogen människa.

Under den här perioden var poesin en lekplats för mig där jag både kunde mäta min pennas fulla styrka och samtidigt försöka förmedla längtan efter det gudomliga. Men att beskriva denna intensiva kärlek som en människa kan känna för ett icke-materiellt osynligt väsen är ytterst svårt, speciellt om den läsande kanske aldrig fått smaka på andlighet förut. Min poetiska färd började från engelskan, eftersom jag läste alla mina böcker på engelska, men så småningom förde jag över den till svenskan. Detta var något jag fann väldigt svårt till en början då svenskan inte flöt på som engelskan. Hursomhelst, för att beskriva en kärlek som inte har känts av många förut började jag med att ytligt sett beskriva kärleken till en själsfrände, medan innerligt sett var den kärlek jag försökte förmedla avsevärt starkare än den man kan känna till en människa. Givetvis ledde detta till att många anklagade mig för att skriva icke Islamiska dikter, andra gick så långt att stämpla det som sexuella dikter. På så vis insåg jag att det inte räcker att skriva om Islams själ i en världslig kropp för att folk ska förstå budskapet, och därför började jag att göra denna själsfrände allt mer gudomlig genom att tillskriva henne attribut som en människa inte kan ha.

Efter att själv ha blivit kyskare och uppnått en större mognad i själen bytte jag dock filosofi. Nu brydde jag mig inte längre om hur folk mottar budskapet, för jag skrev inte längre för folk. Jag skrev för Gud, genom Gud och med avsikten att sprida Guds kärlek, inte kärlek till någon kvinnlig själsfrände som egentligen var Islams själ. Man kan säga att min egen kärlek och tillit till Gud motiverade mig att ta detta steg. Detta gjorde att det Exalterade Gudomliga Väsendet blev allt mer framträdande i dikterna. Jag tappade helt enkelt intresset för att förmedla Gud klädd som en själsfrände för att de läsande skulle känna sig berörda och dra paralleller till sina egna partner och älskade istället för Gud. Resultatet av detta blev att mina dikter trädde in i en helt ny dimension, där själens kyskhet och renhet dominerade över den vilda kärleken och lustarna. Och det är ungefär hit jag har nått i min resa idag. Vilken riktning min själ kommer ta härnäst, och hur detta påverkar min skrivstil och poesi får framtiden avgöra.

Mycket mer finns att skriva, men som Imam Khomeini(RA) brukar skriva: ”där bröts spetsen på författarens penna”!